Johnny - samlaren...

Journalisterna Ulf Clarén, Yvonne Erlandsson och Carlhåkan Larsén har samlat ihop föreställningarna på Malmö Opera och Musikteater för tiden 1994-2019 i boken ”Opera! Musikal! Konsert!” (2019). Boken pryds av Helen Sjöholm gungandes i inledningsscenen av ”Kristina från Duvemåla”.

 

Dessa 25 år på Fersens väg sammanfaller med namnbytet till Malmö Opera efter separationen av dramaavdelningen, Malmö Stadsteater.

 

Författarna har intervjuat teaterchefer, skådespelare m fl och klätt berättelserna med bilder ur föreställningarna. Vi får t ex veta, att Ola Svenssons (Salo) debut resulterade i ett benbrott för motspelaren Lars Leishem…  

 

Inför Victor Borges gästspel 1996 hade teatern putsat upp den slitna flygeln och ”bättrat” den med svart tusch… När applåderna efter entrén hade tystnat sa Borge: ”Oj! Den här flygeln måste ha varit i slagsmål… Och förlorat!”.

 

Givetvis kommer Marianne Mörck till tals i boken. Hon har ju sjungit, spelat, dansat, regisserat och drivit restaurang i huset  -  med framgång. Lars Rudolfsson och Philip Zandén har också mycket att berätta, liksom Ronny Danielsson och Rickard Söderberg.

 

Huset på Fersens väg firade ju 75 år förra året, men ingenstans kan man på ett enkelt sätt se vad som spelats och med vem under dessa år. Dock är dessa senaste 25 åren väl dokumenterade i denna bok.

 

Detta är en vacker, välskriven och informativ bok! Något för både kalenderbitaren och den allmänintresserade!

 

Den 7 oktober 1995 hade ”Kristina från Duvemåla”, musikalen av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, urpremiär på teatern vid Fersens väg i Malmö! Det blev en fantastisk framgång och nya stjärnor tändes: Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Åsa Bergh och, inte minst, Peter Jöback! Jag hade turen att få biljetter redan till veckan efter premiären  -  och sedan blev det några gånger till… Jag var helt tagen av historien (Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, som jag läst 25 år tidigare), musiken, sången och de enastående scenlösningarna! Magiskt och intet öga torrt!!!

 

Här ett litet klipp med Helen Sjöholm och Anders Ekborg i ”Min lust till dig” med inslag av ”Bröllopet”. Bilderna är en blandning av uppsättning och konsert, men grannt e’ de’, eller hur?

 

Och så ”Guldet blev till sand” live med Peter Jöback och orkester:

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Lagom till 50-årsjubileet 1994 kom boken ”Konst & nöje – Malmö Stadsteater 1944-1994” skriven av Henrik Sjögren. Ett omfattande verk om tillblivelsen och det första halvseklet av Malmö Stadsteater och dess olika scener.

 

Teatern vid Fersens väg invigdes krigsåret 1944, ersättare till det slitna huset vid Gustav Adolfs Torg. Det var dock en flera decennier lång ”match”, som startade redan i slutet av 1800-talet, innan bygget kom igång. Politiker, varav några ”satt på flera stolar”, och teaterengagerade hade svårt att enas om plats, storlek etc, men till slut kommer bygget igång. Många sidor (allt för många?) i boken ägnas åt utdrag ur fullmäktigeprotokoll och liknande handlingar  -  säkert ett jättejobb av författaren.

 

Boken innehåller mycket om föreställningarna från 40- till sent 70-tal inkl utdrag ur recensioner, bl a av Sten Broman. Men så lämnade teaterchefen Gösta Folke (1977) och Rolf Rembe tog över, liksom Åmanlagarna… och oreda skapades mer bakom scen än på. Bo G Forsberg, regissör, uttryckte att det ”…spårade ur mot medbestämmande i stället för medinflytande…”.

 

Tyvärr drar Sjögren samtidigt ner på de sceniska beskrivningarna i boken också. Visst nämns, att ”La Cage aux Folles” (1985) är den mest sedda föreställningen under teaterns första 50 år, men nu finns inget om recensioner! På samma sätt har författaren hanterat ”Animalen” (1981) och originalverket ”Röde orm från Kullen” (1978) m fl och det stör mig. En ”femtioårsbok” borde beskriva tiden mer ”jämlikt”, tycker jag.

 

Några plock ur boken är dock roande:

… som att SJ på torsdagar hösten 1953 satte in ”särskilda teatertåg med våra nya rälsbussar Ystad – Malmö” med ”tillfällig hållplats bakom teatern”.

… som att Thalia-statyn gjordes i gips av Bror Marklund, men tappade efter hand sin vithet, så efter 30 år (1974) göts hon i brons, som förgylldes!

… som att det stora och vackra glaskonstverket i salongen fick plockas ner för att ersättas av en ljusbrygga. ”Röde orm från Kullen” (1978) krävde mer ljus. Konstverket lades in i ett förråd. Där låg det till 1987 när Jan Richter, SDS, ”slog larm”. Året efter sattes det upp i foajén till allas beskådan.

… som ett genomgående ”tema” i boken beklagar sig alla, skådespelare, regissörer, journalister m fl, avsaknaden av en tredje scen med en publikkapacitet på 400-600 personer.  

… som att många skådespelare menade, att den stora scenen var besvärlig att hantera, både i dramatik och sång, medan Ingmar Bergman trivdes ypperligt med de möjligheter scenen gav.

 

Hårt och kort uttryckt är bokens delar:

… skapandet/byggandet.

… ett antal skådespelarbeskrivningar (inkl ”inhyrda”).

… sedan blir det författare med väldig tyngdpunkt på Shakespeare och Strindberg…

… och så kommer ”spelöversikten”:

 

I bokens finns en riktigt torftig översikt över vad som spelats på Stora scenen, Intiman m fl. Den är väldigt komprimerad och svår att hitta i och saknar helt namnen på de agerande, inte ens i de ”tyngre” rollerna. Där nämns premiärdatum, regissör, dirigent, scenograf och koreograf, men inte en enda på scenen finns med!

 

Jag har själv vid flera tillfällen ställt frågor om vad som spelats genom åren, eftersom jag inte hittat en bra enkel nätsida, och senaste svaret är, att jag är välkommen till Malmö stadsarkiv! Onekligen ambitiöst, men jag är inte intresserad, som Henrik Sjögren, av löneavtal etc för skådespelarna på 40-talet. Jag vill veta vad som spelats av vem och med vem sedan 1944 i huset på Fersens väg. Oavsett om det är opera eller musikal och oavsett om det sker i Malmö Stadsteaters eller Malmö Operas namn!

 

Denna 25 år gamla bok kräver tid och tålamod  -  tack till Ystads bibliotek som letade rätt på den till mig.

 

”La Cage aux Folles” är den största publikframgången på teatern i Malmö och dessutom Sverigepremiär 1985. Jag hoppades kunna hitta rörliga bilder på nätet från denna fantastiska uppsättning med Jan Malmsjö och Carl-Åke Eriksson, men tji fick jag. Visst har jag minnesbilder av föreställningen, minns dock inte om jag såg genrep eller premiär, men hur ska de som inte närvarade kunna få en uppfattning om denna storslagna historia? Trist att inget tycks finnas sparat, så vi får nöja oss med Malmsjö och Inger-Lise Rypdal med en rejäl kör och orkester från TV-programmet ”Notknäckarna” (1985):

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Tyske historikern Guido Knopp har skrivit ännu en bok om den tyska efterkrigstiden. ”Farväl, DDR” (2018), med underrubriken ”Terror, övervakning och vardagsliv i Östtyskland, 1945-1989”, sammanfattar väldigt väl det misslyckade experimentet i segrarmakternas östzon, dvs i Sovjetunionens område.

 

DDR grundades i oktober 1949 med ”gammelkommunisten” Wilhelm Pieck, som president, men i verkligheten styrde Walter Ulbricht! Han var ”en perfekt apparatschik, som pedantiskt och okritiskt följde instruktionerna från Sovjetunionen”.

 

Efter Sovjetledaren Stalins död 1953 blev det lite villrådigt i DDR innan man ”hittade rätt” hos de nya ledarna Malenkov och Chrusjtjov. Den senares ”avstaliniseringsagenda” 1956 och militära intåg i Ungern samma år, blev också något att balansera för DDR-ledningen. Ett uppror i DDR ett par år tidigare hade också kvävts med militärinsatser.

 

Kvällen den 13 augusti 1961 påbörjades, det av Ulbricht välorganiserade, bygget av Berlinmuren. En skammens mur, som skulle ”skydda Östberlin för faran från väst…”. I början av 70-talet utmanövrerades Ulbricht av den ca 20 år yngre Erich Honecker, som också han, kom att bli mycket beroende av Erich Mielke, chefen för Ministerium für Staatssicherheit (Stasi), och av Sovjetunionens ledare.

 

Stasi startades 1950 och hade 1988 ca 91.000 anställda och 189.000 inofficiella medarbetare (IM)  -  landets befolkning uppgick till ca 16,7 miljoner… Vem kunde man lita på? Alla dessa och liknande ickeproducerande befattningar medverkade till att driva landet mot konkursens brant. Västtyskland bidrog med ekonomiskt stöd, men…

 

I oktober 1989 avsattes Honecker och Egon Krenz tog över, men den 9 november blev det ”oreda i informationen” och muren kom att öppnas… DDR var i upplösning och i ”fritt fall”.

 

Detta är inte första boken i ämnet jag läst, men den känns ändå angelägen, eftersom den även väver in DDR-ledarnas uttalanden i tidflödet och gör det hela än mer absurt. Ingen roande läsning, snarare oroande… Kan detta hända igen?

 

Trots det ekonomiska ”underbordet-stödet” från Västtyskland och vidareexporten av svenska vapen gick DDR-experimentet i kvav och nästan i konkurs. Inte ens stödet från Olof Palme m fl svenskar räckte, så efter drygt 40 år var det ”Haj å Goodbaj!”.

 

Murresterna (!) kan väl bäst ljudsättas med Pink Floyds stora epos från 1979, ”The wall”, ett dubbelalbum som 3 år senare även blev långfilm. Här ser vi bandets officiella video till ”Another brick in the wall” (part II), listetta världen över!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Estniske journalisten Enno Tammer har författat boken ”Ilon Wikland * Ett konstnärsliv” (2020).

 

Ilon föddes 1930 i Dorpat/Tartu i Estland och redan i tidiga år var hon flitig (och duktig) i att teckna, eller rita, som hon verkar föredra att kalla sitt sedermera arbete. Vid denna tid var Estland ett fritt och självständigt land, men invaderades 1940 av sovjettrupper och blev en sovjetrepublik, ESSR. Men redan 1941 invaderade tyskarna, som dock trängdes tillbaka av Sovjet 1944. Sverige var bland de första att erkänna Estland som en del av Sovjetunionen, läser jag på Wikipedia…

 

Varför skriver jag allt detta om historien? Jo, därför att den kom, att kraftigt påverka Wikland i barndomen, men även i nutid har hon en påtaglig ”rysskräck”! Vilket visar sig inte minst vid museiskapandet i Hapsal, Estland, dit hon skänkte det mesta av sina originalverk. Samtidigt oroar hon sig för, att ”ryssen” ska invadera igen och ta allt med sig.

 

Ilons föräldrar jobbade ofta i Tallinn, så mormor fick ta hand om barnet, men när Ilon var 8 separerade föräldrarna. Pappan gifte om sig och mamman flyttade till Italien. Wikland fick nu bo hos farföräldrarna i Hapsal.

 

Och dramatiken blev inte mindre när hon råkade ut för ett vådaskott, där en morbror höll i pistolen. Hon hade turen, att skottet gick genom höger axel utan att skada ryggraden.

 

Den 22 september 1944 lämnade farmor den då 14-åriga Ilon vid stranden där segelbåten Meritäht väntade. Det sägs varit den sista flyktbåten, som Ilon kom med på och efter några stökiga dygn kom båten till Stockholm.

 

Jag hoppar lite i berättelsen och når fram till, att ritandet kom att ge jobb med reklam och senare kom Astrid Lindgrens berättelser in i bilden. Boken om ”Mio, min Mio” blev första samarbetet. Fler skulle det bli!

 

Men även egna berättelser skapades och illustrerades, med stor framgång. Och så blev det ju ”Ilons Sagoland” i Hapsal!

 

Den här boken är vacker med alla sina teckningar, som egentligen är grunden: Boken är i princip en massa samtal om Ilons teckningar. De är hennes livsresa där bokförfattaren frågar och Ilon berättar. Kändes lite ovant, stundtals som att något missades, men egentligen är nog missen, att boken saknar förteckning över skapade/samarbetade böcker.

 

Astrid Lindgren skrev, Ilon Wikland ritade och Björn och Benny skrev musiken  -  allt annat än succé vore märkligt, eller hur? Boken kom 1954, filmen 1987 med min ex-granne Karin Glenmark sjungandes ledmotivet tillsammans med lillebror Anders. Vackert! Inte ett öga torrt!

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!