Var är hennes “Hemma”...
Sanna Sjöswärd, född Farzaneh i Teheran, berättar i boken ”Min mamma är en persisk prinsessa” (2009) om sitt liv som adopterad i Sverige. Hon kom, 4 år gammal, med en 2-årig lillebror Keyvan/Peter till Lidingö och sina nya föräldrar, Brita och Per, 1977.
Sjöswärd inleder boken med lite statistik om svenska adoptioner. Just 1977 är största adoptionsåret med 1864 barn. Idag är de internationella adoptionerna knappt en tiondedel.
Hon skriver också om sin tid på barnhemmet Farah Diba Foundation, där hon tillbringade sin tid före flytten till Sverige. Som hon minns det var det ganska sträng disciplin, där det ingick att bädda sängen, vika ihop sina kläder och att inte spilla!
I Sverige och med stigande ålder blev det mer att lära i det nya landet. Skola, mobbing, nya mammans egna bekymmer - pappan blev tryggheten för Sanna.
Författaren föddes i shahens Persien, som efter revolutionen i slutet på 70-talet, blev Iran. Hon gjorde flera återresor till sitt födelseland och, med hjälp av annonser, vänner, och vänners vänner, kom hon i kontakt med sin biologiska familj. Pappan var borta, men mamman och flera halvsyskon besökte hon flera gånger.
Där har vi bokens andra knutpunkt: Sanna, en fri ung kvinna uppvuxen i Sverige, möter kvinnoförtrycket i Iran. Ser sina manliga familjemedlemmar behandla sina fruar med hot och slag och att inte få gå ut och handla utan en manlig följeslagare.
Under min läsning gjorde jag lite noteringar till stöd för minnet. De känns nu i efterhand så spontana, så jag tänker kopiera in dem här!
Vad ska jag fokusera på i min återberättelse? Var ska jag börja och vad är viktigast? Adoptionen eller de förtryckta iranska kvinnornas liv och utsatthet? Mitt val får bli Sannas funderingar i tidsföljd.
Inte lätt att vara adopterad. Varför ville inte den biologiska mamman och pappan ha mig kvar? Och hur mycket vill adoptivföräldrarna ha mig? Knyta an? Var hör jag hemma?
Min tanke: Hur kan hon minnas alla detaljer som kläder, dofter? Hon tycks ha registrerat allt fotografiskt, även känslomässigt. Kanske en början på den fotografikarriär hon kommer att nå?
Så följer Sannas iakttagelser om kvinnan i Irans samhälle: Fritt fram få stryk av make, broder osv. Kvinnans roll totalt underdånig och utlämnad. Bortgift i tidiga tonåren. Mannen kan ha mer än en fru. Skilsmässa tänkbar, åtminstone för mannen…
Kvinnoförtrycket i sin tydligaste form. Vardagsmat i landet. ”Kvinnans ställning i Iran är enligt gällande lag underordnad mannens, och kvinnorna diskrimineras i båda lag och praktik”, skriver Sanna. Dock stor skillnad mellan rika och fattiga i Iran - å andra sidan är det så i fler länder.
Snabb ”resumé”: Väldigt detaljerat ältande igenom boken. Samtidigt mycket känslor för och emot. Även hur förf uppfattar andras känslor. Ofta avslutas inte episoden utan övergår genast i nästa skeende.
Jag drabbas av förståeliga skäl av Sannas adoptionsbeskrivning, men detaljerna och händelserna i hennes beskrivning av kvinnans situation i Iran skrämmer. Ordet ”jämlikhet” verkar inte ens påbörjat…
Läsvärd och tänkvärd bok, som, inte minst i jämlikhetens namn, inte får glömmas bort.
I ”Kristina från Duvemåla”, som hade urpremiär 1995, finns Björn och Bennys ”Hemma”. Hösten 1996 genomfördes en konsertversion av musikalen i Minnesota och precis som i originaluppsättningen är det Helen Sjöholm som sjunger.
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
