Johnny - samlaren...

…är en låt av George Harrison och den finns på Beatles vita album (1968). En lugn och stillsam låt väl passandes en Låångfredag…  Som när man drar upp rullgardinen visar sig vara en dag med snöfall…  årets påsk verkar vara reserv(h)jul!  Roligare än så blir det inte…

 

Jag tänkte hoppa över bokberättandet denna fredag   -   du har säkert fullt upp att ”läsa ifatt” all påskreklam och så…

 

Tänkte i stället plocka fram lite spännande musik med orgel i för att ”pigga upp” stämningen. Och då vill jag börja med vinnarna i Sveriges Radios Popbandstävling 1968, Falköpings stolthet: Long Johns och baksidan på deras första (och enda?) singel ”Don’t want you no more”!  http://www.demos.nu/longjohns/dontwantyounomore.mp3

 

Den bluesiga låten tycker jag är ”nice”, så varför inte fortsätta med dem! The Nice i en av melodierna i Leonard Bernstein’s ”West Side Story”   -   ”America”! Gruppen spelade in sin version 1968.

 

Det verkar som att de sista åren på 60-talet var bra ”orgel-år”, så jag väljer en låt av och med Procol Harum. År 1969 kom de med singeln ”A salty dog”, men jag tycker att B-sidan ”Long gone geek” passar bättre idag!

 

Ha nu en god och glad Påsk och glöm inte ”Sill-y love songs”!!!

 

Go’ freda’!!! 

 

Haj å Goodbaj!

Men nu får det väl ändå vara ”nock”, eller hur? Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!! Och ser man till vädret, så borde jag skriva om jul-böcker… Men det blir varken Snövit eller Vittula!

 

Jag har läst en bok om skånska historier. Hopsamlade av den skånske poeten Gabriel Jönsson, han med ”Flicka från Backafall”, du vet. Boken kom redan 1944, medan den jag läste var ett ”nytryck” från 1973…  Och ska jag vara helt ärlig, så var det en hel del av bokens historier, som hade passerat ”bäst-före-datum”. Humorn och vad som roar oss har onekligen förändrats över tiden.

 

Men låt mig få bjuda på några ”överlevare”:

’- E de sant, som di sir, ad jär präst ha bled så dålli?

’- Ah ja, dålli ha han allti vadd, men nu ska han vesst ha bled sjug åsse.

 

Fram med dina kunskaper i det skånska språket för här kommer några till:

Jöns går under sitt besök i staden in i en affär för att köpa en hatt. Han kan emellertid inte få någon som passar och avlägsnar sig därför under följande melankoliska reflektion:

’- Jau gir tusan i ed, forr de e vell hoeded som e galed.

 

En småväxt lumpsamlare i Lund, som allmänt var känd under namnet Knorrten, stod en morgon med händerna i byxfickorna vid ett gathörn. Bakifrån kom en lång rödhårig sotare. Han slog Knorrten på axeln och frågade:

’- Va ska du ble när du bler stor, Knorrten?

’- Ja, de ved jau ente, men röhårad ska jau min själ ente ble!

 

Och så till sist:

Gubben Ola har för första gången haft sin son Augusts fästmö på besök.

Patronen till Ola dagen efter: - Det var en grann fästmö August skaffat sig.

Ola: - Jaa, hun e ju ente precis grann i ansikted, men hun e holians fint formerad.

 

Till detta borde jag spela ”skånsk nationalmusik” med Peps, Edvard P eller Birgit Nilsson, Östen Warnerbring eller Wilmer X. Hoola  Bandoola-folket skulle också duga, men jau vill ente skryda…  Bara saja som de’ e’…

 

Så jag ”kör” Brogrens i all enkelhet…

”Vi har vatt i Öja”…

…och ”Tre tänner”…

…och så avslutar jag med Skinny i ”Vill du se en stjärna”! En riktig pärla!!!

 

Go’ freda’!!!   Å, fram me’ äggakagan och spiddekagan!!!

 

Haj å Goodbaj!

 

 

Å, så en liden bonus:

Lantbrukare N. ser en dag en främmande man ute i sitt havrefält:

’- Va gjor du där?

’- Jau plockar svinamillor ser du vell!

’- Ja, men de tycker inte jau om.

’- Nä, de kan nock va, men der gjorr min so.

En lätt fåraktig rubrik och inledning till dagens ickelitterära hörna! Flera böcker är lästa och väntar på att bli skrivna om, men det finns ju mycket annat att tycka till om också, eller hur?

 

Konklaven kom snabbt fram till att anställa en ny påve   -   debut för Sydamerika i denna position! Kul! Låt oss hoppas att detta djärva drag gör att rollen moderniseras vad gäller t ex barnbegränsning, pedofili etc! Däremot är man ju väldigt modern när det gäller åldern   -   alla verkar ju jobba långt efter man fyllt 65…

Förresten, undrar om den vita resp grå/svarta röken var uppeldade röstsedlar eller CV:n…?

 

”Things ain’t what they used to be” skrev Duke Ellingtons son, Mercer, 1942 och den titeln stämmer väldigt väl in på en massa saker även idag, sjuttio år senare. Hästköttet är kanske ”färdigkommenterat” vid det här laget, men felet låg ju egentligen inte i själva köttinblandningen   -   felet låg i innehållsförteckningen! Beskrivningen visade på nötkött, men det var inte hela sanningen…  Vad jag retar mig på allt detta fifflande och fuskande! Vad hjälper det med alla dessa certifieringar i ISO och annan form? Det är ju bara en massa papper, förkortningar, underskrifter och överskrifter som man sedan i verkligheten fullständigt sk-er i! Hur kan vi konsumenter vara så lättlurade? Tja, vi litar ju på det skrivna och så…  Och i bakgrunden sitter någon och ”gnäggar” över alla lättförtjänta pengar…

 

Och så ska en skåning försvara de svenska färgerna i ESC-finalen/melodifestivalen i Malmö! (Ingen Peps i år heller...). På tal om det   -   vet ni vad man kan benämna en melodi, som misslyckats i melodifestivalen?     Jo, ”Kall sång” !!!  hahaha…

 

På tal om melodifestival och påve   -   varför inte slå ihop det till ”Sankta Cecilia”? !984 blev Lotta Pedersen (Engberg) och Göran Folkestad 2:a efter Herreys med den här låten.

 

Och så lyssnar vi på Duke Ellington med orkester i ”Things ain’t what they used to be” i en inspelning från januari 1962. Bandet består av alla de stora stjärnorna, som var i bandet på 50-60-talet och som jag hade den stora äran (Tack, Lennart C!) att få se i Malmö 1967. Enastående! Biljetten till konserten på Malmö Stadsteater kostade den svindlande summan av 10 (tio) kronor…! Keep swingin’!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

 

Ibland vill inspirationen inte riktigt slå till…

och då står det still…

Lästa böcker att berätta om har jag, så det är väl bara att bita i den nylagade tanden och fabricera och fabulera och fascineras av berättelserna!

 

Lundaförlaget Bakhåll gav ut den här boken förra året, men det engelska originalet kom redan 2007. Det här är en samling små berättelser eller kåserier eller fantasier eller grubblerier eller…   skrivna av regissören och skådespelaren Woody Allen. Jo, det är han, filmmakaren, som har Ingmar Bergman som sin stora idol.

 

Boken, ”Rena anarkin”, innehåller ett knappt 20-tal berättelser om alla möjliga udda påfund, det känns som en korsning mellan Ehrenmark och Tolkien, det ena mer konstifikt än det andra. En sak är dock klar   -   Woody Allen har ingen brist på fantasi och skaparenergi. Låt mig citera en av de roligare förklaringarna:  ”Sgmnd var en stackars österrikare som hade förlorat sitt namns alla vokaler i en båtolycka.”

 

Vad tyckte jag om denna bok? Jo, det finns en del små lustifikationer och ordvändningar att småle åt lite emellanåt. Men jag måste nog erkänna, att jag trivs bättre i sällskap med Ehrenmark, trots allt…   Detta är ingen bok man måste läsa, tycker jag.

 

Bokens titel pekar på en viss oreda, så då kan vi lika bra ta och lyssna på Lars Winnerbäck och hans ”Jag får liksom ingen ordning” från 2009.

 

Woody Allen har ju gjort en mängd filmer och fått flera Oscar-statyetter genom åren, men han också en duktig klarinettist! Han lär spela live de flesta måndagskvällar på ett café i New York. I hans film ”Radio days” från 1987 återfinns bl a Tommy Dorseys då drygt 40 år gamla inspelning av ”Opus One”   -   varsågoda:

 

Till sist vill jag lägga några toner för gitarristen Alvin Lee, som avled i onsdags i ”komplikationer efter en rutinoperation”, kunde man läsa. Han har spelat med många olika musiker genom åren från Robert Wells till George Harrison, men är väl mest känd för sitt band Ten Years After. Lee blev 68 år gammal. Här hör vi Ten Years After i ”I’m going home” i en BBC-liveinspelning från 1968. Thank you for your music!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Idag är det fredag! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

 

”Det stora tågrånet” är en bok från förra året skriven av Mikael Nyberg. Boken handlar, trots sin titel, inte om det stora tågrånet i England på 60-talet, då miljoners miljoner försvann. Den enda likheten är väl de svindlande beloppens försvinnande, fast nu handlar det om svensk järnväg och dess avreglering. Följden har bl a blivit färre ”järnvägare”, men väl fler administratörer   -   det senare beroende på att fler bolag är inblandade och då är det ju fler avtal och avtalstolkningar som måste hanteras… 

 

Sverige och Storbritannien har gått längst i den av EU önskade/påbjudna avregleringen och det har inte blivit succé i något av länderna. Britterna har backat lite till en snarliknande lösning som den som fanns innan, medan Sverige ”kämpar på” mot ”ruinens” brant, där många bolag slåss om ”lägsta-budet”-trafik på spår, som underhålls dåligt och utan framåtsträvande strategi.

 

”Förebyggande underhåll” är nästan avskaffat och ersatt av ”Reparationer i efterhand”, som kanske blir billigare för stunden, men förödande i långa loppet och tär på kapitalet, både i reda pengar och för spår, tåg etc. Dessutom sliter det på ev kvarvarande yrkesstolthet hos ”järnvägsfolket”. Att göra något förebyggande är ju meningslöst, när man inte vet om man har kvar trafikkontraktet mer än något enstaka år i taget…

 

Och vad tyckte jag om boken? Jo, den är en enda lång uppräkning över järnvägsmisslyckande och elände och det går bra att läsa om det så länge förklaringarna till motgångarna finns med, men när boken i slutet övergår till rent allmänekonomiskt gnäll, då tappar jag intresset   -   om jag vill läsa om det ämnet, då väljer jag en bok som handlar om allmän ekonomi. Dessutom trodde jag ett tag att boken bara hade text på vänstersidan, om ni förstår vad jag menar…

 

Men största delen av boken är en svidande vidräkning över den svenska järnvägspolitikens misslyckanden, den delen av boken är läsvärd! Ja, både lärorik och läsvärd!

 

Järnvägen är ju ständigt aktuell   -   man kunde ju nyss läsa om att gränsen för att en tågavgång ska betraktas som ”Försenad” ändras från 5 till 15 min   -   därmed minskar givetvis förseningarna…

 

Med den utgångspunkten, så kan vi väl bestämma oss för, att man är feberfri upp till 39 grader, det skulle ju innebära att färre personer betraktas som febriga och sjuka och kan därmed ta sig till jobbet som vanligt (om tåget går…) och därmed sjunker frånvarokostnaderna för Försäkringskassan och arbetsgivarna   -   nu har jag väl jobbat ihop till åtminstone ett halvt Nobelpris…?

 

Musik till detta mitt gnäll är ju fullständigt självklar. Stefan Demert är en strålande tågberättare, men jag serverar inte ”SJ-visan”!  ”Antirallarens visa” har också mycket att berätta och går inte spårlöst förbi, eller…?

 

Förhoppningsvis så är järnvägen inte på väg mot ”End of the line”, men låten tål definitivt att lyssnas på! Den framförs av de musikaliska grabbarna i Traveling Wilburys!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!