Johnny - samlaren...

”Det första chiffret” är första delen i serien ”Kontrahenterna” och skriven av Denise Rudberg. Denna del kom 2019 och nästa har nyss utgivits.

 

För att citera bokens baksidestext: ”Året är 1940. Samtidigt som hotet från Nazi-Tyskland växer sig starkare förenas tre kvinnor…” med helt olika bakgrund i Stockholm. De har valts ut för att knäcka tyskarnas hemliga kod genom signalspaning.

 

En av kvinnorna, Signe, har lämnat sina föräldrar, sin systerson och gården för ett jobb som husa hos en professor.

 

Elisabeth valde att hastigt lämna sitt jobb, pga en av hennes arbetskamraters trakasserier. Han ”kunde inte koncentrera sig” om hon inte klippte av sitt långa böljande hår…

 

Iris flydde från Estland med sina två små pojkar och kom till Stockholm. Pojkarna kan bara lite svenska, Iris klarar språket, men hennes make är kvar i Estland. Han är fysikprofessor med judiskt påbrå.

 

Dessa tre kvinnor väljs ut och värvas till uppdraget att, tillsammans med ett par matematiker, dechiffrera de tyska koderna. Vem och vad kan man lita på? Frågorna hopar sig. Spänningen stiger!

 

Vilken spännande och välskriven berättelse! Klart jag fastnade direkt och har redan beställt del 2 från biblioteket!

 

Deschiffreringen var kanske inte övernaturlig, men låten med samma betydelse, ”The supernatural”, är tätt på. Låten skrevs av nyss avlidne Peter Green när han ingick i John Mayalls Bluesbreakers, där han efterträtt Eric Clapton. ”A hard road” hette albumet och kom 1967. Här är det dock inte originalinspelningen, utan jag har valt en med lite mjukare ljud från gitarr, orgel och ett härligt basspel: ”The supernatural”!

 

Strax efter detta album lämnade Green Mayalls band. Han tog med sig Mick Fleetwood och John McVie och bildade bluesbandet Fleetwood Mac. På bandets tredje album, ”The pious bird good omen” (1969), hade man samlat ihop a- och b-sidor av deras utgivna singlar. En av låtarna, ”Need your love so bad”, hade kommit på singel året före.

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Ännu en bok har jag lyckats ta mig igenom! ”Människor det varit synd om” är skriven av produktive Kalle Lind och kom 2009.

 

Detta är bara ”Too much”! Ett evigt flöde av ord där Lind förklarar varför det är/var synd om allt och alla från Per-Otto Hyland (Lennarts son) till Lennart Daléus, från Bob Dylan till Ringo Starr, från turkmener till Nikita Chrusjtjov, från…

 

Ja, ”det är synd om människorna”. Det sa ju Strindberg redan 1902 i ”Ett drömspel”. Detta är en samling historier med sanningar, halvsanningar och hitte-på, som bara är alldeles för mycket! Tur att jag brukar hitta mer givande böcker än den här.

 

The Who jobbade 1965 med sitt första album, ”My generation”. Bandets gitarrist, Pete Townshend skrev bl a låten ”Magic bus”, som dock inte spelades in förrän 1968 och gavs då ut som singel. En lagom enerverande låt, som inkluderar textraden ”Too much” många gånger…

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Ännu en bok av Klas Gustafson! ”Robert Broberg letar efter sig själv” gavs ut i juni 2020 och är ett omfattande porträtt av Broberg med sina många ansikten.

 

Broberg föddes för nästan prick 80 år sedan, årsbarn med John Lennon, Ringo Starr och ”några” andra artister… Gustafson gör flera jämförelser mellan Broberg och Lennon. Förutom födelseåret ser han likheter i artistskepnadsskiftena, konstutbildningen, skifflebakgrunden och att de trivdes bra i sällskap med starka kvinnor. Jag menar dock, att nivåerna är helt olika.

 

Brobergs första dominerande kvinna var hans mamma Valborg, som styrde och ställde hans drygt 55 första år… Ja, det låter mycket, men hon hade oerhört svårt att ”släppa” sin son. Pappa Georg var en djupt engagerad ingenjör på Svenska Fläktfabriken i Jönköping (!)  -  en bit från familjens bostad i Solna…

 

Jag gör lite hopp i berättelsen om Broberg och nämner ”Robans Skiffle Group” med Lonnie Donegan som inspiratör (jfr Lennon). Bandet gav ut ett par EP-skivor, det felstavade artistnamnet till trots.

 

Artistnamnen blev efter hand flera: Robban, Robert Broberg, Robert Karl Oskar Broberg och Zero. Försöken att slå igenom i USA blev också flera, men de engelskspråkiga skivorna och scenframträdandena gav inget resultat. Enda undantaget var BBC:s kultförklarade radiodiscjocckey John Peel, som spelade ”I wanna be a machine” flera gånger 1979. I och för sig, synnerligen ovanligt, men det hjälpte inte karriären utanför Norden.

 

Hans långfilm från 1968, ”Längta efter kärlek”, blev, för att uttrycka det försiktigt, inte bra. Den skapade väl bara ett stort minus i Brobergs kassa. Däremot lyckades han många år senare sälja ut Globen flera kvällar med sin egen lilla show, kompad av gitarr och en kassettbandspelare!

 

Det var många ups-and-downs i livet för Broberg, som oftast var väldigt tvivlande på sin förmåga. Idéerna fullkomligt sprutade ur honom, men åtföljdes alltid av en stor osäkerhet och otrygghet.

 

Hans pappa var inte särskilt närvarande i Roberts liv och så följde han själv samma mönster. Flera förhållanden/giftermål resulterade i 5 barn med 3 olika mammor, men förhållandena brast. Mammorna skulle ju ”ta hand om” Robert också…  

 

Skivor, böcker, filmer, scenshower, text/musik och många finurliga dikter med ord- och bokstavsvändningar, ja produktionen var stor. Kvalitén skiftade, men, för mig är nog tiden före och kring ”Tjejjer”-albumet (1969) och, långt senare, Globen-showerna den bästa tiden.

 

Aldrig glömmer jag lussefirandet hemma hos lektorn i språk, då min klasskamrat, tillika elevrådsordförande, körde en egen solosångsession med Robban-låtar! Det var ”Jag måste hejda mig”, ”Snoriga Sture” m fl i den sköna morgonstund. Obetalbart!

 

Och vem kan motstå klokskapen i Roberts ordvitsigheter, som låttiteln ”Bättre vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja”…

…eller…

”Livet går av och an.

Och det går väl an.

Bara det inte går av.”

 

Robert Brobergs liv, liksom boken, innehåller så mycket mer än detta. Rik på citat och flera bilder, gör detta till en av de bästa Klas Gustafson-böckerna, tycker jag. Vad tycker du?

 

Robert Broberg var en bra sångare, som kanske mest blev känd för sina finurliga texter. Jag har valt ”skilsmässolåten ”Jag älskar dej ditt helvete”, som han här sjunger till  Tina Ahlins pianospel. Har dock inte lyckats reda ut när eller var det gjordes.

 

Sista ”Allsång på Skansen” för 2007 gästades av Robert Broberg, som sjöng sin Stockholmsmelodi: ”Vatten”.

 

Den 15 april 1988 var det Aktuellt med Robban, som inte försvann ur tutan lur benkelt kom hemskt, för att försöka spinna vidare på hans väderrapport:

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

”Tatueraren i Auschwitz” är en roman av Heather Morris, men den bygger på Lale Sokolovs berättelse om hans tid i koncentrationslägret. I lägret mötte han bl a Gita. Boken kom 2018.

 

Under våren 1942 bestämmer sig 24-årige Lale Sokolov för att anmäla sig som frivillig att arbeta för tyskarna. Familjens företag i Krompachy, Slovakien, har konfiskerats och som frivillig hoppas Lale kunna rädda sin judiska familj. I april blir den välklädde Lale, med resväska och allt, instuvad i en boskapsvagn. Tåget går, men få vet eller vill inse vart resan går. Lale hoppas på ett jobb där han kan använda sina språkkunskaper…

 

Tåget stannar i Auschwitz. Kommendanten Höss möter dem. ”Arbeit macht frei”, är budskapet. Grannlägret Birkenau blir deras hem, men först avklädning, klippning, kalldusch, fångkläder, registrering och fångnummertatuering på vänster underarm.

 

Lale blir vittne till hur en täckt buss fylls med fångar, i en lucka i taket töms en dunk med något… från bussen hörs skrik, som dock tystnar… dörrar öppnas och andra fångar tvingas ta hand om de döda i bussen. Nazisternas dödsmaskineri är igång.

 

Lägrets ”Tätowierer”, fransmannen Pepan, var universitetslärare i Paris, men nu tatuerare, dvs inristare av nr på fångarmarna. Han blev Lales kamrat och lyckades rädda honom undan det fysiska slavarbetet i lägret. Lale blev ”tatuerarlärling”. Och mängden fångar att tatuera ökar kraftigt. Städer och byar ska av nazisterna tömmas på judar m fl.

 

En av de värsta nazistiska bödlarna, dr Mengele, gör sina ”urval” före tatueringen. Han behöver ”material till sina experiment”… En ung kvinna, Gita, slipper undan honom och blir tatuerad av Lale… och det ger minne för livet… mer än så berättar jag inte.  

 

Detta är en hemsk, men bra bok. Massor av människor passerar på sin dödsväg, men några överlever och kan, tack och lov, vittna om nazisternas grymheter. Miljoner kan inte berätta. Måtte dessa händelser inte återkomma.

 

Läs gärna denna bok, som mitt i allt grymma elände, visar på hopp och mänsklig överlevnadskonst. Mycket läsvärd bok!

 

Dagens överskrift är, förutom en önskan efter att ha läst ”Tatueraren i Auschwitz”, också en hitsingel från 1969 med Bee Gees. ”Don’t forget to remember” skrevs av 2 av bröderna Gibb: Barry och Maurice. Den senares tvillingbror, Robin, medverkar inte på originalinspelningen av denna country-doftande låt.  

 

Bilden är inte den bästa… och inte ljudet heller… men känslan griper mig i den här livespelningen från, gissningsvis, runt 2010. Robin ser inte helt frisk ut. Han går bort i början av 2012, 9 år efter Maurice. Storebror Barry är nu ensam Gibb. Lillebror Andy, som hade en solokarriär, avled 1988, 30 år gammal. ”Don’t forget to remember”!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Den 6 oktober 2020 är det 200 år sedan Jenny Lind föddes. Ingela Tägil, fil dr i musikvetenskap, disputerade med en avhandling om Linds säregna röst, har nu publicerat boken ”Näktergalen * En biografi över Jenny Lind”.

 

Anna Maria Fellborg fick en ”oäkta” dotter 1820. Flickan döptes till Johanna Maria. Fellborg kom från en respektabel familj i lägre borgarklassen på Norrmalm, med föräldrar som drivit en krog i Gamla stan. Flickans pappa var en ung, sorglös ”musikalisk slarver”, Nils Jonas, även kallad Niklas, Lindh. Han drogs till Anna Maria, som trakterade både gitarr och piano.

 

Den nyfödda Johanna Maria, sedermera Jenny, utackorderas, dvs blev fosterbarn mot betalning. Jenny blev ambarn hos en avlägsen släkting till Niklas i Sollentuna, där mamman nyss fått barn och kunde amma. Och så fortsätter livet för Jenny… och hennes mamma, som stundtals ”tar tillbaka” dottern… men oredan är betydande.

 

Historien berättas vidare, men är så pass detaljrik, att jag väljer att inte återge den. Konstaterar bara att det var ett fattigt, stundtals även våldsamt, liv omkring Jenny, men hon lyckades på något sätt ta sig vidare hela tiden. Vanvårdad sjukdom kom dock att ge en skada på stämbanden, som aldrig läktes helt. Det påverkade ett smalt band på skalan, men publiken tolkade oftast detta som en ”beskärmad” nyans av sången.

 

Tägil försöker förklara och förtydliga detta i boken och kommer in i ett tekniskt musikspråk på en sådan nivå, att jag inte hänger med. ”Struphuvudspositioner”, ”voix blanche”, ”voix sombre”, ”portamento” eller ”messa di voce” är inte begrepp jag är så bekant med. Dessa avsnitt i boken läser jag med frågetecken och förundran över hur man kan beskriva en röst utan att ha hört den. Imponerande!

 

Detta är en bok om en svensk superstjärna, kommen från klart fattiga förhållanden. Och redan innan kommunala musikskolan, för att skoja lite. Det blev ”Jenny-mania”, jfr Beatles, i Europa och Nordamerika, för denna osäkra, tvivlande artist med prestationsångest, men med en innerlig och känslosam framtoning på scenen. Publiken älskade henne! Och det gjorde även bl a H C Andersen, vilket skulle ha blivit en kammaropera 2007, ”The secret songs”, med musik av Elvis Costello, men den fullföljdes aldrig.

 

Noggrann och genomarbetad bok, som jag med nöje läste.

 

Tyvärr finns det ju inga röstprov från Jenny Lind. Inte ens på internet! Men några av Costellos ”Jenny Lind-låtar” dök faktiskt upp på hans album från 2009, ”Secret, profane & sugarcane”. En av dessa, ”She handed me a mirror” låter så här till vackra Lind-bilder:

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!