Johnny - samlaren...

Kanske lite sent att börja läsa på om pensionen…  Men jag tog risken och lånade boken ”Blåsningen” med underrubriken ”Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla” (2018). Författare är journalisten Inga-Lisa Sangregorio, född 1936 i Helsingborg.

Efter hand som jag läser, brukar jag lägga in lappar vid intressanta avsnitt. Den här boken innebar nog nytt rekord för mig! Det var mycket att ha med sig till den här skrivningen!

Boken handlar främst om den allmänna pensionen. Det nya pensionssystemet (DNP) trädde i kraft 1999 och ersätter i princip ATP. De som är födda före 1938, som författarinnan, gynnas inte av DNP. Men, som hon skriver, de utgör ju en utdöende grupp…

De senaste 8-10 åren har pension beskattats hårdare än annan inkomst genom jobbskatteavdragen, som Alliansen införde och de Röd-Gröna inte tog bort… Detta är ju ett sätt att ”trycka ner” pensionärerna…

Därtill finns i DNP inget som gör, att pensionen följer löneutvecklingen!   Prisutvecklingen är dock densamma för alla…

I DNP ingår, att vi alla ska ägna oss en stund åt ”gissningslekar” för aktieutvecklingen i Premiepensionens fondutbud  -  en, även i mina ögon, töntig syssla. Hösten 2005 fanns det 705 fonder i systemet och innebar att vi hade 5.387.818.708.359.882.641, dvs mer än 5 triljoner, valmöjligheter! Och alla är vi ju proffs…

Om jag förstår det hela rätt, så ger inte DNP någon större belöning i att ha jobbat så mycket som möjligt  -  förrän efter 65! Då blir det både bättre allmän pension och lägre skatt! Samtidigt!

Däremot bör jobbandet fram till 65 ha renderat i en tjänstepension, men det är en helt annan historia!

Dyster, men lärorik, skulle man kunna säga om denna bok. Sangregorio pytsar dock på med superbra räkneexempel och en galghumor, som gör boken mycket läsvärd. Ett exempel hon gärna repeterar är jfr 1999 och 2016 för pension resp arvode för en riksdagsman. Med inflationen borträknad har den högsta ATP’n ökat med 190 kr på 21 år  -  riksdagsledamoten har fått 30.700 kr mer. Och så 5 jobbskatteavdrag på det…  Alla är vi lika, men inte…

I somras var Paul McCartney ute och åkte bil i Liverpool med James Corden i dennes ”The late late show”. Klippet på Youtube är ur ”Carpool karaoke”, som har setts mer än 34 miljoner gånger! McCartney gör bl a en snabbvisit i sitt barndomshem och kör en kort pianovariant av ”When I’m sixty-four”. Han skrev låten när han var 16!

En annan som kunde hantera ett/flera tangentbord var Jon Lord i Deep Purple. Låten ”Lazy” är kanske inte pensionärsbeskrivande, men fylld av energi! Den finns med på bandets album ”Machine head” (1972), men här hör/ser vi den live från Australien 1999. Bandet har då samma sättning, MK2, sånär som på att Steve Morse efterträtt Blackmore. ”Lazy”:

Happy Helgon!!!

Haj å Goodbaj!

”Mellan rotfrukt och måne” är en sorts ”greatest hits” av Jacques Werups diktning. Boken kom 1983 och fyndades av mig på en loppis. Dikter är väl inte ”min kopp av te”, men det har blivit några lästa över åren, däribland Werups ”Hemmavid”.

Werup, som avled hösten 2016, tillhörde matthandlarsläkten Nessim. Han föddes i Malmö och var, förutom skrivandet, också aktiv i musiken och jobbade bl a med Mikael Wiehe och Lill Lindfors. Hans poesi har tonsatts av t ex Mikael Saxell.

Diktsamlingen ”Mellan rotfrukt och måne” sträcker sig från 1971 till 1982 och är stundtals nästan brutalt jordnära, som ”vartenda steg jag tar åsamkar någon lidande”.

I en annan dikt skriver han ”…ju mer man lär sig om världen desto svårare blir den att leva i” och ”Alla lösningar på världsproblemen verkar vara lika fascistoida, på jorden växer det upp galler i stället för gräs”. Optimismen spirar inte direkt i hans diktande…

I den här samlingen finns visserligen några kärleksfulla rader, men de bryts snabbt med dikten ”Vinterkrig”: ”I rälsbussen bereder sig passagerarna på nattens väntan utan mat och elektricitet”. Detta var innan problemen med kontaktledningar och liknande teknik börjat dyka upp… Här var det ett bastant skånskt snöoväder som slagit till, han var ju Österlenbo under en tid, så han hann väl öva…

Som du säkert inser, så är bokens dikter lättlästa  -  jag har ju läst dem! Och boken är, merendels, läsvärd, tycker jag.

Tillsammans med Lill Lindfors spelade Werup 2004 in ”Gör mig lite levande”, både som album och låt. Werup skrex texterna och Michael Saxell musiken och bland musikerna finns Jan Lundgren, piano. Vackert ömsint musik, eller hur?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Hans Keilson, psykoanalytiker, poet och judisk författare, föddes i Tyskland och arbetade som gymnastiklärare. Men 1936 flydde han med sin blivande fru till Nederländerna, där de senare tvingades hålla sig gömda. Keilsons bok, ”Komedi i moll”, bygger till stor del på dessa upplevelser. Precis som med Anne Franks bok, får vi ”den gömdes” berättelse.

Boken kom ut redan 1947, men översattes inte från tyska till engelska förrän 2010, samma år som författaren fyllde 101 år! Keilson avled 2011.

Paret hade flytt till Nederländerna och kom att engagera sig i motståndsrörelsen, men tvingades att ”gå under jorden” för att överleva. Att bo och leva som en fånge, som ofinns, tär och i berättelsen får vi bl a följa Nico, en gömd judisk man, som blir sjuk. Hur får man tag på en läkare som kan hjälpa? Medicin? Och ännu värre, hur tar man hand om denna gömda person, som avlider?

En liten enkel bok om ett omfattande och svårgripbart skeende, i hopp om att överleva.

Fortfarande ett synnerligen aktuellt ämna: Varför betraktar sig vissa människogrupperingar mer värda än andra? Och varför ska dessas önskan att förfölja/utrota andra grupperingar behöva ses och höras? Och varför tar man inte lärdom av historien?

J S Bach har en gigantisk ”låtkatalog”, för att använda ett nutida ord, med bl a ”Jesus bleibet meine Freude”. Stycket ingick i kantat nr 147 och hade sin premiär 1723. Här hör vi den med den engelske pianisten och kompositören John Ogdon, som jag av en händelse fick uppleva en konsert med för ca 35 år sedan! London Symphony Orchestra, John Ogdon och… jag  -  ibland råkar man bara vara på rätt ställe! En enastående konsert och pianist, som drabbades av sjukdom och gick bort 1989, 52 år gammal.  

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nästan direkt från tryckpressen fångade jag ”En sorts memoar” av Björn Hellberg. Jag har aldrig läst något av hans andra verk, men här lyser verkligen ordekvilibristen för fullt!

Hellberg föddes i Borås, men efter en tid i bl a Kristianstad, blev han Laholm trogen. Han har senare belönats som Hedersmedborgare Nr 1 i staden!

Som 16-åring mönstrade han på en båt, men vände på klacken efter första visiten… Lumpen gjordes senare dock i flottan, Karlskrona, som lägsta gradens sjöman.

Idrottsintresset kom tidigt och han kom att utöva fotboll, tennis m fl, men det senare är det stora för honom. Han började som volontär på Laholms Tidning, men efter hand blev det mer skrivande i ”egen regi” för flera olika tidningar.

Sportintresset är stort och han har en otrolig svit av tennisbevakning av bl a Wimbledon (över 50 år!). Kollegan Bengt Grives sportspektra var också stort. Innehöll allt utom 3 sporter: ”Formel 1. Formel 2. Formel 3.”!

En annan tänkvärd tanke i boken: ”Livet är för kort för att vara dammfritt”!

Parallellt skrivandet, kom TV och frågesporter in i bilden, först som tävlande, sedan som domare (På spåret) och frågetillverkare. ”TV-listan” är lång, liksom listan över de deckare om Sten Wall han har skrivit. Hellberg är en synnerligen produktiv skribent!

Trycksvärtan hade torkat och lika torr var texten… lite elakt uttryckt, men lite så kändes det. Samtidigt så kunde man ”höra” Hellbergs röst läsa texten…  Detta är en torrolig och ordrik bok om författarens liv och leverne.

Frågan i dagens rubrik har ställts ett antal gånger i TV’s ”På spåret” och då hakar jag på detta med ”Get on the train” med Gasolin! Så väl uttänkt av mig, eller hur? En kanske lite entonig, men charmig låt från deras sist inspelade album, "Gør det noget" (1977). Här dock live:

Dagen efter Kim Larsens frånfälle nåddes vi av nyheten att kompositören, sångaren och skådespelaren Charles Aznavour avlidit, 94 år gammal. Han var aktiv verkligen in i det sista, eftersom han framträdde den 18 september i år i Osaka, Japan! Bland de långt över 1000 sångerna han skrev själv eller tillsammans med någon, så har jag en stor favorit; ”She”. Han gav ut den på en singel 1974 och den låg 1:a i England i 4 veckor! 25 år senare dök den upp igen i avslutningsscenerna i filmen ”Notting Hill”, men då var det Elvis Costello som sjöng. En alldeles enastående tolkning av låten, eller hur?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Engelsmannen Bruce Dickinson kom förra året med ”En självbiografi”. Han är väl mest känd som sångaren i heavy metal-bandet Iron Maiden, men han har en hel del andra saker också på sitt CV!

Iron Maiden gjorde i somras sin första spelning på ”Sweden Rock Festival” i Norje och fick toppbetyg!!! De tog sig dock inte dit med sitt Ed Force One, den Boeing 747 de ibland väljer som transportmedel på turnéerna. Och då sitter Dickinson vid spakarna! Han är utbildad pilot och har under längre perioder flugit kommersiellt för ett par flygbolag!

Han har även ägnat sig åt fäktning på ganska hög nivå  -  ett sätt att hålla igång mellan turnéer, flygningar och inspelningar. På senare tid har han dock fått ägna sig åt att behandla och rehabilitera sig efter cancer i halsen, en övning som gett bra resultat.

I bokens inledning förklarar Dickinson att han inte skrivit dagböcker…  Det kan jag kanske tvivla lite på, med tanke på allt som berättas i den drygt 400 sidor stora boken… Detta är en lagom underhållande bok om en person, som fastnade för och nådde rejäl framgång med musiken.

”Run to the hills” (1982) var den första singeln med Dickinson som sångare och blev bandets första hit. Låten var från Iron Maidens tredje och kanske mest kända album, ”The number of the beast”.

Dickinsons kamp mot cancern har varit lyckosam. Kim Larsens inte så… Den 30 sept, drygt 3 veckor före sin 73-årsdag den 23 okt, gick vår danske musikhjälte ur tiden, saknad av många. Kim Larsen spelade i Öja, utanför Ystad, vid fem tillfällen, men jag såg/hörde honom bara en gång: Olympen i Lund 1977. Året efter splittrades bandet  -  nio år efter starten  -  och Larsen fortsatte framgångsrikt i eget namn.

”Hva’ gør vi nu, lille, du?”, ”Rabalderstræde”, ”Kvinde min” m fl låtar har jag lyssnat flitigt på genom åren och ”sjungit med” i texterna, där Larsen ibland tagit hjälp av Gasolins ”huspoet” Mogens Mogensen. ”This is my life” fanns på Gasolins sjunde album, ”Efter endnu en dag” (1976), här i en liveversion från 1978. Må Kim hvile i fred.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!