Johnny - samlaren...

Boken om ”Syskonen Scholl” med underrubriken ”och motståndet mot nazismen” är skriven av Daniel Rydén och gavs ut 2023. Ännu en bra bok från Lundaförlaget Historiska Media.

”Hur kan man förvänta sig att ödet ska ge den rättfärdiga saken segern om det knappt finns en enda människa som är beredd att offra sig för den?”, uttryckte sig den då 19-åriga Sophie Scholl 1940 i kampen mot nazismen. Hon, hennes storebror Hans och några vänner till dem bildade senare motståndsgruppen ”Vita Rosen”.

Diakonissan Lina Müller hade avlagt det heliga löftet att alltid tjäna Gud. Lina och den 10 år yngre Robert Scholl träffades i Ludwigsburg 1915. Första världskriget var i full gång och de avskydde detta meningslösa dödande. De blev ett par, trots åldersskillnad och olikhet i den kristna tron.

De gifte sig, skaffade bostad, fick första barnet och Robert blev borgmästare. År 1918 fick de sonen Hans, som följdes av flera syskon, som Sophie 1921. År 1929 avsätts borgmästaren Robert. Hans pacifistiska åsikter stämde inte med den tyska nationalismen…

År 1932 flyttade familjen till Ulm och i januari året därpå blev Adolf Hitler rikskansler. Familjen såg Ulms jublande nazister marschera förbi på gatan. När brunskjortorna passerade den socialdemokratiska tidningen Donau-Wachts redaktion slängdes stenar in genom fönstret… fem veckor senare var tidningen nerlagd och dess redaktör skickad till ett fängelse för nazimotståndare… och värre skulle det bli.  

De politiska samtalen i familjen fick fortsättningsvis hållas hemma. Barnen deltog i Hitlerjugend och dess flickmotsvarighet, men ett par av dem ville göra det på ”sitt eget vis”… och då kan det bli besvärligt… Gestapobesök t ex…

Både Hans och Sophie började plugga, samtidigt som de blev mer aktiva i sitt avståndstagande från det nu startade kriget  -  inte minst efter Hitlers lögner om ”framgångarna” vid Stalingrad 1942-3, då tyska 6.e armen förintades.

Detta berättat som lite bakgrund till alla syskonen Scholls agerande, men det är Hans och Sophie som har drivet, modet, viljan och orken. De går ”all in”! Och det kostar… . Rydéns berättelse fortsätter och kan, inte minst efter DDR’s fall, nu bli djupare och mer omfattande efter att flera arkiv öppnats.

”Syskonen Scholl” får ett brutalt slut. De valde och tog sin strid till ett högt pris. Mycket läsvärt! Tänkvärt!

Men varför i hela fridens namn har världen inte kommit längre i att sluta skjuta på varandra? Det skjuts i Sverige, i USA, i Ukraina, i Mellanöstern, det skjuts på femtielva ställen i världen, samtidigt som somliga ägnar sig åt att blockera några oljebilar i Malmö hamn… Inga lärdomar av världskrigen och alla andra bataljer världen över! Är det inte dags att ”Give peace a chance”?

John Lennon spelade in låten på ett hotellrum i Montreal, men tog den även med sig till Toronto, där han framförde den 1969 med sitt Plastic Ono Band. I det mycket hastigt hopsamlade bandet ingick bl a Yoko Ono, Eric Clapton och Klaus Voormann. Det var f ö den senare som gjorde omslagsteckningen till Beatles’ Revolver-album 1966. Som sagt: ”Give peace a chance”!

En inte helt omaffig version av samma låt gjordes till ESC i Turin 2022:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Detta är en bok av ett ovanligare schlaug… Skriven av Birger Schlaug och har underrubriken ”Historien om Elvis och livet som var”. Titeln är ”Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac” och kom 2006, men det är först nu jag läst den.

Och jag var nära att ge upp läsningen. Jag kom inte riktigt ”överens” med den. Är det en Elvis-biografi? Eller är det Elvis memoarer, så som han själv skulle kunnat skriva den?

Jo visst, får man följa Elvis och hans familj. Hans tvillings död och grubblerierna kring detta. Vad hände egentligen? Den första och egenbetalda skivinspelningen beskrivs, liksom turerna hos Sam Phillips i dennes Sun Studio, där musikhistoria kom att skrivas.

Elvis karriär var som vågorna på öppet havet, med uppgångar och nedgångar, men där tillför inte Schlaug något nytt. Dessutom broderar han sin fantasi och gör lite tveksamma krumelurer emellanåt. Managern ”Översten” känns dock väl beskriven, med allt vad han styrde och ställde, inte minst i uppgörelsen mellan Sun Records och RCA Victor 1955.

Noterar också att dessa inspelningar av rock’n’roll gjordes med musiker från hillbilly- eller country-genren. Den intressanta infon återkommer flera gånger i boken. I Sverige var det ofta jazzmusiker, som kompade i de första trevande rocksångerna.

Raoul Wallenbergs namn dyker upp, liksom ett möte med Jussi Björling. Även möten med Nixon, Brezjnev och en kort man med en fläck i pannan, dvs Gorbatjov, beskrivs. De 2 åren med militärtjänsten i Västtyskland resulterar också i mötet med Prinsessan, som långt senare blir första frun.

Och så kommer 60-talet med Beatles, Bob Dylan etc. De gör karriär med egenskrivna låtar  -  Elvis sjunger andras…

Jag lämnar Elvis där, men har bekymmer med att begripa vad Schlaug hade för tanke med den här boken. Vill han skoja lite med alla Elvis-livstecknarna? Eller vill han roa läsaren med en lite alternativ story om sångaren? Boken är inte svårläst, men eftersom jag inte lyckas ”knäcka koden”, så blir jag bara konfunderad. Och inte speciellt klokare, tyvärr. Loppisköp? Ja! Fynd? Hm…

På detta får vi väl ha lite Presley-musik, eller hur? Sommaren 1966 var ”With a girl like you” en stor hit. Den skrevs av Presley med Reg i förnamn. Han var sångare i engelska bandet Troggs. Bandet hade startat 2 år tidigare med namnet Troglodytes, men framgång nåddes först efter namnbytet. Så här lät de:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Ente nu igen?! Jo, jag har läst ännu en bok om en bokhandel! ”Den sista bokhandeln i London” skrevs av Madeline Martin och kom 2023 på svenska. 

I romanen förflyttas vi till augusti 1939, dvs strax före krigsutbrottet. Grace hade länge drömt om att lämna lilla Drayton och flytta till London. Nu hade bästa kompisen Viv övertygat henne om att rätt tid var nu. De skulle få dela rum hos Grace’s avlidna mors barndomsvän, mrs Weatherford, på Britton Street.

Eleganta Viv får snabbt jobb på Harrod’s. Grace får hjälp av mrs Weatherford att få lite praktik hos mr Evans i hans bokhandel, Primrose Hill Books.

Nyss nämnda 4 personer utgör kärnan i boken, men persongalleriet visar sig större än så. Mrs Weatherford’s son Colin jobbar med djur på Harrod’s och är en stor djurvän. Ganska snart påminns man om, att det inte är mer än drygt 20 år sedan förra kriget slutade efter många offer. Många män/pappor återvände inte levande…

Den 1 september 1939 gick Tyskland in i Polen, som var i kompanjonskap med Storbritannien, varpå de förklarade krig mot Tredje Riket/Nazityskland. Premiärminister Chamberlain hade misslyckats i sin strävan att undvika krig och tvingades att avgå. Winston Churchill tog över.

Danmark och Norge ockuperades, liksom Frankrike, Belgien och Nederländerna. Hitlers nästa mål var att inta Storbritannien och bombningarna påbörjades. Flera hamnstäder attackerades, men London var huvudmålet.

I boken berättas om vedermödorna för Grace, Viv m fl. De tar på sig nya uppgifter i att försöka överleva i London och, fram för allt, hjälpa till med räddning och försvar av staden. Grace har därutöver fått allt större arbetsuppgifter och möjligheter bokhandeln…

Bokens olika karaktärer är fascinerande och tydliga, vilket gör boken klart läsvärd. Ett sån’t oerhört onödigt lidande och förstörande ett krig innebär! Bokens blandning av fiktion och verklighet är spännande!

I London försökte man leva ett ”ordnat” liv, trots bombningarna. Det blev lite av Londonbornas signum för överlevande, men det måste ha varit oerhört svårt. Biografer och  dansställen kämpade på, medan restaurangerna hade den hårda ransoneringen att också hantera. Och så kom alla flyglarmen…

I den mån det blev dans, så kan jag tänka mig att Benny Goodman-musik hördes. År 1936 hade Louis Prima knåpat ihop ”Sing, sing, sing”, som amerikanen Goodman spelade in året därpå. Här hör/ser vi den i en förkortad ”musikvideo”, där Gene Krupa står för takthållningen!

Lite lugnare är hans ”Let’s dance”, som blev lite av Goodmans signaturmelodi redan från 1934, men han gjorde inte den på skiva förrän strax efter krigsutbrottet 1939. De rörliga bilderna saknas, men musiken och igenkännandet finns där:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

En bok av/om Lasse Holmqvist är väl inte det mest aktuella att berätta om i dessa dagar… och det är ett bra tag sedan jag läste den: ”Här är mitt liv” utgiven 1994.

Titeln bygger på en av hans populära TV-programserier, ”Här är ditt liv”, som han startade 1980 efter amerikansk förlaga. Programmet gick på lördagar i den ena av de 2 TV-kanaler, som fanns vid den tiden. Sven Tumba var första gästen i den omtyckta serien, som SvT lät fortgå till 1991.  

Boken är väldigt mycket Lasse Holmqvist! Visst, det är ju han som berättar, men ödmjukhet vimlar det inte av… Däremot en hel binge energi och idéer, som inte alltid gick hem i Stockholmstyrda SvT.

Bitterheten lyser igenom lite då och då, som t ex i att en tidigare programserie, ”På parkett”, inte ansågs värdigt att spara i TV-arkivet. Därmed är hans drygt 2 tim långa och lyckade avsnitt om/med världsartisten Victor Borge borta. Bland gästerna i övrigt i det avsnittet kan nämnas Liv Ullman, Svend Asmussen och Kar de Mumma, som var vänner till Borge redan innan han flydde undan nazismen. Men, som sagt, programmet sparades aldrig. Känns lite som det BBC gjorde med liveinspelningarna med bl a Beatles på tidigt 60-tal  -  tejperna tog för stor plats att arkivera…

Ber f ö att få citera Holmqvists beskrivning av en skåning, som ofta är ”…klart medveten om sitt värde, sin begåvning och sin eventuella särart, och att i förekommande fall alldeles oblygt framhålla detta. Sten Broman var en förträfflig representant. Ernst-Hugo Järegård likaså.” Jaja…

Jag vill minnas boken som läsvärd, men dryg och, stundtals, smått gnällig. Holmqvist hade inte helt lätt att få gehör för sina idéer, som t ex om ett gränsöverskridande Öresundskt programkoncept. Långt innan bron byggdes, dessutom! Oavsett, så var det kul att läsa om honom och några av alla de människor Holmqvist mött!   

”Livet” har genom åren besjungits av många, men visst har Gasolin’s sång något extra! ”This is my life” fanns med på ”Efter endnu en dag”, som var bandets sjunde album och kom 1976. Låten fortsatte Kim Larsen att framföra med sitt band Kjukken. Hittade en liveversion från deras sommarturné 2006 och som gavs ut på CD/DVD 2007. Den är lite långsammare än Gasolin’-utgåvan och Kim Larsens sång är en oktav lägre, men bra. Och vilket gitarrsolo av Karsten Skovgaard!

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Den stora fröstölden” är ännu en bok från Lundaförlaget Historiska Media. Den är skriven av Jens Nordquist och kom 2020.

Oj, vad fel jag hade! Jag tänkte mig den här boken som något i stil med ”Det stora tågrånet”, men så var det rakt inte. Detta var oerhört mer omfattande och djupgående.

I början av förra seklet började tankarna kring hur jordens ökande befolkning skulle kunna äta sig mätta. Växtförädling för bättre skördar blev en avgörande nyckel.

Vetenskapsmannen ryssen Nikolaj Ivanovitj Vavilov gav sig 1916 ut på en växtinsamlingsresa till Pamir och Världens tak. Målet var att växtförädlaren skulle samla på sig fröer i denna kanske ”nyttoväxternas barnstuga”. Växterna där borde, med tanke på odlingsförhållandena, ha en extra stark genuppsättning. Han gjorde många fynd och reste runt i världen än mer för att efter hand få ihop en alldeles unik frösamling, förmodligen världens mest omfattande. Detta blev grunden till hans försök att få fram vete, havre, ris, majs etc tillräckligt nog för att hålla svälten stången.

Men Nordquist nöjer sig inte med att berätta detta, utan sätter in allt i sitt sammanhang, dvs politiken kommer in… Stalin tar över i Sovjetunion och har sin syn och sitt intresse i odling, liksom Hitler och SS-chefen Himmler i nazityskland.

Vilken inriktning ska växtförädlingen ha? Kan någon metod även appliceras på människan? Sorter? Raser? Påverkan på dessa? Vad ska få finnas kvar? Helt plötsligt och oförberett överraskas man som läsare av en helt annan dimension i förädling.

Vavilovs önskan att ge mat åt svältande blir storpolitik. Tredje Riket går in i Sovjet för att, inte minst, nå Ukrainas bördiga jordar, som ska besås med de bästa fröerna och ge god avkastning i jakten på Lebensraum.

Vilka nya insikter och infallsvinklar denna bok gav mig! Ett frö betyder så mycket, att det blir föremål för all möjlig listighet i att nå kontroll/makt över det! Spännande obehagligt, med väldigt många offer längs vägen.

Mina ”kom-i-håg”-lappar vid läsningen var ovanligt många, men jag nöjer mig här med att berätta om, att växtförädlingen i Svalöv under lång tid räknats som världsledande! Mycket läsvärd bok, som onekligen ger frön till flera tankeställare!

”Sowing the seeds of love” var första singeln från brittiska Tears for Fears 1989. Låten skrevs av bandets Roland Orzabal och Curt Smith och har lite Beatles-doft i sig. ”Penny Lane”-trumpeter kan höras. Listframgången blev stor:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!