Boken som räddaren I nöden...
Ente nu igen?! Jo, jag har läst ännu en bok om en bokhandel! ”Den sista bokhandeln i London” skrevs av Madeline Martin och kom 2023 på svenska.
I romanen förflyttas vi till augusti 1939, dvs strax före krigsutbrottet. Grace hade länge drömt om att lämna lilla Drayton och flytta till London. Nu hade bästa kompisen Viv övertygat henne om att rätt tid var nu. De skulle få dela rum hos Grace’s avlidna mors barndomsvän, mrs Weatherford, på Britton Street.
Eleganta Viv får snabbt jobb på Harrod’s. Grace får hjälp av mrs Weatherford att få lite praktik hos mr Evans i hans bokhandel, Primrose Hill Books.
Nyss nämnda 4 personer utgör kärnan i boken, men persongalleriet visar sig större än så. Mrs Weatherford’s son Colin jobbar med djur på Harrod’s och är en stor djurvän. Ganska snart påminns man om, att det inte är mer än drygt 20 år sedan förra kriget slutade efter många offer. Många män/pappor återvände inte levande…
Den 1 september 1939 gick Tyskland in i Polen, som var i kompanjonskap med Storbritannien, varpå de förklarade krig mot Tredje Riket/Nazityskland. Premiärminister Chamberlain hade misslyckats i sin strävan att undvika krig och tvingades att avgå. Winston Churchill tog över.
Danmark och Norge ockuperades, liksom Frankrike, Belgien och Nederländerna. Hitlers nästa mål var att inta Storbritannien och bombningarna påbörjades. Flera hamnstäder attackerades, men London var huvudmålet.
I boken berättas om vedermödorna för Grace, Viv m fl. De tar på sig nya uppgifter i att försöka överleva i London och, fram för allt, hjälpa till med räddning och försvar av staden. Grace har därutöver fått allt större arbetsuppgifter och möjligheter bokhandeln…
Bokens olika karaktärer är fascinerande och tydliga, vilket gör boken klart läsvärd. Ett sån’t oerhört onödigt lidande och förstörande ett krig innebär! Bokens blandning av fiktion och verklighet är spännande!
I London försökte man leva ett ”ordnat” liv, trots bombningarna. Det blev lite av Londonbornas signum för överlevande, men det måste ha varit oerhört svårt. Biografer och dansställen kämpade på, medan restaurangerna hade den hårda ransoneringen att också hantera. Och så kom alla flyglarmen…
I den mån det blev dans, så kan jag tänka mig att Benny Goodman-musik hördes. År 1936 hade Louis Prima knåpat ihop ”Sing, sing, sing”, som amerikanen Goodman spelade in året därpå. Här hör/ser vi den i en förkortad ”musikvideo”, där Gene Krupa står för takthållningen!
Lite lugnare är hans ”Let’s dance”, som blev lite av Goodmans signaturmelodi redan från 1934, men han gjorde inte den på skiva förrän strax efter krigsutbrottet 1939. De rörliga bilderna saknas, men musiken och igenkännandet finns där:
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
