The winner takes it all...
Carolina Klüft, född 1983, har redan kommit upp i åldern att sammanfatta, åtminstone sin idrottsliga del av livet. ”Livet är en sjukamp” är den välvalda titeln på boken.
Med en pappa, Johnny, som varit allsvensk fotbollsspelare och en mamma, Inga-Lill, med landslagsplats i längdhopp, så var det kanske inte så konstigt att någon av de fyra systrarna skulle ägna sig åt idrotten. Familjen Klüft flyttade tidigt från Borås till Furuby utanför Växjö där idrottandet tog sin början.
Skolan kombinerades med träning, mobbare sattes på plats med idrottsliga framgångar på gympalektionerna och Carolina insåg tidigt att hon var en ”tävlingsmänniska”. Hon ville vinna allt, oavsett om det var på idrottsplatsen eller familjespel… Men snart kom hon fram till, att allra viktigast var att ”ha kul”! Framgångar följde i dess spår, märkte hon.
Hon skapade sina ”mantran”, som hjälpte henne hålla nerverna i styr och koncentrationen i topp - sjukamp är en lång tvådagarsmatch! Hon skriver i boken väldigt mycket om sina tankar på livet i och utanför idrotten. Det är detaljerade funderingar och analyser, med vilka hon ”styr” livet i den riktning hon önskar. Låter som ett strikt och ickeimproviserat leverne, men det funkar för henne.
Några av hennes funderingar: Vi resultatmäts i skolan, men hon saknar mätning av ambition och vilja att nå framåt. Hon skriver om ”nu” och ”sedan” och pekar på vikten av att vara fokuserad på provet, tävlingen just nu, men ändå hålla ett öga på ”nästa steg”. Samtidigt ser jag även här, att hon jobbar stenhårt med ”tankekraft”, gärna med hjälp av musiken. ”Lejonkungen” inspirerar med ”Du kan! Inget berg är för brant! Om du tror blir det sant! Du kan!”!
Framgångarna i idrotten kom med ett guld redan som 17-åring i JVM! Och ett som 19-åring. Guld i senior EM och VM! OS i Aten 2004 gav guld! Men inför OS i Peking 2008 hade hon tappat lusten och glädjen och valde att lämna sjukamp och tävla i längd och tresteg i stället. Och så började skadorna komma…
År 2012 avslutade hon sin idrottskarriär. Hon hade gift sig med Patrik, f d stavhoppare, och 2014 fick de en dotter och nya utmaningar väntar.
Intressant uppbyggnad av boken, med sina 7 kapitel med tänkvärda överskrifter och inför/under mästerskapstävlingstankegångar som mellanspel. Alla hennes tankar och funderingar kan kännas ansträngande att läsa, men det är värt mödan!
Smålandsnytt hade ett litet inslag om Carolina Klüft den 11 febr 2000. Kul att se, tycker jag:
”Du kan!...” är hämtat från Lejonkungen 2 och ”Han finns i dig” sjunger Pelle Ankarberg:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Rulla in en boll och låt den rulla...
Olof Lundh blev utsedd till Årets Sportjournalist 2015 och året efter kom hans bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll”, som visar det han pratar om i TV4, C Moore och fotbollskanalen.se.
De första kapitlen ägnar han åt förhållandet Zlatan, Erik Hamrén och landslaget. Och där finns det mycket att skriva om! Men nu är ju det kapitlet avslutat…
Det känns viktigare att läsa om fifflet och skumraskaffärerna inom UEFA och inte minst FIFA, men det händer ganska märkliga ting även i det svenska fotbollsstyret! En gammaldags och tveksamt demokratisk organisation, som tidigare styrdes hårt av Lars-Åke Lagrell och numera har Karl-Erik Nilsson som boss efter en märklig process.
Lundh efterlyser jämlikhet, öppenhet och en rättvisare fördelning av resurser och lite mindre av ”ryggdunkande” och politiskt rävspel. Förhandlingarna om TV-avtalen har genom åren visat sig ”lukta illa” och uppvisar både underliga utfall och personer...
Försäljningen av Råsunda och bygget av Friends Arena visar också på märkliga turer. Där SvFF har skaffat sig ett riktigt tungt ok att släpa på. Arenan kostade givetvis, törs man ju nästan säga, väsentligt mycket mer än budgeterat och drar inte alls in så mycket pengar som planerat. SvFF förlorar en stor bunt pengar varje år… och dessutom trivs inte gräset på arenan…
Ja visst, är boken granskande gnällig, men samtidigt förstår jag, att Lundh älskar fotbollen och därtill vill visa att det inte går rätt till i den världen. Som gammal Landskrona BoIS-fan är han även djupt bekymrad över hur föreningar, som t ex Helsingborgs IF, IFK Göteborg etc etc drivs med vidlyftiga affärer med pengar, som knappt ens finns.
Är du fotbolls-/sportintresserad är detta en lätt deprimerande, men lärorik bok att läsa! Det går alldeles utmärkt att hoppa över tjafsandet om Zlatan och ”göra avspark” i kapitlen därefter - där fanns tillräckligt många konstigheter beskrivna för att ”få igång” mig och mitt blodtryck…
Många har försökt sig på ”fotbollsmusik”, allt från Nacka Skoglund till Torsson och resultaten har väl inte alltid givit 3p… Inte ens Georg ”Åby” Ericson och hans ”Nätmusik”… Modet hos Pia Sundhage kan dock inte förnekas när vi hör henne framföra en Nobelpristagares verk! ”The times they are a-changin’” från SvT’s ”Stjärnor hos Babben”:
När tar Erik Hamrén ton i t ex ”Allsång på Skansen”…?
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Here on the inside, outside so far away...
Sent omsider har jag så läst ”uppföljaren” till ”700 dagar i Rosenbad” av Thomas Bodström. Boken ”Inifrån” kom 2011, medan pocketupplagan, som jag nu läst, kom året efter. Tack vare det, så hade Bodström hunnit lägga till Håkan Juholts uppgång och fall…
När Laila Freivalds hastigt lämnade justitieministerposten år 2000 blev Bodström tillfrågad av Göran Persson om han ville efterträda henne. Passande post för en advokat, kan jag ju tycka! Riksdagsman blev han dock inte förrän 2 år senare.
I boken ställer han en fråga som överskrift till varje kapitel, som t ex ”Varför i helvete vill man bli politiker?” och ”Hur ska vi bemöta Sverigedemokraterna?”. Och det är intressanta svar han ger, inte minst om hur man skulle kunna förändra/-bättra arbetet i riksdagen.
Hans åsikter om hur Sverige förändrades efter mordet på Anna Lindh är tankvärda, liksom räv- och rackarspelet kring sparkandet av Mona Sahlin. En av ”sparkarna” fick dock själv smaka på den medicinen senare och blev på så vis rekordsättare med 302 dagar som S-partiordförande!
Bodström ger också sina synpunkter på privatiserandet av diverse statliga företag och pekar på dåliga exempel som järnvägen, elmarknaden, apoteket och bilprovningen, som i alla fallen blivit både krångligare och dyrare för konsumenten. Han är dock positiv till att taxi avreglerades.
Han menar också att det vore dags att modernisera Socialdemokratiska arbetarpartiet, inte minst genom att ta bort ”arbetar…” i namnet - arbetsplatserna har förändrats, så det finns bara ca 25% arbetare! Vore kanske lämpligt att även möta tjänstemännen…
Som inledning till kapitlet om Sverigedemokraterna citerar Bodström en radiointervju från 1965 med Olof Palme, som säger ”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt, ett uttryck för okunnighet och rädsla.”
Detta är en läsvärd bok om det politiska spelet under en period skriven av en som både var med och vågar stå för sina åsikter! Ser fram emot en bok om Bodströms tid efter politiken, så jag får veta varför han inte fick efterträda Lars-Åke Lagrell som l ordförande i Svenska Fotbollförbundet…
Inte för att jag tror att Bodström agerade ”en stilla bris”, men… ”Call me the breeze” blev en hit (2014) med Eric Clapton, som sågs spela låten tillsammans med kompositören J J Cale på en video. Låten fanns dock redan på Cales första studioalbum ”Naturally” från 1972 och har spelats in av många, däribland Lynyrd Skynyrd, som stoppade in låten på sitt andra album ”Second helping” 1974. På samma skiva fanns f ö ”Sweet home Alabama”, deras absolut största hit.
Här kommer dock en liveinspelning från sommaren 1977 av ”Call me the breeze”. På hösten, den 20 oktober, inträffade flygkraschen, där tre bandmedlemmar, bl a sångaren Ronnie Van Zant omkom.
Go’ torsda’!!!
Haj å Goodbaj!
PS Först blev det Polar Prize… och nu Nobelpriset… Jag lyfter på kapuschongen! Grattis Bob Dylan!!!
Och så kommer Beatles ”Yellow submarien” i LEGO-format i november! Go’ Jul !!!
Isn’t a man out of time...
Ännu en av mina musikhjältar har ”skrivit av sig” i bokformat! Elvis Costellos bok blev på svenska: ”Skamlös musik & bleknande bläck” (2016) och när den kom på engelska 2015, så släpptes samtidigt en bra samlingsskiva: ”Unfaithful music & …”
Född i London och flyttade som 17-åring med mamman till hennes födelsestad, Liverpool. Pappan, Ross McManus, arbetade som sångare och sjöng i storband både i radio och på scen. Han sjöng med Joe Loss orkester t ex på ”Royal Variety Performance” den 4 november 1963! Bland övriga artister den kvällen märktes Beatles… och John Lennon gjorde sitt ”juvel-skämt”!
Sonen Declan Patrick hade mycket musik kring sig och intresset ”fångades” tidigt. Tillsammans med en kompis bildade de en folk-duo och runt 1976 tog han sig artistnamnet D.P. Costello, som en hyllning till pappan, som bl a gjort en singel med alias ”Day Costello” (låten var av Lennon/McCartney…).
Declan jobbade bl a på kontoret hos Elizabeth Arden, men musiken tog mer och mer tid, han ändrade namnet till Elvis Costello och första singeln ”Less than zero” kom i mars 1977 på Stiff Records. To be continued… skulle jag kunna skriva.
Karriären är lång både solo och med banden Attractions och Imposters. Samarbeten och komponerande med Paul McCartney (McManus/McCartney står det på skivorna!), Burt Bacharach, Allen Toussaint m fl. Spelat in med George Jones, Johnny Cash, Lee Konitz, Tony Bennett, Anne Sofie von Otter, Bruce Springsteen m fl.
Costello är sedan 2003 gift med musikern Diana Krall.
Boken är fylld av Costello och hans familjs historia och musikhistoria, men även små rader som ”…satt med knäppt kostym i den svenska strandorten Hunnebostrand…”. Det finns hur mycket som helst som jag skulle vilja förmedla, men… Du får läsa själv!
Detta visade sig vara en tjock och riktigt välskriven bok! Jag är ”helt tagen” av innehållet, språket, berättelserna, sättet att väva in sina egna kompositioner, turnéer och familjen bakåt i tiden och sina egna relationer. Dessutom är detta en av de bästa ”kursböcker i ca 50 års musikhistoria jag läst! Ring och boka på ditt bibliotek eller din bokhandel!!!
För 30 år sedan kom Costellos elfte album ”Blood & Chocolate” och där föll jag snabbt för ”I hope you’re happy now”! Här hör vi den live i en TV-inspelning från 2003 med ett briljant orgelspel av Steve Nieve i The Attractions:
Sommaren 1982 gav Costello ut “Imperial bedroom”, hans sjunde album. ”Man out of time” gillar jag och så här lät den live i TV då:
Och som en liten B O N U S :
Elvis Costello spelar ”Penny Lane”, låten om gatan nära där han som tonåring bodde, i Vita Huset 2010. Sir Paul McCartney mottog The Gershwin Prize och hyllades med en liten konsert i närvaro av bl a paret Obama i ”Östra Rummet”. Ser trångt ut, men scenen rymde såväl Sir Paul och Costello som Stevie Wonder, Herbie Hancock, Emmilou Harris, Dave Grohl m fl. Costello ackompanjeras av Pauls band och en hornspelare i ”Penny Lane”:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
