Johnny - samlaren...

Att skriva en bok om Arbetsförmedlingen innebär antagligen inte att du skapat en kioskvältare, men visst var det intressant att läsa Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder” (2015)! Paulsen är doktor i sociologi och har tidigare skrivit om arbetssamhället och ”dödtid” på jobbet, så det var ett naturligt steg att granska och skriva om Arbetsförmedlingen.

Det pratas ju mycket om arbetslivets stigande kompetenskrav, men Paulsen visar även på exempel på motsatsen: För 40 år sedan krävdes av industribagaren kunskap om jäsningsprocesser och baktemperaturer  -  idag räcker det att klicka på ikoner, så sköter datorn resten…

Men huvuddelen av boken ägnas åt Arbetsförmedlingen, som varande politikernas förlängda arm. Med allt vad det innebär i genomtänkta budskap och hugskott. Själva arbetsförmedlingen är kanske inte ens en fjärdedel av arbetet. Den kontrollerande rollen i förhållande till A-kassan tar betydligt mer tid i anspråk. Och så har vi ju ”placeringarna” i fas 1, 2 och, inte minst, 3…

Paulsen belyser vikten av lydnad, dvs att göra som man blir ”te’sagd”, men delar ändå in lydnaden i Förtvivlad, Cynisk och Positiv lydnad. Han menar att ”överlevnadsmöjligheterna” ligger mycket i att finna ”din” form av lydnad. Plikttrogen ska man va’  -  då blir det bra…!

I boken får jag en hel hop med exempel på hur Arbetsförmedlingen leds och även hur regelverket hanteras. Ökade anslag ger inte automatiskt en bättre myndighet… Exemplen på tokigheter är många och det är lätt att undra hur det kan fortgå utan att rättelser sker.

Har du problem med lågt blodtryck? Läs då den här boken…!

Arbetsmarknadsverket satsade pengar på en samlings-CD med en God Jul-önskan till de anställda år 1999! Med låtar som ”Tro”, ”Trubbel” och ”Vem vet?” kan man ju fundera över syftet med plattan, men sista låten är i alla fall ”I can see clearly now”… Hoppats verkets GD kände det så…  Jag nöjer mig med en hårt arbetande Arlövs-påg sjungandes om ”SJ”, som egentligen är gamla ”Take this hammer”   -   Kal P Dal ! Han kör på bättre än tåget! Och kommer fram!

Dagens rubrik är en textrad ur “This hammer”  -  en singel i Sverige 1966 med Spencer Davis Group. Bandet, där en tonårig Steve Winwood fick sitt stora genombrott, startade i Birmingham 1963 och fick flera hits. Mitt val idag blir dock ett märkligt pyjamasframträdande med ”Nobody knows you when you’re down and out” skriven av Jimmy Cox 1923. Bessie Smith kom att göra den känd, här dock Spencer Davis Group med Steve Winwood (sång/piano), brodern Muff (bas), Pete York (trummor) och Spencer Davis (gitarr).

Något för Ystads Jazz Festival? Kanske med lite mer passande klädsel?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Lite konstigt att läsa boken ”David Bowie på svenska”, som var så pass ny, att den inte kom in i bibliotekets ”rullor” förrän en månad efter artistens bortgång. Per Åke Janssons bok utgavs faktiskt våren 2015, men i förra månaden lär det kommit en ny och uppdaterad upplaga.

Omslaget är ”lånat” från det som kom att bli Bowies näst sista album, ”The next day” (2013). Bowie föddes som David Robert Jones i Brixton, London, 1947. På några tidiga singlar stod det David Jones på etiketten, men namnlikheten med Monkees-stjärnan Davy Jones störde honom, så han bytte till Bowie, valt med tanke på amerikanen Jim Bowie och dennes kniv. Bowie var också noga med hur namnet skulle uttalas  -  det skulle vara Bowie med ”o” som i engelskans ”go”!

Författaren är ambitiös nog, att gå två generationer bakåt i tiden för att fånga släkten och bakgrunden med giftermål, separationer och barn i flera konstellationer. Davids flera år äldre halvbror Terry kom att betyda mycket, trots sin sjukdom, och kom att vidga musiklyssnandet betydligt för den blivande musikern.

Tror inte jag bryr mig om att göra någon Bowie-resumé  -  det har ju varit så mycket i olika media efter bortgången. Dessutom skulle jag vilja rekommendera att läsa boken!

Den är, av någon anledning, inte så omfattande om de senare 12-15 åren, men det är intressant att läsa om förfäderna under mellankrigstiden och kriget. Och givetvis om Bowies barndom och uppväxt och den gryende karriären. Alla de olika rollerna, som t ex Ziggy Stardust, är också väl beskrivna.

Ett, för mig, nytt inslag är de ca 30 QR-koder, som författaren ”kryddat” boken med. Koderna ger direktskutt till olika YouTube-klipp. Fyndigt teknikutnyttjande! QR-kod är en tvådimensionell streckkod, enl Wikipedia!

Tack vare bokens QR-kod hittade jag den här lilla snutten från BBC Tonight 1964, där en 17 år gammal David Bowie bemöter kritiken om långt hår…

Utsvängda byxor och långt hår  -  ja, det hade David Bowie 1970, när han i TV framförde ”Space oddity” med eget 12-strängat gitarrackompanjemang! Hans olika roller och skepnader hade inte tagit form än.

I sommar är det 31 år sedan Liva Aid genomfördes. Här har vi den fjärde och sista låten i Bowies spelning: ”Heroes”! Imponerande!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Boktiteln är imponerande lång: ”I skuggan av rampljuset : maskrosbarnet som vann Melodifestivalen” (2015), men så har också Bobby Ljunggren ett händelserikt liv att ösa ur. Linda Grahn har hjälpt Bobby att skriva ner det.

Bobby Ljunggren, ett välbekant kompositörsnamn, föddes som Robert Vasilis Engdahl i Stockholm, men bodde sina första fyra år i Aten – svensk pappa och mamma Hara grekiska. Äktenskapet var över redan innan sonen föddes.

Och så tog mamman sonen med sig till Sverige och lämnade honom hos en fosterfamilj utan att förklara för honom, att hon inte skulle återvända på länge. Detta var ett hem med två andra fosterpojkar och snålt med både mat och kärlek. Det var en hård tid, även hårda lärdomar…

Ljuset i mörkret var de gånger hans 15 år äldre syster Marie kom på besök. Hans skoltid blev stundtals en bra tid och efter hand kom musiken in i hans liv. Mamma träffade en ny man och var tillbaka i Sverige, men det dröjde ändå till Bobby fick lämna fosterhemmet. Bobby fick mycket god kontakt med mammans nye man och till slut blev han adopterad, därav namnet Ljunggren.

Livet blev bättre med riktiga höjdpunkter, men också djupa dalar. Riktigt djupa, med ett smygande missbruk, som nästan höll på att ta död på honom. Mitt i allt detta blev det många låtar i bl a Melodifestivalen. Flera vinster i Sverige som med ”Se på mig”, ”Kärleken är” och ”Hero” och totalt över 40 deltagande låtar!

Detta är förvisso nutida svensk musikhistoria, men framför allt ett obehagligt exempel på hur ett vuxet par kan utnyttja barns situation för att tjäna bra med pengar. Och samhället/kommunen betalar glatt utan att orka/kunna genomskåda! Upprörande! Läsvärt!

I dessa Melodifestivalstider, eller ESC, som det egentligen förkortas, så vore det ju naturligt att lyssna på något med Ljunggren-inblandning, eller hur? 1988 var andra året han hade ett bidrag med i den svenska finalen. En ung småländska sjöng låten ”Om igen”. Lena Philipsson slutade på en andraplats!

Jag hoppar over förstaplaceringarna och går till 2014, då ”Survivor” framförd av Helena Paparizou kom fyra i den svenska uttagningen.

Men ring nu inte och rösta efter de telefonnummer som synts här I rutan…  Misstänker att den berömda ”telefonväxeln” har stängt (ev brutit ihop…).

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Läser man tidningen, så får man lätt uppfattningen, att meningsskiljaktigheter idag allt mer löses med vapen i hand. Grovt våld används mer nu för tiden. Så är det kanske också, men i boken ”Plötsligt small skottet” (2015) av Per Erik Tell framgår det, att det hände en hel del även förr.

Tell har samlat ihop ett knappt 20-tal hiskeliga skånska mordhistorier under 300 år från Ryedalsmordet 1656 till Hurvamördarens framfart 1951-52. Det är inte utan att nackhåret reser sig på läsaren…

Ett par av morden kom att filmatiseras i TV-serien ”Skånska mord” med Ernst-Hugo Järegård huvudrollen som bestialisk mördare. Riktigt välgjorda filmer med en obehagligt strålande insats av Järegård!

Boken berättar om Esarparn, Veberödsmannen och Bildsköne Bengtsson liksom om Yngsjömordet och Bessingedramat  -  skakande berättelser om hat, kärlek och avundsjuka!

Detta är en snabbläst, men intressant bok. Flera av berättelserna kryddas med skillingtryckliknande vistexter med aviga rim och udda ordföljder, men med nästan övertydlig beskrivning av det skedda. Dock saknas noterna, så det blev inget sjungande för min del…

Nej, detta ”kryddar” jag inte med ”Killing me softliy with his song”, eller så. Det vore ju lite för enkelt, inte sant? Det råkar faktiskt vara dags för mitt 500:e låtinlägg på min blogg, så jag tänkte fira det med låten ”500 miles”, men inte med Bobby Bare utan med originalutgåvan från 1961 av Journeymen! Bandet kom att göra 3 album i folkmusikstil innan det upplöstes när medlemmarna gav sig in i andra projekt. John Phillips startade Mamas & Papas, inte utan framgångar… Scott McKenzie satsade på solokarriär, ganska lyckad, eller hur? Tredje medlemmen, Dick Weissman, kom att ägna sig åt att skriva läroböcker i musik och om musikbranschen. Journeymen:

Med tanke på dagens bok, så tar jag lite music med ”Extra allt”! Dramatiken i att låten handlar om en våldsam brand på Montreux kasino vid Genevesjön berättade jag om i bloggen den 31 dec-15. Enl rubriken i Youtube framförs den här versionen av ”Deep Purple/Led Zeppelin/Eric Clapton/etc”, men jag tvivlar. Som jag uppfattar det, så är det Jon Lord, Ritchie Blackmore och Steve Morse från Deep Purple som med Ronnie James Dio på gitarr och Jimmy Page (Led Zeppelin) på piano och, inte minst, London Symphony Orchestra vi ser och hör. Skaplig ”laguppställning”, eller hur?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!