Johnny - samlaren...

Per Leander var reporter på plats i Moskva vid protesterna mot Putin våren 2012. Han har samlat sina iakttagelser i boken ”Kampen mot Putin” med underrubriken ”Den ryska proteströrelsens uppgång och fall”.

 

Det är ett bra tag sedan jag läste boken och det är ännu längre sedan den kom ut 2015. Boken har bara väntat på. att jag skulle ta den med mig till tangentbordet…

 

Proteströrelsen, som vid något tillfälle samlade över 100.000 demonstrerande, har verkligen förintats. Diktatorn Putin tog i med hårdhandskarna och på den vägen är det, skulle man kunna säga.

 

Vid den tiden hade han inte ens kastat sig över halvön Krim. Och än mer skulle följa…

 

Boken var intressant med sin beskrivning av engagemanget, entusiasmen och energin, som lades ner för att få bort diktatorn och hans styre. Målet var ett öppnare och mindre centralstyrt samhälle. Det kan väl enklast sammanfattas med, att vi nu i efterhand ser, att landet gick helt motsatt riktning.

 

Läsvärt historiskt dokument.

 

Nu för tiden hör man inte så mycket från trumpetaren Herb Alpert (född 1935). Han och hans Tijuana Brass fanns i ”var mans” radio på 60-talet och framåt, inte minst i låten ”spanish flee”. Alpert och kompisen Jerry Moss startade även ett sedermera känt skivbolag, A&M, namnat efter deras efternamns initialer. Herb Alberts albumdiskografi är oerhört omfattande! Jag dyker i den och hittar en passande låt från 2013: ”Puttin’ on the Ritz”. Buss på den!

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

”Juni, juli, halva augusti” låter nästan som Gyllene Tider-dängan, men är en bok av Marie-Louise Marc. Hon har tidigare skrivit för bl a Amelia och Vecko-Revyn, men är nu etablerad feelgood-författare och denna, hennes fjärde roman, kom 2020.

 

Bokens ”jag” är lågstadielärare på en skola i Stockholm. Trivs bra med det och har nu inför sommarlovet blivit uppgraderad till ”Förstelärare”. Hon och två andra tjejer i 40-årsåldern planerar en skön sommar med bil till Frankrike.

 

Mormor i den lilla jämtska byn skadar ena foten och blir gipsad. Behöver hjälp någon vecka över sommaren, men dottern har inte tid. Hon och hennes man ska, som vanligt, ner till Spanien. Hon menar att dottern äldsta barn, läraren, borde åka och ta hand om mormor. Läraren lever ju själv och har långt sommarlov…

 

Systern Sara har både man och barn och forskarjobb, så hon hinner ju inte åka till Jämtland. Systrarna tillbringade många sommarlov hos mormor, men besöken därefter har varit få.

 

Sommarlovsminnena, inte minst från tonåren, dyker upp, men läraren har ju tänkt åka söderut med tjejkompisarna… Dock faller hon för trycket och sätter sig på tåget för att åka till mormor.

 

Bröderna Mattias och Frank bor kvar i byn. De har tagit över föräldrarnas gård. Mattias har med framgång satsat på getter och osttillverkning. Han är frånskild och har nioåriga dottern Felicia hos sig. Hennes mamma flyttade till ett konstnärskollektiv i Berlin. Frank

ägnar sig åt kroppsbyggnad.

 

Personerna i byn är onekligen väl beskrivna karaktärer och dyker upp till hjälp, inte minst när olyckan inträffar…

 

Tja, det var lite seg läsning i början av boken. Jag undrade lite varför jag började på den här boken… nära att sluta läsa den… var ju inte min sedvanliga genre… fortsatte dock och fastnade. Läste färdigt och var, trots allt, nöjd med att jag inte gav upp.

 

”Juni, juli, augusti” live från Gyllene Tiders 25-årsjubileumturné 2004 kan väl duga här? Låten, skriven av Per Gessle, gavs ut den 16 september 1996 på deras EP med ”Gå & fiska” som titellåt. Så här lät det en afton i Göteborg:

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Stor, stilig och tjusig bok av Lasse Ermalm utkom 2023. Titeln är ”Omslag: Ermalm’s Egenart” med underrubriken ”Svenska skivomslag 1971-2017”.

 

Detaljerad bok för nördar? Tja, så kan det kanske vara, men det är ju, trots allt, en konst att kunna ”paketera” musik på rätt sätt. Vackert, harmonierande, upplysande, skyddande, lockande och säljande är väl kravspecifikationen för ett skivomslag? Därutöver finns en tidspress och att produkten ska vara produktions-/distributionsbar till ett pris som skivbolaget är villigt att betala.

 

Beatles ”vita” album, Andy Warhols ”banan”-bild till Velvet Undergrounds debut-LP och hans blixtlåsomslag till Rolling Stones ”Sticky fingers” är onekligen unika. Riktigt så udda omslag har inte gjorts i Sverige, men visst finns speciella omslag, t ex första upplagan av Kal P Dals debut ”Till Mossan!”, vars framsida var utskuren och ett löst foto på bandet stoppades dit på ett fotoalbumliknande sätt.

 

Ja, där kom jag lite utanför Ermalms bok, som lyser tydligt av hans skaparkraft. Det har blivit ett mycket stort antal Ermalm-omslag genom åren. På senare år även en hel del boxar/samlingar/böcker, som t ex Metronomes minnesbok. Anders Burman, Metronomes starke man, var en av Ermalms största kunder.

 

Torbjörn Calvero, Bengt H Malmqvist och Tony Sandin har tagit många av fotona till omslagen  -  inte helt sällan efter Ermalms idéer  -  varefter han kunnat jobba vidare med allt från linjal och kniv till gnuggisar. Fantasifullt och kreativt.

 

Svenskamerikanen Victor Yngve uppfann 1948 vinylen, som ersatte shellacken för musik. Först ut var 7”-formatet för singlar och EP. Samtidigt ersattes 78-varvarnas pappfodral av mer säljande omslag.

 

Knappast en storsäljarbok det här, men nog finns det en och annan intresserad, som jag… Och visst är detta en lång uppräkning, lite som en dagbok sorterad efter uppdrag och det är ingen blygsam författare… Jag kunde inte sträckläsa… Blev liksom lite för mycket, samtidigt som jag imponerades av mängden omslag och en del pärlor!

 

Lasse Ermalm, föddes 1949 i en musikintresserad familj. I tonåren bildade han och några kompisar band, skrev egna låtar och fick spelningar. I bandet Underground Failure ingick bl a Stefan Wermelin och John Holm. Det blev t o m skivinspelning, men snart märktes det, att det var John Holm som var musikanten… Så här lät bandet 1970 i låten ”Why oh why”:

 

Året efter kom John Holms debutsingel ”Svarte kungen”, som han själv skrivit.

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Magnus Uggla i Melodifestivalen  -  vem hade trott det? Och ändå blev det så 1979! I boken ”Johnny the Fucker” (2021) berättar Uggla om sin ”Mello-resa”.

 

Hans karriär hade 1978 gått lite i stå. Albumet ”Vittring” blev ingen framgång och på hans skivbolag, CBS, var det Factory, som hade hitsen. Uggla var redan föredetting enligt bolaget och dess A&R, Produktchefen. Kalhygget, chef på CBS i Sverige, instämde.

 

Redan här noteras, att en del personnamn är ”dolda” för den som inte ”är i branschen”. Vem Gert Svensson på Agneta Records är är ingen svårlöst gåta, ej heller Olof Matsson, som skrev musik i Expressen. Henkan är ingen mindre än legendariske producenten Anders Henkan Henriksson. Detta är ett par exempel på Ugglas kreativa namnhantering.

 

Alltnog, skivbolaget menade att Uggla borde lämna musiken eller, varför inte, skicka in en låt till Melodifestivalen… Ett allvarligt ”hot”, eller hur? Men med tiden smälte Mello-idén in. Han skulle göra en låt!

 

Boken startar i september 1978 med Ugglas ointresse i att skapa och lämna in en deltagarlåt för att kunna bli utvald och medverka. Han hittar en gammal sparad melodislinga, som ”blivit över” och jobbar vidare på den. Tycker det börjar ”bli något”, men texten vill inte komma hur han än vrider och vänder på orden. Men Produktchefen kunde kanske…?

 

Och så blev det! Och ”tjuvläser” jag på skivan, så står Johan Langer (f ö son till Bibbi och Pekka) för låttexten! Titeln blev ”Johnny Rocker”, men många trodde, att låten handlade om Johnny Rotten, dvs sångaren i Sex Pistols. Titeln ändrades till ”Johnny the Rocker”, men kollar jag ursprungs-EP:n så står det ”Johnny the Rucker” på omslaget, men ”Johnny the Rocker” på skivetiketten… Hoppas STIM-pengarna kommer rätt…

 

Låten skickades in och antogs! Kul läsning om processen att bli en av 10 utvalda. Själva tävlingen den 17 februari 1979 leddes av Ulf Elving och spelades in några tim före sändning. Visade sig vara bra, då hann man redigera teknikstrulet och buropen efter Ugglas framträdande, som stördes av, att en bandmaskin inte klarade av att ersätta SR symfonikerna. TV-programmet producerades av Peter Goldman, för mig mest känd för de fina promofilmerna han gjorde till "Penny Lane"/"Strawberry fields forever" med The Beatles.

 

Alla 10 bidragen framfördes live med orkester på plats. Allt avgjordes på en afton. Ted Gärdestad, Tomas Ledin, Py Bäckman, Eva Dahlgren och Pontus Platin var några av konkurrenterna, men Uggla tippades nå högt. Vid omröstningen, som gjordes av svenska jurygrupper, var kampen hård mellan Ledin och Gärdestad. Tyvärr vann den senare med den, enligt mig, sämsta låt han någonsin gjorde: "Satellit". Tionde och sista plats gick till Magnus Uggla!

För mig är Magnus Uggla en blandning av slagdängor och ordekvilibrist instoppat i en yvig frisyr och lite sprallighet. Och boken bekräftar faktiskt detta. Jag hade gott sällskap av boken där Magnus Ugglas rädslor, våndor och styrkor träder fram.

 

Så här såg det ut och lät den 17 februari 1979 i Ugglas Mellodebut. De exklusiva och Londoninköpta scenkläderna valde han bort i sista stund för en betydligt enklare outfit strax innan han ”gick på”. Notera gärna refrängens ”dalande” stråkar i Ankans fiffiga arrangemang. Men, som sagt, det räckte bara till en tionde och sista plats…

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!