Johnny - samlaren...

Musikern, skådespelaren, programledaren, underhållaren m m Jan Carlsson har äntligen fått sina återberättade minnen nerskrivna! Mikael Jansson kom 2022 med boken ”Hela svenska folkets Loffe”.

 

Den här boken har jag längtat efter! För mig är Jan Carlsson främst jazztrummisen, som kom att skapa vidunderliga klanger tillsammans med organisten Bo Hansson i duon Hansson & Karlsson. De kom i slutet av 60-talet att diggas även av Jimi Hendrix, som spelade in deras låt ”Tax free”! Det fanns även tankar på att, utöver de jamsessions de gjorde tillsammans, skapa ny musik. Så blev det dock inte, då Hendrix avled i sept 1970.

 

Hela Sveriges Loffe blev Janne när han 1973 hade huvudrollen i TV-serien ”Någonstans i Sverige”, baserad på Jan Olof ”Jolo” Olssons bok och i regi av Bengt Lagerkvist. TV-filmen ”Vem älskar Yngve Frej?” från 1973 var också uppskattad och en av flera filmer byggda på böcker av Slas.

 

Filmen ”Repmånad” kom 1979 och följdes två år senare av den första delen ”Göta kanal”  -  båda stora publiksuccéer. Flera komediroller gjorde han på film, men även på olika teatrar, som t ex sopåkaren Dolittle i ”My fair Lady” i Kristianstad.

 

Janne/Loffe var på 80-talet även programledare i TV för t ex ”Loffe på Cirkus”. Jag glömmer aldrig när han hade Demis Roussos som gäst och överräckte en hög med grön slajm…  som sångaren inte riktigt kunde ”hantera”…

 

Vad kanske inte så många vet, är att Janne tillsammans med Gösta Wälivaara drev reklambyrån Attlaxeras. Deras kampanjer för VW, Citroen, Lätt&Lagom och Adidas var framgångsrika, den senare sändes i många länder och prisades som ”bäst i Europa”! Och ingen glömmer väl Försäkringskassans reklam för pappaledighet med Hoa-Hoa Dahlgren i huvudrollen? Också där var Janne reklamskapare.

 

Sista 15 åren av sitt liv bodde han i Öllsjö utanför Kristianstad. Han avled i augusti 2017.  

 

Så oerhört mycket underhållaren Janne/Loffe hann med! Tveksamt om det räckte med en A4:a för att skriva hans CV… Förteckningen i slutet av boken imponerar.

 

Detta var verkligen en bok för mig! Förhoppningsvis för dig också.

 

Givetvis skulle jag nu plockat fram något med Hansson & Karlsson, men det har jag haft med tidigare, så jag väljer att visa mångsidigheten hos Janne. På Pugh Rogefeldts rosade debutalbum ”Ja, dä ä dä” (1969) kompades han av Jojje Wadenius och Janne Carlsson! Mikael B Tretow tekniken och producent var Anders Burman på Metronome. Vilket gäng! ”Här kommer natten” skrevs av Pugh och lät så här utan rörliga bilder:

 

På Liseberg år 2012 var det jazztrummisen Janne, som framförde Dizzy Gillespies ”Ornithology” tillsammans med Stefan Nilsson (?), Ewan Svensson (?) och Matz Nilsson (?). Vilket sväng!

 

Och så drar vi till blues på Österlen. Janne spelar 2010 i Brantevik med bl a Bill Öhrström, munspel och sång, en helskön blues, som jag dock inte rett ut vad den heter. Vilket driv i trummandet. Och munspelet! Tyvärr saknas det något lite av framträdandet, men det som är kvar är ju kanon!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

”Världarnas krig” skrevs av Londonbon H.G. Wells, född 1866, och gavs ut som följetong 1897! Boken kom året efter. Den blev en succé och en av de första i genren Science fiction.

 

Bokens jag, en i utkanten av London boende gift filosof, blir vittne till ett meteornedfall. Hans nyfikenhet får honom att leta rätt på nedslaget. Men det är ingen ”rymdsten” som finns nere i det stora hålet. Det är ett metallföremål, som det låter om, är varmt och helt plötsligt börjar det röra på sig.. ett lock öppnas… och ut kommer några stora figurer… och maskiner… Rymdnedslaget är en början på en invasion från Mars!

 

Invånarna där vill ha mer utrymme och drar iväg till jorden… Det landar fler farkoster… Fler Marsinvånare anländer… Engelsmännen drabbas av panik och försöker fly. Inkräktarna går våldsamt fram. De har vapen, som t ex en värmestråle, som förintar och förbränner allt i dess väg. Försvaret samlar ihop män och kanoner, men artillerigranaterna har ingen effekt. De riktade värmestrålarna tar bort både soldater och kanoner på ett kick. Allt bränns upp eller smälter.

 

Det ena samhället efter det andra förstörs och Marsinvånarna drar in i centrala delar av London och bokens jag ser resultatet under sin flykt. Hur går detta vidare? Hur snabbt och långt tar sig inkräktarna från Mars?

 

Som tur är, så klarar bokens jag livhanken och kan återberätta för oss…

 

Och som av en händelse, läser jag i lokalavisan om NASA’s DART-projekt i att förändra banan för asteroidmånen Dimorphos… Så vem är det som vill ”regera” i rymden? Marsinvånare? Människan?

 

”Världarnas krig” har blivit film flera gånger. Den har även blivit musikal och Jeff Wayne gjorde 1976 ett konceptalbum med titeln ”The war of the worlds” med Richard Burton i en roll.

 

Riktigt dramatiskt blev det 1938 i USA då Orson Welles regisserade boken som ett radiodrama. Det blev så realistiskt, att panik utbröt bland lyssnarna, trots förvarningen om att berättelsen var påhittad!

 

Jag är ingen SF-fan, men detta var en spännande liten bok. Språket må vara lite omständligt emellanåt, men boken är ju 125 år gammal! Klart läsvärd, trots det!

 

Mycket djupsinnigt väljer jag musik skriven av David Bowie denna dag: ”Life on Mars?” kom på hans album ”Hunky dory” 1971 och blev en framgångsrik singel 1973. Bowie hade skrivit en engelsk text till melodin ”Comme d’habitude”, men den ratades och Paul Anka skrev en ny. Det blev ”My way” och en stor hit för Frank Sinatra! ”Life on Mars?” gjorde Bowie lite som en parodi på ”My way” och så här blev den officiella videon:    

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

”Massakern”, med den så väl beskrivande underrubriken ”En familj, ett fotografi och Förintelsen”, skrevs av Wendy Lower, professor i historia. Den utkom 2021, men på svenska först 2022.

 

Boken bygger på ett foto, som överlevde utrotningen av på flera judiska familjer i Myropil i nuvarande Ukraina. Den brutala avrättningen skedde den 13 oktober 1941 och själva skottlossningen plåtades. Bilden visar flera män med gevär som invid en grävd grop dödar en mor med barn.

 

Lower fick nys om fotot i början av 90-talet. Hon försökte ta reda på var fotot kom ifrån, vad det visade och vem som tagit bilden. Och det blev en hel bok av det arbetet!

 

Ganska snart kom hon fram till när och var bilden var tagen, men det krävde mer arbete, att få fram vilka personerna på bilden var. Efter hand hittade hon några fler bilder tagna vid samma tillfälle strax före skottlossningsbilden och av samma fotograf.

 

Boken berättar mycket detaljerat om vad som hände i Myropilområdet under nazisternas utrensningar av judar m fl och kopplar samman det med redan gjorda utredningar och rättssaker både i Sovjetunionen och Västtyskland/Tyskland.

 

Folkmorden är omfattande och det är många som ”hjälper” nazisterna… Det är en kulturell, social och biologisk utrensning, ofta med målet att utplåna hela familjer.

 

Det har onekligen krävt ett stort arkivgrävande och intervjuande i att hitta rätt i alla händelserna, både under kriget och därefter. Snart visar det sig, att det fanns ett vittne till den fotograferade händelsen. Någon kunde berätta och det gick att kontrollera uppgifterna!

 

Att återberätta ur boken mer än så, klarar jag inte. Det som sker är så skrämmande och noggrant beskrivet. Mängder av människor försvinner systematiskt och planerat. Hur kan människan vara så gemen? Och elak?

 

Det är, som sagt, en ruskigt obehaglig och tyvärr sann berättelse om ett fotografi! Boken består till nästan 30% av fotnoter, men är ändå läsbar!

 

Efter att ha läst den här boken, så är det ett requem eller en mässa man vill lyssna på, men jag väljer att gå på bokens undertitel. ”Photograph” skrevs av Ringo Starr och George Harrison och kom som singel 1973. Den blev en av Ringos största listframgångar och så här lät den live 2009 tillsammans med The Roundheads:

 

Och så här kul hade Ringo förra året när han ”återuppväckte” ”Rock around the clock”  -  ja, jag vet att jag hade den med för ett litet tag sedan, men jag gillar glädjen i framförandet!

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Undrar om Linus Kuhlin visste vad han gav sig in på när han började skriva om Lena Junoff? Titeln på boken, ”För bra för att vara sann”, syns mig välfunnen. Helt säkert sög intervjuer och skrivande på krafterna, men det blev en bok 2022.

 

För mig är Junoff ett bekant namn i så motto, att jag visste, att hon kommit med några singlar på Olga-etiketten (samma som Hep Stars m fl) på 60-talet. Men vad hände sedan?

Med nyfikenhet började jag läsa. Kuhlin lyckades få flera intervjuer med Junoff, men att svara på hans frågor var inte hennes ”grej”. Hon berättade gärna, men bara det som just i den sekunden dök upp i skallen. Och redan i andra meningen, så handlade allting om hur känd och missförstådd hon varit genom alla år. Och är fortfarande, nu när hon är nära de 80.

 

Författaren har svårt att få någon sorts kronologisk ordning på hennes ordsvall och när han kollar sanningshalten med andra involverade, så är den ”inte på topp”, om man säger så. Hon berättar t ex att hon skulle på en turné i Tyskland tillsammans med Hep Stars, men när författaren frågade Svenne Hedlund i bandet, så var det inget han kunde erinra sig. Många liknande exempel finns.

 

I många år betedde hon sig som om hon vore en känd musik-kille så som somliga kända musik-killar bete sig, om du förstår vad jag menar… tiden tillät inte, att en kvinna betedde sig så. Hon fick dåligt rykte. Dessutom ställde hon krav, men på fel sätt och kom att betraktas som besvärlig.

 

I intervjuerna är hon snabb med att nämna de hon jobbat med eller önskat att hon jobbat med. Namnen bara susar förbi, som t ex Jan Rohde, Peter Winsnes (Spotnicks), Hep Stars, Johnny Bode, Duke Ellington, Rod Stewart, Paul Anka, Chuck Berry, Eva Rydberg, ja, listan är lång.

 

Genom åren har hon känt sig mobbad av bl a Sveriges Radio och skrivit massor av brev med skivönskningar, dvs att de skulle spela hennes få skivor! Ingen brist på initiativ och självförtroende.

 

Hur som helst, jag kom igenom boken, imponerades över vilket jobb Kuhlin gjort, men jag blev inte någon Junoff-fan. ”Myed mung-vär”, skulle man säga på skånska.

 

Kan man beskriva Lena Junoff som lite mer unik än oss andra? Eller hennes berättelse är mer av ”Fablernas värld”? Ja, det kan jag inte klura ut. Oavsett, så finns det en inspelning med Duke Ellington och Lena Junoff. Vid ett besök i Conny Planks Rhenus Studio i Köln 1970 gjordes låten ”Afrique” med Junoffs sång. Den gavs dock inte ut förrän 2015. Så här lät det:

 

En av hennes inspelningar från ”Olga-tiden” var Gershwins ”Summertime”, som hon f ö gärna framförde i alla möjliga sammanhang. Denna singel kom 1967.

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!