Johnny - samlaren...

Journalisten Leif Möller kom 2013 med en bok, ”Kvotbarnet”, om sin svägerska Else, född Strauss. Boken har en tilläggsrad i titeln, ”Räddad i sista stund från nazisternas Tyskland”, som fångade mitt intresse på biblioteket.

Familjen Hedvig och Arnold Strauss bodde i Essen i Tyskland. De bådas släkter var tyskar sedan många generationer och Arnold hade blivit tilldelad järnkorset av första graden för sina insatser för landet under första världskriget. Men de var judar…

Och när utlänningen Adolf Hitler, född i Österrike, kom till makten i Tyskland, blev det allt svårare att vara jude. Jag ska inte föregå bokens berättelse, men den ena dottern, Else, kom som 11-åring till släktingar i Malmö. De var inte särskilt humana mot henne, men alternativen i Tyskland var värre.

Några rader ur boken:

”Gör som soluret, räkna blott de ljusa stunderna”.

”…våldsverkarna är inte de farligaste människorna  -  de farligaste är de likgiltiga”.

”Hitler tog inte makten, han fick den. Hur kunde väljarna med valsedeln i hand släppa fram fanskapet?”

Detta är en mycket tänkvärd bok! Och trots att den behandlar 75-80 år gamla händelser, så är den tyvärr väldigt aktuell. Mönstret går igen…

Boken är ganska detaljrik, i den mån det har gått att reda ut vad som hände, och har dessutom en mycket bra sammanfattning i slutet. Fotona ger flera exempel på ”då” och ”nu”   -   intressant! Hoppas du kan få tag i denna välskrivna bok  -  det är den värd!

”Silence like a cancer grows” är också en rad ur Paul Simons låt ”The sound of silence” skriven i febr 1964 och en hit för Simon & Garfunkel. På en konsert 45 år senare lät den så här välsjunget och innerligt och med ett vackert gitarrspelande av Simon:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Hur kunde jag missa detta? Det har ju kommit en uppföljare till ”Delhis vackraste händer”, som jag var så förtjust i! Mikael Bergstrand kom redan 2013 med ”Dimma över Darjeeling”! Och det finns ännu en fortsättning, men den ber jag att få återkomma till.

I ”Dimma över Darjeeling” är Göran Borg tillbaka i Malmö. Han jobbar på en reklambyrå i staden och så har han börjat gå i terapi, efter att hans dotter Linda hade uttryckt, att han borde ta tag i sitt liv…

Och så kommer en signal om att hans vän Yogi i Indien äntligen ska gifta sig. Göran tar sig en tur till Indien igen. Och så är livet för Mr Gora igång igen, med allt som händer. Och det är mycket och inkluderar allt från teodling till Maud Olofsson! Och mer därtill!

I första boken fångades jag av personerna, miljöerna och sättet att berätta. Här blir det lite till av den basen, som gör att jag omedelbart fångas! Nästan sträckläser. För det här gillar jag!

När det gäller indisk musik går mina tankar alltid direkt till Ravi Shankar, den store sitarmästaren. Idag får dock hans brorson, Ananda, stå för musiken och är lite mer elektrifierat, men ändå med sitar och de indiska klangerna. 1970 köpte jag hans första och självbetitlade album, för där fanns hans version av ”Jumping Jack Flash”, Rolling Stones’ hit från 1968! Ananda Shankar:

I boken beskrivs en ganska yster dans och vad passar då bättre än en flamenco? Vad sägs om de här flinka gitarrkliarna Tommy Emmanuel, John Jorgensen och Pedro Javier Gonzàlez som ger sig på ”Sultans of Swing”   -   och nog är det swing alltid, inte minst ca 5 min in i framförandet!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Inte visste jag, att landet Sverige var så nära att försvinna och förintas! Bertil Holmström berättar i boken ”Mannen som räddade Göteborg” (2012) om Axel Pontus von Rosen och hans insatser att förhindra detta för drygt 200 år sedan.

Sverige var i början på 1800-talet i krig med flera länder och dessutom i underläge… Fienderna hade bestämt sig för att dela Sverige, där norra delen inkl Stockholm skulle tillfalla Ryssland och södra delen till Danmark. Och därmed skulle Sverige vara borta från kartan!

Dock fanns i Göteborg landshövdingen von Rosen, som med list och energi lyckas parera och dupera…  i många fall som en balansgång på slak lina… Vid flera tillfällen var det ytterst nära att räddningsförsöken gått i stöpet, men på något vis redde det upp sig.

Boken är riktigt spännande med alla förvecklingar i en tid med avsaknad av snabba och säkra kommunikationer. Denna brist ställde ofta till det, men ibland var det en fördel att det kunde ta flera dagar innan skrivelser nådde huvudstaden… Men det krävdes egna initiativ på plats av de inblandade. Och det var von Rosen duktig på!

Denna välskrivna och intressanta bok var ett bra och underhållande loppisfynd! Förhoppningsvis finns den på ditt bibliotek!

Och hur får jag nu musik till detta då? Håkan Hellström blir det inte och inte Arne Qvick’s ”Rosen” heller… Men varför inte ett potpurri från en musikal med historisk anknytning till en tid ca 1000 år tidigare? Pippin, son till Karl den store, har fått en musikal om sig, skriven av Stephen Schwartz. Bob Fosse, senare känd för bl a ”Cabaret” och ”Chicago”, regisserade första uppsättningen 1972 på Broadway och bidrog även till librettot. Av en slump kom vi att se ”Pippin” 1977 på Aarhus Teater  -  vill minnas att vi gillade musiken, så här kommer en snutt, men från en senare Broadway-uppsättning:

”Och nu blir det reklam…” Ser att Malmö Opera ska sätta upp ”Pippin” med premiär 27 januari 2018. Första gången i Sverige?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Av de få superkända tvärflöjtspelare jag känner till, är en svensk! Och nu har Anna Wetterqvist skrivit en bok om honom, Björn J:son Lindh. År 2016 kom boken ”J:son * Ett lätt turbulent porträtt”.

Första gången jag hörde hans frustande, pustande flöjtande var 1972 när hans tredje album ”Cous cous” kommit. Jag köpte albumet och har kvar min minnesbild av dess snurrande på min skivspelare! Mitt exemplar var inte riktigt platt, så pickupen på min enkla Philipsspelare svajade upp-och-ner…  tur jag inte hade anlag för sjösjuka…  Men musiken njöt jag av!

Lindh föddes 1944 i Arvika, där pappan var disponent och ägare till en tapetfabrik. Musik och konst fanns i familjen, så det dröjde bara några år till Lindh skapade sin egen pianomusik. Han började även spela saxofon i Tony Jordans orkester, men lämnade innan bandet bytte namn till Vikingarna… 

Musikintresset ledde till studier i piano och flöjt på Musikhögskolan i Stockholm. Allt detta blandade den energiske Lindh med spel i band som Atlantic Ocean, som övergick i Jasons Fleece med bl a Hawkey Franzén, Georg Wadenius, Red Mitchell, Göran Lagerberg.

Wetterqvist följer noggrant Lindhs olika projekt och grupperingar. Bandnamnen, musikstilarna och kollegorna susar förbi i rasande takt. Filmmusik skapas, bl a Mannen på taket, och andra artisters skivor produceras och spelas på. Lill Lindfors och Cornelis Vreeswijk är bara två, som Lindh jobbar med  -  ofta i samarbete med Anders Burman på  Metronome.

Björn och Benny tog hjälp med flöjtandet på ”One night in Bangkok”! Mike Oldfield fick också Lindh-drillar och arbetet med Janne Schaffer utvecklades och kom att fortsätta genom hela livet. Tillsammans med Staffan Scheja blev det 3 album och åtskilliga konserter, samtidigt som Lindh skapade bildkonst!

Energin hos Lindh syntes outsinlig, dock ändade en hjärntumör hans liv strax före julen 2013. Begravningen i Nora kyrka innehöll bara hans musik med Schaffer som anförare. Lindhs kvarlämnade musikskatt är mycket omfattande, vem minns inte t ex ”Brusa högre lilla å” och ”Härifrån till evigheten”?

Läsvärd bok om en mycket mångsidig svensk musikant!

”Vi äro musikanter” stämmer onekligen på Lindh och några av hans spelkamrater, men det handlar inte enbart om ”ohämmat” spelande. Stämningar och känslor fångas på ett enastående sätt! ”Härifrån till evigheten” fanns med på Lindhs album ”Musik” från 1981. Schaffers gitarrspel är också stämningsfullt.

Från albumet, “Cous cous”, hämtar jag “Good time Charlie’s got the blues” skriven av Danny O’Keefe. Flöjtandet står Lindh för, trummar gör Ola Brunkert, Schaffer spelar gitarr och Palle Danielssons jazziga basspel gungar på!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

En intensiv fotbollsspelare och VM94-hjälte har ”samlat ihop” sitt liv, så här långt, i boken ”De kallade mig Gud” (2016). Stefan Schwarz delar med sig av sina minnen.

Med förord av Mats Olsson och Jonas Thern, så läggs ribban högt direkt…  Och boken fortsätter i samma stil med tydliga rubriker och korta kapitel  -  det är en intensiv och koncentrerad berättelse om matcher och personer.

Persongalleriet är omfattande, men innehåller merendels bara de som påverkat Schwarz positivt. Och så får vi veta varför han valde spela för svenska landslaget och inte tyska  -  han kunde göra valet, eftersom hans pappa var från Tyskland.

Flera matchepisoder belyses, men frågan är om inte det djupaste intrycket ges i berättelserna om familjen. Först och främst sonens sjukdom, som krävde familjens fulla uppmärksamhet. Men även händelsen från hemmet i Portugal, där de blev kidnappade/rånade under stort tumult. Det kunde slutat hur illa som helst, eftersom förövarna visade sig fullständigt hänsynslösa.

Boken avslutas med några tränar-/kollegorröster och en samling bilder över tid. Jag saknar dock en kort överblick på vilka klubbar Schwarz spelade för och när.

Detta är en underhållande och läsvärd bok om en entusiast, som i alla lägen gick in 100 %, och mer därtill, för sin uppgift, oavsett om det var på eller vid sidan om fotbollsplanen!

Energin lyser runt den här Malmö-pågen och alla har vi väl minnen från hans och lagets insatser sommaren 1994… Så här såg det ut vid hemkomsten från USA den 18 juli 1994 i Rålambshovsparken. Fotbollslandslaget och Glenmark, Eriksson och Strömstedt på scenen sjungandes ”När vi gräver guld i USA”:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!