Johnny - samlaren...

Journalisten och tidigare chefen för ”Dagens Eko”, Erik Fichtelius, skriver i sin nyss utkomna bok om ”Äkta nyheter” (2021). Underrubriken ”Journalistik i demokratins tjänst” beskriver också lite av Fichtelius egen gärning i ämnet på både SvT och SR. Kan dock inte bortse från enstaka tillfällen med hans egen spegelbild i skrivandet…

 

Boken inleds med följande rader: ”Äkta nyheter. Inte fake news. Inte alternativa fakta. Inga alternativa medier.” Dessa rader har seriösa journalister att förhålla sig till, men dessa krav gäller även för oss ”nyhetskonsumenter”. Fichtelius menar, att journalister ska arbeta ”konsekvensneutralt”, dvs ”efter bästa förmåga rapportera det som är sant och relevant utan hänsyn till vem eller vad som gynnas eller drabbas av nyheten”.

 

Exempel på motsatsen är inte svåra att finna. Washington Post hade koll på ex-president Trump, som ”presterade” 15 lögner eller missvisande påståenden varje dag, dvs totalt 30.573 under sin presidenttid!

 

Fichtelius sätter också fingret på en ny företeelse: Kommunikatörerna, vars arbete går ut på att förmedla just SIN organisations information. Han noterar att det i Sveriges 3 största städer år 2020 fanns fler än 600 kommunala informatörer, dvs långt fler än antalet granskande journalister!

 

Under Kennedy-eran gjordes ett fullständigt misslyckat invasionsförsök i Grisbukten på Kuba. Någon tidning i USA hade vetskap om att invasion skulle ske, men valde, att INTE rapportera om detta i förväg  -  rätt eller fel att tiga om detta? Att svika rapporteringen för att inte riskera ”rikets säkerhet”? F ö hade Kuba redan lyckats knäcka hemligheten och mötte den överraskade invasionsstyrkan… men det är ju en annan sak.

 

Författaren har fler oroande vinklar på hur nyheter förvanskas och styrs, till äkthetens förfång.

 

Detta är en riktig ”väckarklockbok”! Så intressant och så väl berättad! Och så viktig att läsa! Vi nyhetskonsumenter måste hela tiden vara vaksamma på och kunna bedöma sanningshalten i det stora flöde av olika nyheter som sköljer över oss! Det ställer krav på oss, som t ex att läsa denna bok!!!

 

Ett halvt dygn efter Rysslands invasion i Ukraina skriver jag dessa rader. Utan någon djupare analys noterar jag, att dagens nyhetssanning var det första offret i denna allvarliga konflikt. Militär makt blir ofta ordets makt. Mitt högst amatörmässiga råd denna dystra dag är: Välj/läs/se/hör, inte minst nu, nyheterna med största omsorg!

 

”I read the news today, oh boy” är inledande raden i ”A day in the life”. Låten skrevs av John Lennon och Paul McCartney och placerades sist på sidan 2 på albumet ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”  -  Beatles legendariska LP från 1967. E-dur-slutackordet spelades in med flera personer och pianon  -  ett nästan en minut långt maffigt avslut på albumet.

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

En kort intervju på TV fick mig att bli nyfiken på och läsa den tanzaniske författaren Abdulrazak Gurnah. I oroligheterna på 60-talet i Zanzibar, som numera är en del av Tanzania, flydde Gurnah till England.

 

Boken jag läst är ”Paradiset”, som gavs ut 1994, kom på svenska först 2012. Det är bara 3 av hans böcker, som översatts till svenska.

 

Handlingen är från 1900-talets början och rör swahili-kulturen och dess möte med kolonisatörerna från Storbritannien och Tyskland.

 

Yusuf är 12 år och får följa med sin farbror Aziz, som är en förmögen köpman. Pojken växer upp och kommer med på några av köpmannens resor, samtidigt som han får insikten, att farbror Aziz inte alls är hans riktiga farbror. Orsaken till pojkens flytt visar sig vara, att han överlämnades av sin pappa, som ersättning för dennes skuld till köpmannen. Yusuf är skuldslav.

 

Efter hand i boken kommer det fram fler liknande fall. Allt är inte som man tror i början av denna fascinerande berättelse av Gurnah, som fick Nobelpriset 2021.

 

På baksidan sammanfattas boken så här: ”Paradiset är en mångbottnad, våldsam, vacker och märklig berättelse…” där allt ses genom Yusufs ögon. Hans väg till vuxenheten är den tydliga röda tråden, som garneras med den tidens förändringar i Afrika. Färgrikt, men ej helt lättläst, språk, dock glad att jag läste boken!

 

Martin Gallop, tysk musiker född i Kanada, gjorde låten ”Swahili” tillsammans med Swan Williams, en amerikansk artist/producent. Låten var klar redan 2017, men en tvist med ett skivbolag gjorde att låten inte släpptes förrän 2019:

 

Yemi Alade är en snart 33-årig nigeriansk singer/songwriter. Karriären har varit framgångsrik  -  t ex var hon första afrikanska sångerska att nomineras till MTV Europe Music Awards. Hon sjunger på engelska, portugisiska, swahili och 4 andra språk, så marknaden kan vara stor. Här hör vi ”Na gode” (2015) på swahili!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Så har jag då kommit till del 2 av Paul McCartneys självporträttexter. Nu är det sångerna på L - Z, som avhandlas.

 

Och då kommer ”Yesterday”! Under en period bodde Paul i ett litet vindsrum i dåvarande flickvännen Jane Ashers föräldrars hus i London. Rummet var så litet, att en del av hans skivsamling fick stå utanför i trappan, men ett piano fick plats. En morgon, när han vaknade, hade han drömt en melodislinga, som han direkt började plinka på på pianot. Han blev osäker på om drömmen hade givit honom en redan befintlig melodi, så han spelade upp den för John, George Martin, Alma Cogan m fl. Ingen hade ”hört den förr”.

 

Han sjöng låtsastexten ”Scrambled eggs…”, men kom inte längre med orden, hur han än försökte. Under inspelningen av filmen ”Help” tog han och Jane en minisemester till Lissabon, Portugal. Där hyrde de en bil för att köra ner till Albufeira på sydkusten. Helt plötsligt! ”Scrambled eggs” är tre stavelser, liksom ”suddenly” och ”yesterday”! Innan de nådde Albufeira var texten till en av de mest inspelade låtarna i historien klar. Denna Beatles-låt är den första där bara 1 medlem deltar. George Martin bidrog med ett arrangemang för stråkkvartett och en legendarisk inspelning var skapad! ”Yesterday” har gjorts i mer än 3000 versioner!

 

”You never give me your money” gjorde Paul 1969 till ”Abbey Road”-albumet, men inte förrän nu fattar jag, att låten handlar om den ekonomiska strid Beatles befann sig i. Allen Klein, som gjort tvivelaktiga insatser för bl a Rolling Stones, var, till stor besvikelse från Paul, på väg att ta över. John, George och Ringo tyckte det var ok med Johns förslag på Klein, medan Paul ville ha sin svärfar Lee Eastman, som var advokat inom ”show-business”. Paul tyckte, att det försvann en massa pengar ut ur Beatles Apple-bolag, så det fick bli en låt om det.

 

När Paul var 16 hade han melodin till ”When I’m sixty-four” klar. Texten kom först 8 år senare och låten spelades in till ”Sgt. Pepper”-albumet 1967. Åldern är redan uppnådd för Paul, som i sommar fyller 80!

 

Däremot blev jag lite besviken när jag läser om ”Penny Lane” och den promo-film, som gjordes till låten (och till andra sidan av singeln från 1967: ”Strawberry fields forever”). Filmerna till singeln gjordes av svensken Peter Goldman och var en av de första popvideorna. Boken har ett foto från ”Penny Lane”-filmen, men inte en rad om Goldman, som f ö avled 2005, 69 år gammal.

 

Det var inte så svårt att ta sig igenom de 875 sidorna i dessa 2 vackra och välgjorda band. Onekligen ett intressant och tidvis nyskapande liv den där Sir Paul levt. Jag kan inte påstå, att jag gillar all musik han skapat, men det finns tillräckligt för att kunna roa mig en rejält lång kväll och de här 2 banden gav ny information, som inspirerade till ytterligare lyssning. Jag gillar ”Texterna”-böckerna!

 

I november 2002 kom Paul McCartney med ett livealbum, ”Back in the U.S.”, inspelat under turnén i början på samma år. Jag lyckades få tag i en promo-CD-singel med en soundcheckvideo och blev helt tagen. Paul och bandet gör en alldeles enorm version av Carl Perkins låt ”Matchbox”, som f ö även Beatles gjorde på skiva en gång i tiden. Brian Ray har hand om basen, så Paul och Rusty Anderson får gitarrsolona till Abe Laboriel Jr och ”Wix” Wickens komp. En helhäftig uppvisning i fartfylld musik utan stor inspirerande publik! Nu kör vi!!!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Paul McCartney har vid många tillfällen blivit tillfrågad om det inte vore dags att skriva sina memoarer. Han har sagt nej, bl a med motiveringen att han inte har några dagböcker eller gjort andra minnesnoteringar.

 

Nu har det dock hänt! Fast på Pauls vis! Titeln ”Texterna – Ett självporträtt” med underrubriken ”Mitt liv i 154 sånger” kom 2021. Det är ett omfattande nästan 4 kg tungt verk i 2 band: ”A - K” och ”L - Z”. Paul Maldoon har varit redaktör för projektet.

 

De utvalda sångerna kommer i bokstavsordning, vilket gör, att kronologin över hans liv tagits bort. Och det känns faktiskt bra, eftersom Beatles- och post-Beatles-eran är ganska väl beskriven i andra böcker.

 

Texten till de 154 sångerna finns i boken är ofta ackompanjerad av de ursprungliga handskrivna originalen. Till detta finns då en beskrivning av låten och dess tillkomst, liksom livet vid den tidpunkten. Fotografierna i boken är flera och i många fall ej tidigare publicerade. Vid ”grävningarna” i arkiven inför den här boken gjordes flera fynd, som t ex en outgiven/oinspelad Beatles-låt ”Tell me who he is”!

 

Redan tidigt i Pauls låtskrivarkarriär kom skapandet att ske med John Lennon och gitarrer. De träffades ofta hemma hos Paul och arbetade, som det beskrivs, ganska disciplinerat. Efter 3-4 timmars jobb skulle en låt vara klar! Men även på andra platser kunde låtar komma till: ”From me to you” skrevs på bussen under en turné med Roy Orbison 1963.

 

George Harrison tipsade Dick Rowe, som hade tackat nej till att ge Beatles skivkontrakt, om Rolling Stones. Det bandet blev storsäljare för Decca, inte minst, när de fick en låt av Paul och John: ”I wanna be your man”!

 

År 2005 kom Paul med singeln ”Jenny Wren”. Fågelskådare Paul skrev om Jenny, med den svenska näktergalen Jenny Lind i åtanke. ”Wren” är visserligen en gärdsmyg, men ändå…

 

I början av 50-talet försökte Paul komma med i Liverpool-katedralens pojkkör, men klarade inte antagningsprovet. Han fick dock ”revansch” 40 år senare när han fick i uppdrag att komponera till Liverpoolfilharmonikernas 150-årsjubileum. Tillsammans med Carl Davis blev det ett ”Liverpool Oratorio”, med sång av bl a dame Kiri Te Kanawa.

 

Sommaren 1957 fick Paul frågan om han ville vara med i John Lennons band, The Quarry Men, namngivet efter The Quarry Bank High School, där flera av medlemmarna gick. Paul tackade, efter en veckas betänketid, Ja. Ville visa sig lite svårfångad.

 

De gjorde en spelning på en byfest vid kyrkan i stadsdelen Walton, strax norr om Anfield, Liverpool. Och som av en händelse, så hade någon tagit med sig en Grundig rullbandspelare. Så det finns sparat (och numera utlagt på Youtube…). Låtlistan innehöll ett par egna kompositioner, men i övrigt sånger av Buddy Holly, Carl Perkins m fl. Ljudkvalitén är väl inte topp, men…

 

… jag väljer i stället ljudet från deras första och egenbekostade inspelning. I juli 1958 gick de till en studio i Kensington, Liverpool, och gjorde Buddy Holly-låten ”That’ll be the day”:

 

Vid samma tillfälle spelade bandet även in ”In spite of all the danger”  -  den enda låt Paul skrev tillsammans med George Harrison. De var då 16 resp 15 år gamla.

 

Som en liten bonus tar jag samma låt från ett betydligt senare tillfälle. Paul gjorde den 28 juli 2005 en liten spelning i Abbey Road studio 2 i London, där han bl a berättar om Quarry Men och framför ”In spite of all the danger” och ”20 flight rock”. Kul story, som även finns i boken, och trevligt musicerande:

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!