Johnny - samlaren...

Hösten 1922 delgavs Albert Einstein Nobelpriset i fysik för år 1921. Han fick det inte för sin relativitetsteori utan för sina framsteg med den fotoelektriska effekten. Vid utdelningen i december kunde han inte närvara, så pris och diplom fick han ta emot i Berlin 1923. Prissumman kunde dock inte utbetalas förrän Einstein hållit Nobelföreläsning.

Ja, detta är en viktig ingrediens i boken från 2018 ”Den stora utställningen” av Marie Hermanson. Vid Göteborgs stora jubileumsutställning 1923 var det tänkt, att Einstein skulle komma för att hålla sin föreläsning. Den 9 juli var dagen det skulle ske, men något hände som gjorde att det blev först 2 dagar senare.

Den delen av boken är inte fiktion utan vävs in i en påhittad historia om bl a Otto och Ellen, som båda jobbar på och med utställningen. Vi får följa deras liv och arbete, liksom flera andra personer i deras omgivning. Berättelsen rör sig främst i år 1923, men inledningen är att Otto år 2002 sitter och minns. Han berättar för förvånade lyssnare om vad han fick uppleva 1923, då han, som nybliven tonåring, helt plötsligt fick ett arbete på Den stora jubileumsutställningen.

Därtill kommer så allt det som, enl författaren, parallellt händer för Albert Einstein. Hans relativitetsteori stör den ”etablerade” forskningen och han både älskas och hatas i framför allt Tyskland. Dessutom är han jude och nazismen har börjat växa. Han träffar många kända vetenskapsmän, som t ex Niels Bohr, och reser mycket, inte minst för att inte känner sig trygg i sitt hem i Berlin.

Detta var en lite överraskande runda på en utställning, som hölls från maj till oktober 1923 för att fira Göteborgs 300-årsjubileum. Jubileumsåret var egentligen 1921, men utställningen försenades i 2 år.

Jag gillade boken, även om jag stundtals hade småbekymmer med att hålla reda på alla namnen.

Göteborg grundades år 1621, så det kunde varit en jubileumsutställning även nu i dessa tider. Så blev det inte och någon Nobelprisföreläsning blev det heller inte, men lite utställningsmusik kan jag väl bjuda på… Har tidigare haft musik av Modest Mussorgsky här, men nu väljer jag ett framförande av Simon Bolivar Symphony Orchestra från Venezuela. Från början en ”ungdomsorkester” bildad 1978, men nu har snittåldern stigit… Här framför orkestern ett avsnitt ur ”Tavlor på en utställning” på Salzburgfestivalen 2008:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Kristin Fägerskjölds debutroman ”Klar himmel” (2020) är första delen i en 3-bokserie, där jag redan läst trean… Läsningen fungerade även i den oordningen.

Temat i boken är kvinnor under andra världskriget och händelserna sker parallellt i England och Sverige. Dessutom är tidsspannet både krigsåren och 2005, med ett litet 50-talsinhopp. Blandat och intressant, men ibland störande och rörigt. Fägerskjöld lyckas klämma in tre generationer för de inblandade, så det gäller att hålla koll på namnen.

Beskrivningen av arbetet på en engelsk militärflygplats är gripande. Det är ju inte riktigt alla plan som kommer tillbaka efter turen till Tyskland… Väntan, våndan och sökandet fångar. Kollegor, kamrater eller ens käresta återvänder inte efter uppdraget.

Boken är klart läsvärd, men jag föll inte på samma sätt, som jag gjorde för del 3 i serien. Ska jag trots det ge mig på del 2? Nja, det får väl tiden utvisa.

Cellisten och nyblivne Birgit Nilsson-pristagaren Yo Yo Ma föddes i Paris 10 år efter andra världskrigets slut. Han utbildades vid The Juilliard School i New York, dit familjen flyttade när sonen var 7 år gammal. Kanske är Yo Yo Ma förebild för två killar födda i Jugoslavien/Kroatien 1986 och 1987, vem vet? Men de är klassiskt skolade och började kalla sig för 2Cellos med logon 2CΞLLOS och nöjde sig inte med att spela de klassiska mästarna. Helt plötsligt dök de upp på hitlistorna! Och spelade Champions League-hymnen på inmarschen 2018 i Kiev inför matchen mellan Real Madrid och Liverpool:

Aviciis hit ”Wake me up” fick sig 2014 ett cellosamt arrangemang av/med 2Cellos. Så här lät det:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!