Je ne regrette rien...
Fredrik Backman är en flitig författare. Sedan debuten 2012 med ”Ove…” kom 2019 den sjunde boken, ”Folk med ångest”, som, som vanligt, rör sig på flera plan samtidigt.
Ena parten i paret vill skiljas och då riskerar den andra parten att mista kontakten med deras barn. Inget jobb och inga pengar att betala hyran, så varför inte råna en bank? Och lösa hyresproblemet!
En bristfällig marknadsundersökning gjorde dock, att rånet kom att utföras mot en kontantfri bank… Rånet övergick i stället till ett gisslandrama!
Rånaren, gisslan och poliserna får vi följa väldigt nära i denna berättelse. Backman är noggrann i sin berättelse och samtidigt väldigt rapp med sina korta kapitel och scenbyten. Stämningen trissas upp på ett effektivt sätt och man kommer personerna tätt in på livet. Deras egna bekymmer, utöver gisslanproblematiken, kommer verkligen fram - kärleken, ogillandet och, inte minst, ångesten.
Låt mig citera apropå kärlek:
”Man älskar varandra tills man inte kan leva utan varandra. Inte ens om man slutar älska varandra en liten stund så kan man… leva utan varandra.”
Och apropå att känna sig behövd:
”– Har du hållit en treåring i handen på väg hem från förskolan någon gång?
– Nej.
– Man är aldrig så viktig som då.”
Detalj- och ordrikt, som vanligt, skulle man kunna säga om Backmans skrivande, men fängslande. Sättet att bygga upp boken med snabba korta sekvenser ger ett bra och nyfiket tempo. Jag läser och vill veta mer. Släpper inte boken! Gör du?
Redan 1972 ”ångrade sig” Brødrene Olsen på sitt första album ”Olsen” och jag ångrade inte att jag köpte det då. Jag fastnade snabbt för deras egenskriva ”Je ne regrette rien” med dess stämsång, som jag med största inlevelse ”ylade” med i. Gör du det också i denna 1994-inspelning!?
Men så finns ju ”Non, je ne regrette rien”, skriven av Charles Dumont och Michel Vaucaire 1956. Den blev en stor hit när Edith Piaf sjöng in den 1960. Hon tillägnade Algerkrigande Främlingslegionen sången, men den kom att bli en av hennes mest omtyckta visor, nästan signaturmelodi. Hittade en liveinspelning med henne. Viilken röst! Vibrato! Inlevelse!
Go’ Långhelg!!!
Haj å Goodbaj!
Älska mej, för den jag är...
TV-dokumentären ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är” (2019) blev snabbt rekordbetittad på SVT Play och nu, 2020, har boken av Marie Nilsson Lind kommit. Marie skriver om sin lillasyster i ”Josas bok * Min berättelse”.
Att läsa denna mörka bok var inte speciellt upplyftande i dessa tunga coronatider, men det blev gjort i alla fall. Boken inleds med en bunt fina bilder ur familjens liv, men efterhand inser jag, att allt inte är sprudlande sång- och spelglädje i familjen.
Pappan är lokal revykung på Gotland, samtidigt som han driver ett lantbruk. De fyra barnen, varav Marie är äldst och Josefin yngst, hjälper till i de olika delarna. Det är dock en familj i kaos, nästan som ”scener ur ett äktenskap”, med ständiga gräl, inte minst beroende på pappans återkommande otrohet.
Jag återberättar inte hela boken, utan väljer några små spår, som att Ainbusk Singers bildades av Marie och Josefin tillsammans med Annelie och Birgitta från granngårdarna. Konserter, scenshower, musikframgångar, fiaskoföreställningar, Benny Andersson och hits, som ”Lassie”, kantar resan.
Så möter Josefin den ”store Dramaten-skådespelaren”, som inte nämns vid namn i boken! Ett synnerligen destruktivt förhållande följer med fysisk och psykisk misshandel. Tingsrätten fäller skådisen, medan hovrätten friar och ”offret” lider och ”undergången” inleds, för att uttrycka sig dramatiskt.
Den 29 februari 2016 orkar inte kroppen mera och Josefin somnar in i huset hon delar med Marie på Gotland. Ett längre citat ur boken: ”Det sägs att en människa dör tre gånger. Första gången när hjärtat slutar slå, den andra gången när hon begravs och tredje gången när hennes namn sägs för allra sista gången på jorden.”
Jag tolkar, att mer än hälften av boken framstår som Maries terapi för alla sina egna psykiska bekymmer. Det är först i ”andra akten”, som Josefins påbörjade memoarer får plats i boken. På ett sätt är boken en enda lång psykkrishistoria fylld med namn på personer, som rycker in till undsättning för både Marie och Josefin. Skådespelarens beteende är mer nertonat här än i TV-programmet, men det räcker mer än väl med beskrivningen i boken. Ja, jag läste boken, men…
Ainbusk Singers andra skiva blev singeln ”Älska mej” 1991. Melodin skrev Benny Andersson och texten Marie Nilsson Lind, samma team som skrev genombrottslåten ”Lassie” 1990. Här ser vi Ainbusk Singers i ”Älska mej” live tillsammans med Freskkvartetten. Visst är det vackert?
inbäddningskod
Visste du förresten, att ”skådespelaren” vikarierade som sångare 1967? Tommy Blom i Tages drabbades av en blindtarmsinflammation mitt under folkparksturnén i augusti och då vikarierade skådespelaren, dvs Örjan Ramberg. Jag hittar ingen inspelning på detta, så det får bli Tages TV-spelning i ”Popsan” 1966 av ”Crazy ’bout my baby” med ordinarie musiker på plats:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Patti Smith om Apans år...
Enligt kinesisk astrologi motsvarade apans år ungefär vårt 2016. Patti Smith berättar om sitt ”Apans år” i en bok (2019).
Patti Smith, född 1946, är lite av en allkonstnär. Hon komponerar, sjunger och spelar, men ägnar sig även åt konst och skrivande. Flera skivor, konserter och böcker har det blivit genom åren och den här boken, ”Apans år”, är egentligen en sorts dagbok över det året.
Den innehåller inte så mycket om spelningarna, utan mest om tiden däremellan. Det är mycket med resor, men även ensamma promenader längs havet och upptäckter där. Jag noterar, att vid två tillfällen nämner hon, att hon trivs alldeles utmärkt när hon läser ”Polis, polis, potatismos!” om Martin Beck!
Och vi vet ju sedan tidigare, att hon hade god kontakt med Henning Mankell och har
besökt Ystad! Utan att jag lyckades få hennes autograf!
Smith är engagerad i samhället och har en vass penna därtill! Apans år innebar val i USA och hon irriteras starkt av, att miljontals dollar hälls ”i ett hål kantat av plasmaskärmar”. Pengar, som kunde använts till att ”ge hemlösa tak över huvudet eller rena en förorenad flod”.
Allt detta resulterade i, att ”Tjugofyra procent av befolkningen hade valt den sämste av oss för att representera de andra sjuttiosex procenten”. Smith konstaterar att ”Översittaren brölade”!
I boken får man följa en av hennes nära vänner och dennes kamp mot sjukdom. Många besök på sjukhuset, samtidigt som hon minns och skriver om andra nära och kära som hon förlorat genom åren. Väldigt vackert skrivet!
Patti Smith är tänkvärd, även som författare, med sitt detaljrika och varma språk. Jag gillade det här.
Den 13 oktober 2017 var Patti Smith gäst hos Skavlan. Då framförde hon ”Beneath the southern cross”, som hon skrev tillsammans med Lenny Kaye (gitarrist i Patti Smith Group) till albumet ”Gone again” 1996. Hos Skavlan sjunger hon låten med en hyllning till sin nyss avlidne vän Sam Shepard, regissör, skådespelare och dramatiker.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Att resa är att leva...
Med sin sedvanliga polaroidkamera har Patti Smith bildsatt boken ”Hängiven” (2018). En ganska tunn liten bok med dagboksberättelser.
Smith är på resa, förlåt resor, för att utforska och följa i, av henne, beundrade och kända personers spår. Det är gatorna i Paris beskrivna av Patrick Modiano, men även Albert Camus trädgård. Båda franska författare och Nobelpristagare i litteratur. Camus är ju väldigt aktuell med boken ”Pesten”, som kom redan 1947 och som alla dagstidningar med självaktning recenserar på nytt i dessa corona-tider.
Med även den franskfödda judiska filosofen och mystikern Simone Weil lockar Smith. Weil avled 34 år gammal i Ashford, England, 1943 och hennes grav är målet för en resa.
Detta är en liten tunn bok, men oj så bra! Välskriven!
När jag nu ändå är inne på Nobelpristagare, så passar det ju alldeles utmärkt att visa Patti Smith sjungandes ”A hard rain’s a-gonna fall” vid prisutdelningen den 10 december 2016. Priset tilldelades låtens kompositör, Bob Dylan, som dock inte deltog i ceremonin - han mottog priset den 1 april 2017, samma dag som han skulle spela på Stockholm Waterfront. Patti Smith är uppenbart nervös inför sitt framträdande och kommer av sig, men ber om ursäkt och återupptar den tappade tråden på ett varmt och imponerande sätt. Lyssna och njut av ett ödmjukt och lågmält framförande av denna sång från 1962 om ”fattigdom, rasism och miljöförstöring”, för att citera Wikipedia.
Go’ freda’ & Ta Äggstra väl hand om varandra!!!
Haj å Goodbaj!
Ett strå vassare...
Ja, jag har läst ännu en bok om teatrar! Den var ”frontad” på mitt bibliotek och med titeln ”Södran” tänkte jag, att det kunde vara kul att läsa lite om teater i Stockholm också. Inte ens bokens undertitel, ”En folkets teater där revyerna höll hus”, fick mig att fatta. Det visade sig att Bengt Liljegrens bok från 2019 handlade om Södra teatern i Folkets Hus i Malmö!
Lurad? Ja, visst! Men så kul läsning! Södra teatern i Malmö hade funnits på flera ställen i staden, men utan att nå framgång. Först 1948, då premiären var med Strindbergs ”Kalifens son”, blev det lite stadga i en scen i Malmö förutom Stadsteatern.
Boken innehåller en välskriven odyssé över föreställningarna i Folkets Hus och sträcker sig fram till 1963, då teatern ”gick i kvav”. Man hade svårt att hitta spelmaterial, som passade och dessutom ville ägarna, Folkets Hus, ha scenen till annat.
”Charleys tant”, ”Blåjackor”, ”Gröna Hund”, ”Pippi Långstrump”, ”Lorden från gränden” och ”Min syster och jag” är exempel på föreställningar från teatern. Karl Gerhards revyer besökte teatern vid flera tillfällen, Josephine Baker dock bara en enda gång!
Att kolla vem som agerat på scenen är som att läsa svensk teaters ”Vem är vem”. Zarah Leander, George Rydeberg, Nils Poppe, Thor Modéen, Povel Ramel, Jan Malmsjös föräldrar (!), Rut Holm, Gaby Stenberg, Git Gay, ja, det är bara några av alla de stjärnor som medverkat i olika föreställningar under Södrans 15-åriga levnad.
I slutet av boken finns en riktigt bra förteckning över vad som spelats. Detta har kompletterats på ett idérikt sätt med utdrag ur vad recensenterna, främst från de skånska tidningarna, skrev om resp föreställning. Här dyker det upp dels märkliga signaturer, som Rmr och Aquason, men även Sten Broman och Arne Ericsson (”Besökstid”?)! Och så hittar jag flera Richter, ett namn som än idag är gångbart i teateråsikter (Radio Malmöhus)!
Så här ska en teaters historia hanteras i bokform! Denna bok gav mig månget nytt vetande, vilket ju i sig inte är så svårt, och underhållande läsning. Bara plus!!!
Primadonnan Zarah Leander agerade på Södran vid flera tillfällen, dock inte med detta lilla nummer. Här går hon, tillsammans med sin make och ackompanjatör Arne Hülphers, lite ”utanför boxen” i ”Man måste ha bra mikrofoner”. Stycket är hämtat från ”Konstgjorda Pompe”, HasseåTages revy från 1963.
Josephine Baker gästade Södran tisdagen den 25 febr 1958 med två föreställningar uppbackad av en orkester med bl a Svend Asmussen, Max Leth och Jörgen Ingmann. Bertil Behring i Kvällsposten lovordade konserten, som dock verkar ha saknat Bakers berömda banandans… kanske lugnast så för Malmöpubliken… Här sjunger hon ”Je pars” i Italiensk TV 1962 och bjuder samtidigt på lite twist att motionera till i dessa tider:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
