Basgångarna går till...
Äntligen blev det av! Nu har jag läst en bok av journalisten, författaren, jazzmusikern mm Sture Dahlström! Det blev hans ”Den store Blondino” från 1987.
Dahlström hann även med att starta Ystads Musikhandel! Jag kom att gå i skolan tillsammans med hans yngste son och var vid något tillfälle hemma hos denne i korsvirkeshuset, men träffade aldrig pappan. Blev väldigt fascinerad av den på golvet liggande kontrabasen, som hade fått en högtalare ”inopererad” i sig! Häftigt för en musikintresserad gymnasist, som jag!
Ska faktiskt låna lite av bokbaksidans text: ”’Den store Blondino’ är berättelsen om den makalöse dansaren och avantgardefilmaren Fitzenstrahl, hans eruptiva filminspelningar och konvulsiva kvinnoerövringar.” Ja, kortare och bättre än så kan jag inte beskriva boken.
Den är onekligen lite utanför min vanligtvis lästa litteratur med ett antal ovanligt fantasifulla berättelser om huvudpersonens liv, där mycket kretsar kring filmskapandet. Dansandet lockar honom att regissera även den, men han vill gärna få fram det erotiska i dansandet, som kanske t o m kan leda vidare…
Ibland blev det helt enkelt ”lite för många” ord, men på de sidorna ökade jag tempot i läsandet, så jag kom vidare… Detta är en väldigt fantasirik bok, om än med erotiska inslag, så tyckte jag att det var kul att läsa den. Och så ser jag den där basen på golvet framför mig…
När jag nu ändå är inne på det här med bas, så kan jag inte låta bli att dela med mig av Tal Wilkenfeld, född i Australien dec 1986. På Claptons Crossroads Guitar Festival 2007 spelade hon, knappt 21 år gammal, med Jeff Beck, Jason Rebello (keyboards) och Vinnie Colaiuta (trummor). Och som hon spelade! Här hör vi ”Cause We"ve Ended As Lovers” skriven av Beck.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Han är inte bitter, eller...
Redan 1963 började Staffan Heimerson sin journalistbana på Aftonbladet. Den fortsatte tills han 2017 fick ett mycket kort samtal från chefredaktören Sofia Olsson Olsén, som innebar ”Punkt. Slut?” på tiden på tidningen. Det blev dessutom titeln på hans bok, som kom 2017.
Jag skulle kunna citera en annan ”känd tänkare”: ”Jag är inte bitter”, men det är nog bara att konstatera, att det är Heimerson visst! Å andra sidan gav det ju bränsle till den här boken!
Boken inleds med det korta samtalet från chefredaktören och fortsätter med #metoo-krönikan, som utlöste det hela. Resten av boken består av ytterligare krönikor, varav en del orsakade mindre läsarreaktioner.
Det är, som vanligt, intressanta krönikor. Han skriver ju läsvärt, men ibland tar han ut svängarna, med reaktioner som följd. Invandringen, #metoo-rörelsen, PK, tiggare och idrottsfansen är ämnen i bokens krönikor och, eftersom folk i anonymitet kan spy ur sig diverse klagomål och hot mot skribenten, så finns en del exempel noterade.
Apropå flykt/invandring skriver han om Chinatown i Palma, Mallorca, att flitens lampa lyser. Man jobbar och står i, men har inte lagt ner så mycket kraft på att lära sig spanskan eller engelskan för att, som en kvinna uttrycker det: ”I am not here for funny, I am here for money”!
Denna bok har flera stänk av bitterhet, att förlora jobbet är ju inget kul, även om man är 82. Trots det läste jag med intresse och nyfikenhet. Alltid trevligt att få lite andra infallsvinklar på aktuella företeelser.
Idag tänkte jag att du skulle sjunga själv och varför inte börja med ”Klinga mina klockor”, men utan Benny Anderssons orkester!
Och så föreslår jag till silkesmaskarnas ära: ”Here we go round the Mulberry Bush”. En filmmelodi, som framfördes av Traffic 1967, men den klarar du väl utmärkt utan dem, eller hur?
De illustrativa bilderna har jag nyss tagit på Cypern.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Drogerna gav dopade soldater...
Boktiteln, ”Droger i tredje riket”, gjorde mig nyfiken och jag såg framför mig hur droger användes i t ex lägren och förintelsen. Författaren, Norman Ohler, hade 5 års arkivarbete innan boken var klar 2015. Underrubriken, ”Det dopade blixtkriget”, tänkte jag inte på när jag såg boken på biblioteket.
Måste erkänna, att jag överraskades av denna bok! Att kända företag, som Bayer, Merck, IG Farben, Boehringer m fl, hade en omfattande forskning var inte konstigt. Universitet och högskolor bidrog till goda kunskaper i skilda ämnen. Men att man lade ner så mycket energi på drogliknande mediciner och rena droger, hade jag inte hört om.
Redan på 20-talet skapades ett kemiskt Silicon Valley mellan Oberursel och Odenwald och företagen blev världsledande inom bl a opiater och morfin. Tyskland var största exportören av heroin! Kokain från Mercks fabrik i Darmstadt var av toppkvalitet!
Ganska snart fann man, att pigghetsdrogen metamfetaminet Pervitin var prestationshöjande och spreds i alla samhällsskikt. Man kunde jobba mer utan att bli trött eller sömnig.
Detta noterades även i militära kretsar. Soldaterna kunde håll sig vakna längre… Medlet fick stor genomslagskraft i det militära och Hitler och hans gelikar såg möjligheter…
Jag tänker inte kasta mig in i allt som beskrivs i boken, men det råder ingen tvekan om, att de tyska framgångarna i andra världskrigets inledning berodde på preparat som Pervitin. Blixtkriget mot Polen 1939 och, framför allt, vägen mot Paris 1940, genomfördes i ett dopat rasande tempo. Ett tempo som inget av de drabbade länderna kunnat förutse.
Med nöd och näppe lyckades de allierade rädda sig i Dunkerque, medan det mesta av utrustningen gick förlorad. Operation Barbarossa i österled byggde också på överraskningsmomentet och hastigheten - det delades ut mängder med piller till de tyska trupperna… Men ”dimmorna” spred sig även i andra delar av den nazistiska diktaturen… Även Hitler blev beroende… av sin livläkares piller och sprutor…
En väl dokumenterad och skrämmande bok med många överraskningar om hur människor behandlades. Detta hade, i varje fall jag, ingen aning om. Mycket läsvärt!!!
JJ Cale gjorde låten 1976 - Eric Clapton fick listframgången 1977! ”Cocaine” handlar det om. Hittade den här Clapton-versionen, där även en skön orgel finns med:
Och så lite Richard Wagner! ”Gästernas intåg” ur Tannhäuser, operan som uruppfördes i Dresden 1845. Den här inspelningen gjordes av spanskTV 2005. En maffig inspelning med stor kör och orkester! Bara att njuta! (undrar om kalaset blev lika bra som intåget…)
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
