Va’ e’ de’ för spår i sanden...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
Så här i skrämseltider tänkte jag det skulle passa med en verkligt skrämmande berättelse. Två egyptiska män utvisas från Sverige i december 2001. Inget anmärkningsvärt i sig, men efter hand som ”dimmorna skingras” blir fallet märkligare och märkligare. Lena Sundströms bok, ”Spår”, från 2013 är berättelsen om tre journalisters jakt på vad som egentligen hände.
Utvisningen sker från Bromma av amerikaner i overaller och ansiktsmask och med ett amerikanskt flygplan! Transporten sker till Egypten, där männen direkt placeras i fängelse! Och utsätts för tortyr!
Hur gick denna utvisning till? Och varför? Tre journalister, som jobbar med ”Kalla fakta” på TV4, börjar 2003 rota i händelserna och finner en mängd märkliga saker. Hur kan det t ex komma sig att amerikaner ”tar över” ett utvisningsärende på svensk mark? Vem godkände det? Vem godkände utvisningen, där hela processen utfördes i racertempo, över huvud taget?
Väldigt mycket frågande och letande, mycket skrivande och spanande och en hel del resande. Intervjuer med personer, som inte vill prata speciellt mycket, men även med människor, som gärna berättar vad de sett och hört. Journalisterna försökte följa flygplansrörelser för enskilda plan, bl a N379P, som visade sig vara ett plan amerikanerna använde både här och där för att ”hämta” personer. Men amerikaner på svensk mark? Klarar vi inte själva att sköta utvisningar?
Dåvarande statsministern, Göran Persson, gör det väldigt enkelt för sig i senare intervjuer… Han menar att regeringssammanträdet, som tillkom mycket hastigt för att besluta om utvisningen, visar på att Anna Lindh var föredragande… Och lägger ansvaret på henne… Som inte finns kvar och kan bemöta hans påstående…
Boken är riktigt spännande. Jag blir fängslad och upprörd av det som hände, även om jag inte kan bedöma själva utvisningen. Båda egyptierna har numera återförenats med sina familjer i Sverige, dock utan att ha fått förklaring eller ursäkt för vad som skedde den där decemberdagen 2001. Boken ”Spår” av Lena Sundström, f ö gift med Bo ”Kasper”, är klart läsvärd!
Dagens ”överskrift” är ju från en Peps-låt, men jag hittar den inte på nätet, så det får bli ”Samma lea, snea blues”. Den är ursprungligen från Peps 3:e album, ”Blodsband”, som blev den sista bluesplattan innan reggaen tog över. Här är det dock live från ett TV-program 1987 med ständige trummiskamraten Bosse Skoglund. OBS cymbalattacken efter ca 5:30!!! Hammondsolot strax innan är också alldeles…
”Och en del andra” är live med Peps från ANC-galan 1985. Intressant nästan 30 år gammal text …
Go’ freda’ & All Helgona Helg!!!
Haj å Goodbaj!
Här kommer natten...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
En av de första artisterna att sjunga rock på svenska var Pugh Rogefeldt och nu har han samlat ihop ”sitt liv” fram till 1973. Boken, ”73 * Från Stora Gatan 51 till Hog Farm”, kom 2013. Det är resan från Gurkstaden Västerås, men inte hela vägen till nuvarande boendet i Gutestaden Visby, så det kommer väl en bok med fortsättningen, antar jag.
Vi får följa Pugh i diverse olika band, kampen med ett eget låtskrivande och de första amatörinspelningarna, vars tape skickades runt till olika skivbolag. Anders Burman på Metronome, med bl a Cornelis och Fred i ”stallet”, nappade. Det blev till en singel, men det ledde också vidare till flera nyskrivna låtar.
Burman kopplade 1969 ihop Pugh med Jojje Wadenius och Janne Karlsson och ut kom albumet ”Ja, dä ä dä!”, som ”rattades” av Michael B. Tretow! Stor succé med låtar som ”Här kommer natten” och ”Surabaya Johnny”. Vill minnas att albumet även gavs ut i USA - på svenska!
Pugh, eller Torbjörn som han egentligen heter, fortsätter sedan med turnéer och fler album, men boken avgränsar sig och stannar vid 1973. Då har han hunnit med att, tillsammans med bl a ABBA, bli ett av musikrörelsens hatobjekt. Vänstern kunde ju inte riktigt acceptera, att man tjänade pengar på sin musik, då var man ju kommersiell, som vid den tiden var ett ”skällsord”.
Trevligt initiativ att skriva denna bok, men tyvärr blev den lite för ytlig. Det borde funnits mer att berätta, både om uppväxt och musik. Känns lite som att Pugh inte vill ”öppna upp” riktigt och den bilagda 4-låtars CD’n saknar info om inspelningsår, musiker etc. Dessutom känns det lite som ”överblivet” material. Boken är snabbläst, men…
”Här kommer natten” fanns med på Pughs första album, men här följer en lite långsammare version med ett lite fylligare sound och inklusive orgel:
När bandet Grymlings bildades 1990 hade bl a Ulf Lundell och Peps Persson tackat nej till medverkan, men “startfältet” var ändå ”helt ok” med bl a Pugh och Mikael Rickfors. Pugh medverkade bara på första albumet, men dyker här upp som gäst på en senare Grymlingskonsert 2005! ”Mitt bästa för dig”, varsågod:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
I read the news today, oh boy...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
En av riksradions mer kända röster, Vladislav Savic, berättar i boken ”En korrespondents bekännelser” (2013) om hur han ”kraschade”. Boken är ett närmast terapeutiskt arbete i att förklara och, på sitt sätt, försvara sitt spelmissbruk.
För mig som läsare, är det dock av vikt, att han också berättar om sitt arbete på Sveriges Radio och dess Ekoredaktion. Savic är, som många andra utrikeskorrespondenter, arbetsamma och finns på plats på olika kris- och krigsplatser runt om i världen.
Muren i Berlin faller, Balkan exploderar, Sovjet rasar samman, ja överallt där det händer finns journalister på plats för att informera oss om vad som sker. Skeenden, som inte tar hänsyn till födelsedagsfirande eller julaftonslugn - journalisten måste packa ihop sig och sin radio- och säkerhetsutrustning och ge sig ut och arbeta. Ibland är det riktigt riskfulla uppdrag - och svenska journalister är inte förskonade från hot och risker.
”Chefskaruseller” på Sveriges Radio gör dock att Savic, trots idogt arbete, efter hand kommer ”i kläm” och placeras på uppdrag, som inte alltid funkar för honom och familjen. Och Sveriges Radio stöttar inte med ”smidiga lösningar”. Utan att jag ska gå in på alla händelserna, så utbryter kaoset i Savic liv. Egen cancer, pappan går bort, illa hantering på Ekot och, det kanske värsta av allt, ett accelererande spelmissbruk…
Savic skriver, att ”Spelberoende personer är ofta skötsamma, lojala…”, men han konstaterar samtidigt att arbetsgivaren har skrivna planer på hur man hanterar missbruk av sprit och droger, men inget om spel. Inget som dyker upp i utvecklingssamtalet med chefen.
Radiokarriären slutar med sparken och rättegång. Därtill blir det skilsmässa, svårigheter att få bostad, men han gör allt för att hålla kontakten med sina två döttrar.
För mig är bokens behållning när Savic berättar om sina olika uppdrag och rapporter för Ekot, men anar, att för honom är nog spelmissbruket och hans eget ansvar i detta tillsammans med arbetsgivarens och Svenska Spels ansvar och möjligheter det viktiga. Vad tycker du?
Musikvärlden är rik på historier om ”gamblers” och jag dyker direkt på ”Casino boogie” med Rolling Stones, hämtad från deras album ”Exile on Main St.” (1972). I mitt tycke är detta ett av bandets bästa album.
Savic berättar I boken at than mest höll sig till Oddset och Lången och då har man knappast nytta av ”Poker face”. Lady Gaga från 2008 i en fantasifull video!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Crisis? What chrisis? eller...?
Under ett par års tid har vi i Sverige fått veta att landets ekonomi är stabil, en av de bättre ekonomierna i EU t o m. Och så fär vi nu veta av den nya finansministern, att så inte alls är fallet, tvärtom är det kris! Snacka om snabb förändring! Under tiden som den nya regeringen skapades blev Sveriges ekonomi helt plötsligt i kris! Eller krisen fanns redan före 14 september?
Vad som är rätt eller fel kan man ju alltid fundera över. Det viktigaste är kanske den signal, som politikerna skickar och som säkert är en del av orsaken till den politiska oreda som skapades i valet i september. Tillit och tilltro till de ”etablerade” politikerna skapas i alla fall inte med dessa underliga besked, oavsett vilken ”sida” som står för den s k sanningen.
Misstroendet fick väl tydliga %-siffror i valet och jag blir absolut besviken när politikeretablissemanget fortsätter att slira på sanningarna! Vem kan man lita på??? Vem vågar man lita på???
Bästa Politiker: Fattar ni inte, att ni gynnar missnöjespartiet/-erna med ert agerande???
Här skulle jag kunna lägga in Hoola Bandoola Band och deras ”Vem kan man lita på?”, men avstår för att ge utrymme för att läsa mina rader en gång till…
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
It’s the same old song...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
Och så fortsätter jag väl med den nya genren - ”Oldiefantasy”. Catharina Ingelman-Sundberg har i år kommit med uppföljaren till succéboken ”Kaffe med rån”. Den nya heter ”Låna är silver - Råna är Guld” och följer konceptet från förra boken, men svängarna tas ut ytterligare den här gången.
Nu skaffar ”gamling-gänget” ett rejält hus och blir strax efter grannar med ett motorcykelgäng, som jobbar på att komma ”upp sig”. Det blir givetvis ett antal möten mellan grannarna…
Gamlingarna är både kreativa och aktiva i att försöka skaffa fram pengar till att återställa alla indragningarna i åldringsvården. Fantasin flödar och leder till både banker och museer! Men en snart pensionerad polis försvårar för dem…
Även den här gången lyckas Ingelman-Sundberg med en lättläst och underhållande bok. Det är en vildvuxet fantasifull berättelse, som då och då lockar till ett leende!
Läste just i bladet att BB King blivit sjuk och fått avbryta sin pågående turné. Han fyllde nyss 89 år… Så här nyanserat lät han i Montreux 1993 i ”The thrill is gone”, en av hans ”hit-låtar”:
Och som en liten hyllning till nyligen avlidne Johnny Winter har jag hämtat ”Sweet home Chicago” i ett jam med bl a Eric Clapton och Buddy Guy från Crossroads Guitar Festival 2010. Good old blues, även om de övriga gitarrfantomerna verkar tappa tråden efter Winters solo…
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
When I get older losing my hair...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
Ett långvarigt skrivprojekt för Sölve Dahlgren landade till slut i boken ”Fem stjärnor för Färglösa”. Och det ska sägas med en gång: Detta är en fantasifull historia om Färglösa kommun, strax öster om Ängelholm.
Hundraåringen kan ”slänga sig i väggen” - Johannes, som 12 år gammal startade och fortfarande aktivt driver dagstidningen Färglösa Nyheter, är 112 år gammal! Och även om kommunen är lite smått på väg utför, inte minst med en gigantisk skuldsättning, så lever tidningen vidare med en undersökande journalistik. Och nu hettar det till ordentligt med både ett mord och en kidnappning på kort tid. Samtidigt som borgmästarens bror kommer hem från USA med ett ”hjälppaket” till kommunen - nog har tidningen material att skriva om!
Ja, är det inte gamlingar som är ute och rånar eller en 100-åring som rymmer ut genom fönstret, så är det en 112-årig tidningsmurvel… Händiga åldringar nuförtiden! Åtminstone i böckernas värld. Är det en ny genre som föds? ”Oldiefantasi”?
Det är i alla fall väldigt händelserika böcker, så även denna. Håll i hatten! Och ta en sväng till biblioteket!
På tal om oldies, så hittade jag “Se farfar dansar gammalvals” i en twist-version från 1963 med Jahn Claesons Kvartett ft Teddy Butch. Redan orkesternamnet imponerar…
”It’s never too late” finns på Steppenwolfs 3:e album ”At your birthday party” från 1969. Det blev deras sista album med listframgång. Deras sound med drivande orgel, fuzzad gitarr och en raspig sångröst (John Kay) var lätt att känna igen. Bandets mest kända låt är väl annars “Born to be wild”, som även fanns med i filmen ”Easy rider”.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
