Johnny - samlaren...

Alla har vi väl åsikter om ”mannen i svart” på fotbollsplanen. Nu har en av de mer kända svenska domarna, Jonas Eriksson, kommit med sin berättelse om jobbet på den gröna mattan. Journalisten Anders Cedhamre har varit medhjälpare i skrivandet av boken ”Korthuset” (2021).

 

Luleåsonen Jonas Eriksson, född 1974, började tidigt med att spela fotboll. Drömde om de stora matcherna, men… Han var flitig med träningen, men vinnarskallen gick inte ihop med förmågan på planen. Humöret tog över. Han var ganska stökig.

 

Som 13-åring hoppade han på en kurs för domare. Det skulle kanske vara något? Han anmälde sig och fastnade. Tyckte det var kul, samtidigt som han tvingades till disciplin. Humöret fick ju balanseras.

 

Första uppdraget kom 1987. Match på Örnäsets IP. Derbyt IFK Luleå mot Luleå SK för 9-åringar. Dömandet gick bra och inga ”fotbollstokiga föräldrar” ställde till det. En bra start på det som skulle leda till att Eriksson nådde upp till absolut högsta nivån. Han var en av de 4-5 bästa domarna i världen och fick de stora uppdragen i VM, EM och Champions League.

 

Fast inte riktigt alla de han hade kapacitet till… Det var ju viktigare att domare från de ”stora” länderna, som Tyskland, Italien, England, Brasilien, fick finalerna och så. Spelet/myglet bakom kulisserna var (är?) oerhört stort. Blatter, Platini, Collina m fl kända ”fotbollsledare” styrde och ställde med lite andra spelregler än vad Eriksson och andra trodde.

 

Om vi bortser från de kända muthistorierna med ”köpta” arrangemangsplaceringar, så fanns det ett annat och oskrivet regelverk, som styrde domaruttagningarna. Världens kanske genom tiderna bäste fotbollsdomare Pierluigi Collina var inte den bäste som domarchef för UEFA. Gormande och skrikande psykopat, var väl beskrivningen och då är man ingen bra chef.

 

Collina hade flera italienska kamrater att ta hänsyn till. Och det gjorde han ända fram till domartillsättningen inför EM-finalen 2016. Nicola Rizzoli hade dömt finaler i VM, CL och Europa League, men aldrig EM och var i toppform. Men skulle Rizzoli få den här finalen, så skulle det innebära att Collina miste förstaplatsen med flest ”tunga” finaler… Uppdraget gick till engelsmannen Mark Clattenburg!

 

Parallellt med dömandet jobbade Eriksson med att sälja/köpa TV-rättigheter i ett delägt bolag, som senare såldes med god avans. Han var nog den ende mångmiljonären som åkte världen runt och blåste till spel. Arbetsnarkoman är nog en bra beskrivning.

 

Efter domarkarriärens bittra slut har han ägnat sig åt en gym-kedja startad tillsammans med Niklas Wikegård, föreläsningar och en del bisittarjobb i TV, som nu senast i EM-damfotbollen. Han och familjen bor sedan länge i Sigtuna.

 

Mycket intressant historia. Oftast läser man om spelarna, de är visserligen många fler, medan domarna sällan berättar. Detta är en bra beskrivning över livet som domare, där varje beslut detaljgranskas och analyseras. Om en spelare missar ett öppet målläge så är det lite av en ”miss-bland-alla-andra”, men om en domare missar en straffsituation, då sitter huvudet löst…

 

Jag gillade den här boken, även om den, som många självbiografier, är lite ego… Mycket läsvärd!

 

Musik till detta är självklart ”Domaredansen”, en svensk folkmelodi som spelats in av många inkl Delta Rhythm Boys. Mitt val blir dock Jan johanssons version från 1969 med honom själv och Rune Gustafsson på gitarr, Arne Wilhelmsson på bas och Claes Rosendahl på flöjt.

 

Merit Hemmingson arrangerade 1973 ”Domaredansen” på sitt sätt och spelade in tillsammans med Folkmusikgruppen. I bandet ingick bl a Bengt Palmers, Björn Skifs’ gamle arbetskamrat. Visst svänger även den här versionen?

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

”Flakmopedisten” är en bok av Lars Berghagen. Den kom 2012 och är fylld av hans minnesbilder från Svärdsjö i Dalarna.

 

Lars Berghagen föddes i Stockholm, men varje sommar drog familjen till Dalarna. Pappa tandläkaren packade Chevan efter konstens alla regler. Allt skulle ju med för att kunna få ut det mesta och bästa av sommaren i stugan. Mamma var född och uppvuxen i Svärdsjö, dit f ö Lasse kom att återvända även i vuxen ålder.

 

Den där Chevan skulle rymma mamma och pappa, Lasse och hans två äldre systrar samt mormor och hunden! Pappan hade utvecklat en egen rutin för packandet, till barnens stora glädje och underhållning. Innan ekipaget lämnade Stockholm skulle dessutom Lasses kusin Mats hämtas upp…

 

Somrarna i Svärdsjö var onekligen betydelsefulla för familjen Berghagen. Det var både avkopplingen från vardagen i storstaden och uppladdningen inför höstens skolstart m m. Efter hand blev det dessutom en plats som inspirerade Lasse till skrivandet  -  först dikter, men sedan även tonsatta dikter. Visor som kom att bli grunden till Lasses framgångar på skivor och i TV/radio.

 

Detta är en kul bok med några obeskrivbara karaktärer och innehåller även berättelsen om när Lasse hamnade i Guinness Rekordbok! Lasses sommarlov i Svärdsjö kan göra vem som helst avundsjuk, men återkomsten i vuxen ålder sprider också ett behag och ett skrivarlugn. En del låttexter finns med i boken och får sin uppkomstförklaring.

 

Behagligt Berghagensk läsvärd bok! Förresten: Sedan ett antal år tillbaka är Lasse stolt innehavare av flakmopeden Grålle  -  i boken berättar han hur det gick till!

 

Lasse Berghagen har själv skrivit mer än 600 sånger, dessutom några med t ex Benny Andersson: ”Hey clown” (Jan Malmsjö) och ”Sagan om lilla Sofi” (Hep Stars). Jag gör det lätt för mig och väljer två på en gång! Lasse framför här sina ”Stockholm i mitt hjärta” och ”Inte bara drömmar” som inledning på en ”Allsång på Skansen”-sändning under den tid han var programledare (1994-2003).

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

En tidsmässig djupdykning till år 1914, då boken ”Kejsarn av Portugallien” gavs ut. Författaren hade som första kvinna, samma år, blivit invald i Svenska Akademien och erhållit Nobelpriset i litteratur 5 år tidigare. Selma Lagerlöf föddes 1858 på Mårbacka i Värmland. Debutboken, ”Gösta Berlings saga”, dröjde till 1891.

 

”Kejsarn av Portugallien” handlar om torparen Jan i Skrolycka och hans fru Kattrina. De får ett barn och denna flickas namn blir Klara Fina Gulleborg efter en ingivelse från Jan. Hon blir Jans allt.

 

Klara Finas uppväxt följs i boken  -  en klok och vacker flicka, som skänker föräldrarna mycket glädje i en, i övrigt, ganska dyster tid. Jans arbete som daglönare räcker med nöd och näppe till mat för dagen.

 

När dottern flyttar till Stockholm blir Jans värld betydligt tommare. Inte blir det bättre av att Klara Fina inte hör av sig. Hur har hon det egentligen? Jan faller mer och mer in i grubblerier och ”syner”, som leder hans fantasi till att hon har stora framgångar i storstaden… nästan som en kejsarinna… och då far Jans tankar iväg till att han, som pappa, måste vara kejsare…

 

Och fantasierna drar vidare i denna ömsinta bok om föräldrakärlek, men också om ett ifrågasättande av samhällets hierarkier. Varför ska den ene betyda mer än den andre, är en av Jans tankar. Och varför beter sig vissa som rejäla översittare? Ja, Lagerlöf med sitt samhällsengagemang lyfter fråga efter fråga, som faktiskt är lika relevanta idag, trots att det gått mer än 100 år sedan boken skrevs...

 

Läste någonstans, att Lagerlöf hade tänkt sig att boken skulle sluta med en stor kollision mellan två ångbåtar på väg in mot en brygga. Författaren kom dock på andra tankar, som var nästan lika drastiska, men mer i samklang med boken i övrigt. Det blev till en mycket tänkvärd och läsvärd bok!

 

För att ”musiksätta” denna bok går jag tillbaka till 1967, då Whistling Jack Smith fick sina ”fiftheen minutes of fame” med sin kejsare: ”I was Kaiser Bill’s batman”. Roger Cook och Roger Greenway skrev massor av hits, liksom denna, och Liverpool-födde Billy Moeller, aka WJ Smith, sjöng in. Billys äldre broder, Thomas, nådde ungefär lika stora listframgångar i bandet Unit 4 + 2, dvs EN! Hur som helst, nu fuktar vi läpparna och kör så det visslar:

 

Till sist: Claes-Göran Hederström och Ingvar ”Hallå hallå” Persson  -  Vila i frid.

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Skämskudden är framme… Den här boken fick jag julen 2019 och läste den först nu. Klent! ”Jag” är Elton Johns berättelse om sig och gavs ut 2019.

 

Reginald Dwight föddes 1947 i Pinner, som numera är en del av nordvästra London. Stämningen i familjen var inte den bästa. Hans mormor blev lite av ”räddaren i nöden” för honom och det var hon som fick honom att börja spela piano. År 1958 fick han ett stipendium till Royal Academy of Music, där han gick till 1964. Denna klassiska skolning gav säkert en bra grund, men själv tyckte han, att han hade knubbiga händer och för korta fingrar och då blir man ingen bra klassisk pianist, menade han. Dessutom började han få lite egna ”inkomster” som barpianist…

 

I slutet på 60-talet började han spela med Bluesology, där Long John Baldry var drivande. En viss Rod Stewart sjöng i bandet en period. Det blev en tuff skola, som kom att påverka inte minst i att byta till ett artistnamn. Reg slog ihop Long John Baldrys och bandmedlemmen Elton Deans namn och skapade sig Elton John, vilket 1972 även blev hans personnamn.

 

Vid en låtskrivaraudition i London 1967 fick han nobben, men även en bunt poem/texter skrivna av Bernie Taupin. Redan på Elton Johns andra album kom framgångarna för kompositörsteamet John&Taupin med ”Your song” och därefter har det, med några få undantag, blivit väldigt många sånger tillsammans. Låtlistan med hitsen är lång  -  däri finns ju bl a en av de mest sålda singlarna någonsin. Till prinsessan Dianas begravning skrev Taupin en ny text till ”Candle in the wind”, så Elton John kunde framföra den, ”Goodbye Englands rose”, i kyrkan. George Martin producerade singeln, som lär ha sålts i mer än 33 miljoner exemplar!

 

Rastlös med humörsvängningar och ett inte alldeles sunt leverne gjorde att Elton John var ganska risigt på det under några år. Ständigt nya partners, både män och kvinnor, giftermål med båda, men är sedan 1993 partner med David Furnish. De gifte sig 2005 och har 2 pojkar. Åren med missbruk är över.

 

Det periodvis hårda livet till trots har han hela tiden varit väldigt aktiv med turnéer  -  oftast med bra resultat. Däremot har skivorna varit av mer skiftande kvalitet och det skriver han själv i boken. År 2005 tog han ett steg in i ny genre. Framgången med musiken till filmen Lejonkungen lockade antagligen till  -  musikal! Han skrev musiken till ”Billy Elliot the musical”, som hade Sverigepremiär i Malmö (jag var där…). Kanonbra!

 

Förhållandet till sin mamma blev aldrig bra. Allting han gjorde var i hennes ögon mer eller mindre kass. Kvittade om det var livet eller musiken  -  allt var kass. Möten med medlemmar av kungafamiljen tack vare Elton John förändrade inte hennes inställning till sonen. Inte ens att hon fick barnbarn hjälpte…

 

Denna lättlästa bok i musikhistoria kan bara rekommenderas! (Och jag kan kanske sluta skämmas för att jag inte blev färdig att läsa boken när den var ny…).

 

Inför spelningen i Westminster Abbey på Prinsessan Dianas begravning den 6 sept 1997 var det en ny text till ”Candle in the wind” som skulle framföras. Det, förutom att det varit en vänskap med Diana, skapade lite oro för Elton John, men han klarade det med glans, eller hur?

 

Stilla musik i Alla Helgons-tider bryter jag nu med en av flera Elton John-favoriter: ”Sad songs (say so much)”, en singel från albumet ”Breaking hearts” (1984). Han kompades, som så ofta, av Davey Johnstone, Dee Murray och Nigel Olsson  -  ett stabilt och bra gäng!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!