Idag är det “Jag”...
Skämskudden är framme… Den här boken fick jag julen 2019 och läste den först nu. Klent! ”Jag” är Elton Johns berättelse om sig och gavs ut 2019.
Reginald Dwight föddes 1947 i Pinner, som numera är en del av nordvästra London. Stämningen i familjen var inte den bästa. Hans mormor blev lite av ”räddaren i nöden” för honom och det var hon som fick honom att börja spela piano. År 1958 fick han ett stipendium till Royal Academy of Music, där han gick till 1964. Denna klassiska skolning gav säkert en bra grund, men själv tyckte han, att han hade knubbiga händer och för korta fingrar och då blir man ingen bra klassisk pianist, menade han. Dessutom började han få lite egna ”inkomster” som barpianist…
I slutet på 60-talet började han spela med Bluesology, där Long John Baldry var drivande. En viss Rod Stewart sjöng i bandet en period. Det blev en tuff skola, som kom att påverka inte minst i att byta till ett artistnamn. Reg slog ihop Long John Baldrys och bandmedlemmen Elton Deans namn och skapade sig Elton John, vilket 1972 även blev hans personnamn.
Vid en låtskrivaraudition i London 1967 fick han nobben, men även en bunt poem/texter skrivna av Bernie Taupin. Redan på Elton Johns andra album kom framgångarna för kompositörsteamet John&Taupin med ”Your song” och därefter har det, med några få undantag, blivit väldigt många sånger tillsammans. Låtlistan med hitsen är lång - däri finns ju bl a en av de mest sålda singlarna någonsin. Till prinsessan Dianas begravning skrev Taupin en ny text till ”Candle in the wind”, så Elton John kunde framföra den, ”Goodbye Englands rose”, i kyrkan. George Martin producerade singeln, som lär ha sålts i mer än 33 miljoner exemplar!
Rastlös med humörsvängningar och ett inte alldeles sunt leverne gjorde att Elton John var ganska risigt på det under några år. Ständigt nya partners, både män och kvinnor, giftermål med båda, men är sedan 1993 partner med David Furnish. De gifte sig 2005 och har 2 pojkar. Åren med missbruk är över.
Det periodvis hårda livet till trots har han hela tiden varit väldigt aktiv med turnéer - oftast med bra resultat. Däremot har skivorna varit av mer skiftande kvalitet och det skriver han själv i boken. År 2005 tog han ett steg in i ny genre. Framgången med musiken till filmen Lejonkungen lockade antagligen till - musikal! Han skrev musiken till ”Billy Elliot the musical”, som hade Sverigepremiär i Malmö (jag var där…). Kanonbra!
Förhållandet till sin mamma blev aldrig bra. Allting han gjorde var i hennes ögon mer eller mindre kass. Kvittade om det var livet eller musiken - allt var kass. Möten med medlemmar av kungafamiljen tack vare Elton John förändrade inte hennes inställning till sonen. Inte ens att hon fick barnbarn hjälpte…
Denna lättlästa bok i musikhistoria kan bara rekommenderas! (Och jag kan kanske sluta skämmas för att jag inte blev färdig att läsa boken när den var ny…).
Inför spelningen i Westminster Abbey på Prinsessan Dianas begravning den 6 sept 1997 var det en ny text till ”Candle in the wind” som skulle framföras. Det, förutom att det varit en vänskap med Diana, skapade lite oro för Elton John, men han klarade det med glans, eller hur?
Stilla musik i Alla Helgons-tider bryter jag nu med en av flera Elton John-favoriter: ”Sad songs (say so much)”, en singel från albumet ”Breaking hearts” (1984). Han kompades, som så ofta, av Davey Johnstone, Dee Murray och Nigel Olsson - ett stabilt och bra gäng!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
