Johnny - samlaren...

Björn Cederberg berättar om sin farbror Jörgen i boken ”Med mikrofonen som livskamrat” – utkom lagom till julhandeln i november 2023.

 

Jörgen Cederberg föddes 1931 i Hjo, men familjen flyttade snart till Mariestad. Pappan var marinläkare. Familjens ”snusbruna radiolåda” fångade tidigt Jörgens intresse. Man kunde skruva fram och lyssna på radiostationer från olika länder och olika språk. Kanske inte alltid så mycket musik, men även pratet lockade den unge Jörgen.

 

I boken om Jörgen får jag på köpet mycket om Sveriges radiohistoria, inte minst om tiden under andra världskriget. En tid då Tyskland använde radion för propaganda, medan man i Sverige valde att begränsa nyhetsflödet till det minimala. Man ville inte riskera neutraliteten och dessutom ”inte berätta för mycket”…

 

Jörgen fängslades av radion och lyssnade mycket på de föredrag och de få musikstycken som spelades i Sveriges då enda kanal. Han skrev ner och kommenterade det han hörde. Och så dök chansen upp en bit in på 50-talet! Ett jobb på Radiotjänst i Stockholm. Han sökte och fick jobbet! Och blev kvar i 40 år… på olika avdelningar…

 

De första åren blev det på Underhållningsavdelningen, där en viss Tage Danielsson var chef. Arbetskamrater var bl a Pekka Langer och Hans Alfredson. Jörgen, med sin idérikedom, imitationsförmåga och trovärdiga radioröst, fann sig väl tillrätta.

 

Programidéerna rann på och den 29 juni 1959 sändes det första ”Sommar”, skapat av Tage och Jörgen. Den första Sommarvärden var Jörgen. Han återkom flera gånger över åren, men efterhand hittade man ett system med inbjudna ”pratare”. Och ”Sommar” levde vidare… än idag!

 

Som sagt, Jörgen Cederberg är ett bekant namn och en röst du säkert känner igen. Han bytte efter hand till andra avdelningar på Sveriges Radio och var senare verksam bl a på kultur- resp samhällsredaktionen. Producent och regissör på Radioteatern hann han också med. Stora Journalistpriset fick han 1985.

 

Brorsonen Björn ger en omfångsrik bild av Jörgen och, inte minst, radions historia, med alla sina kantigheter och slalomliknande vägar fram till den radiovärld vi har idag. Jo, det var, om än lätt ältigt, läsvärt.

 

Jag trodde i mitt enfald, att Youtube skulle vara översållat med Jörgen Cederberg-rösten, men så fel jag hade! Hittade bara detta lilla ljudklipp om ”Försäljningsteknik”. Martin Ljung och Gösta Bernhard instruerar och i bakgrunden lär Tage Danielsson och Jörgen C höras.

 

Men lite musik måste vi ju ha! Som ”Video killed the radio star”! Den var en hit 1979 med The Buggles på Polarpristagaren Chris Blackwells Island-etikett.

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Sanna Sjöswärd, född Farzaneh i Teheran, berättar i boken ”Min mamma är en persisk prinsessa” (2009) om sitt liv som adopterad i Sverige. Hon kom, 4 år gammal, med en 2-årig lillebror Keyvan/Peter till Lidingö och sina nya föräldrar, Brita och Per, 1977.

 

Sjöswärd inleder boken med lite statistik om svenska adoptioner. Just 1977 är största adoptionsåret med 1864 barn. Idag är de internationella adoptionerna knappt en tiondedel.

 

Hon skriver också om sin tid på barnhemmet Farah Diba Foundation, där hon tillbringade sin tid före flytten till Sverige. Som hon minns det var det ganska sträng disciplin, där det ingick att bädda sängen, vika ihop sina kläder och att inte spilla!

 

I Sverige och med stigande ålder blev det mer att lära i det nya landet. Skola, mobbing, nya mammans egna bekymmer  -  pappan blev tryggheten för Sanna.

 

Författaren föddes i shahens Persien, som efter revolutionen i slutet på 70-talet, blev Iran. Hon gjorde flera återresor till sitt födelseland och, med hjälp av annonser, vänner, och vänners vänner, kom hon i kontakt med sin biologiska familj. Pappan var borta, men mamman och flera halvsyskon besökte hon flera gånger.

 

Där har vi bokens andra knutpunkt: Sanna, en fri ung kvinna uppvuxen i Sverige, möter kvinnoförtrycket i Iran. Ser sina manliga familjemedlemmar behandla sina fruar med hot och slag och att inte få gå ut och handla utan en manlig följeslagare.

 

Under min läsning gjorde jag lite noteringar till stöd för minnet. De känns nu i efterhand så spontana, så jag tänker kopiera in dem här!

 

Vad ska jag fokusera på i min återberättelse? Var ska jag börja och vad är viktigast? Adoptionen eller de förtryckta iranska kvinnornas liv och utsatthet? Mitt val får bli Sannas funderingar i tidsföljd.

 

Inte lätt att vara adopterad. Varför ville inte den biologiska mamman och pappan ha mig kvar? Och hur mycket vill adoptivföräldrarna ha mig? Knyta an? Var hör jag hemma?

Min tanke: Hur kan hon minnas alla detaljer som kläder, dofter? Hon tycks ha registrerat allt fotografiskt, även känslomässigt. Kanske en början på den fotografikarriär hon kommer att nå?

 

Så följer Sannas iakttagelser om kvinnan i Irans samhälle: Fritt fram få stryk av make, broder osv. Kvinnans roll totalt underdånig och utlämnad. Bortgift i tidiga tonåren. Mannen kan ha mer än en fru. Skilsmässa tänkbar, åtminstone för mannen…

 

Kvinnoförtrycket i sin tydligaste form. Vardagsmat i landet. ”Kvinnans ställning i Iran är enligt gällande lag underordnad mannens, och kvinnorna diskrimineras i båda lag och praktik”, skriver Sanna. Dock stor skillnad mellan rika och fattiga i Iran  -  å andra sidan är det så i fler länder.

Snabb ”resumé”: Väldigt detaljerat ältande igenom boken. Samtidigt mycket känslor för och emot. Även hur förf uppfattar andras känslor. Ofta avslutas inte episoden utan övergår genast i nästa skeende.

 

Jag drabbas av förståeliga skäl av Sannas adoptionsbeskrivning, men detaljerna och händelserna i hennes beskrivning av kvinnans situation i Iran skrämmer. Ordet ”jämlikhet” verkar inte ens påbörjat…

 

Läsvärd och tänkvärd bok, som, inte minst i jämlikhetens namn, inte får glömmas bort.

 

I ”Kristina från Duvemåla”, som hade urpremiär 1995, finns Björn och Bennys ”Hemma”. Hösten 1996 genomfördes en konsertversion av musikalen i Minnesota och precis som i originaluppsättningen är det Helen Sjöholm som sjunger.

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

”Vinterpacket” (2021) är första delen i en trilogi av Jacob Lindfors. Författaren har tidigare jobbat med säkerhetspolitiska frågor.

 

Den erfarenheten finns med i bakgrunden i denna thriller med Mattias Kassian i huvudrollen. Mattias, född i Rwanda (?), är i 4-årsåldern när han adopteras till Sverige av ensamstående Matilda, 42 år gammal.

 

När Matilda blir sjuk och senare avlider blir Mattias väldigt ensam. De var varandras närmaste kamrater. Han börjar supa bort ensamheten, men kommer till insikt om, att han inte borde svika sin mamma så här. Han tar ”tag i sitt liv” och skaffar jobb som reseguide i Kina, men det är inga stillsamma resor. Han har hand om lite äventyrligare resor, som bl a inkluderar klättring. Väl hemma igen söker han sig till det militära.

 

Detta är en riktigt spännande thriller, men fullständigt översköljd av blod, våld och terror. Utspelar sig i Sverige och visar, precis som dagens försvarsdebatt, hur sårbart landet är. Vi har kanske levt ett, låt oss kalla det, naivt liv och ”monterat ner” vårt försvarstänkande parallellt med Warszawapaktens avskaffande. Nu är det nya krafter i en kombination av terroristgäng och utländska lego(?)soldater, som vill ta över vårt land. Finansieringen är inga problem… narkotikaaffärerna i landet blomstrar…

 

Jo, det är en väldigt spännande, om än lite ältig, bok. Våldet är högst påtagligt och noggrant beskrivet, men det är bokens karaktärer också, så jag blir smått tagen av dem. Men minst lika intressant är beskrivningen av att någon vill och har resurser att försöka ta över vårt land…  

 

Efter denna hårdkokta thriller kan det behövas en lugn låt, som t ex ”Touch” med engelska Hollies. Den är från deras album ”Romany” och kom 1972. Låten skrevs av Mikael Rickfors, som var med i det populära bandet ett par år. Låten är en av de 4 som gavs ut av Bamboo, där Rickfors sjöng innan det blev byte till Hollies. Jag är väldigt förtjust i låten och den souliga sången, men förstår också att Rickfors inte kom till sin rätt i Hollies. Det här var för mycket soul för deras stil, så deras vägar skiljdes. Så här lät det 1972 med sång, stämmor, orgel och allt:

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Alla med minsta lilla intresse av fotboll fattar ju vem den här boken, ”Bosse. En hyllning”, handlar om! Staffan Tapper, Micke Sjöblom och Anders Roos sammanställde 2018 boken om Bo ”Bosse” Larsson.

 

Kirsebergspågen Bosse föddes 1944 och fotbollstalangen ”upptäcktes” 1957 i en turnering på Limhamnsfältet. Värvades strax till Malmö FF och kom att spela i deras pojklag och snart även i pojk-/juniorlandslag.

 

Debuten i A-laget skedde 1962 i en träningsmatch mot Flamengo från Rio de Janeiro. Promotorn Börje Lantz, med goda ”känningar” i Brasilien, hade lockat över laget till Malmö för möte med MFF. 20 sekunder in i matchen gjorde Bosse sitt första A-lagsmål!

 

Bosse vinner skytteligan, tar flera SM-guld, får guldbollen och går 1966 till VfB Stuttgart med stora framgångar som följd. Efter Bosses frånfälle i mitten av december 2023 skriver klubben: ”… score 21 goals in 88 Bundesliga appearances over the next three years…” (1966-9) och ”… The likeable, reserved Swede also entered the club’s history books on Matchday 30 of the 1966/67 season when he scored the first hat-trick in VfB’s Bundesliga history.”

 

År 1969 återvände Bosse överraskande till Sverige och MFF. Inför säsongen 1980 blev det ett karriäravslutande år med Trelleborgs FF, där Krister Kristensson då var tränare. Så var Bosses mycket framgångsrika tid på gröna mattan över.

 

Ett till formatet storverk om en stor fotbollsspelare. Det är många och fina bilder. Textsidorna är inte många och dessutom med liten text. Snabbt betittat och läst om denna bollhjälte, men värt ”besväret”!

 

Sökte matchbilder från Bosses karriär, utan att hitta några i ”Bosse-kvalitet”, så jag kan bara bjuda på ett gammalt SvT-reportage ”StoppTid” om det oslagbara MFF på 70-talet. Visserligen många publikbilder, men även några ord från Eric Persson och Bob Houghton.

 

Lite musik på det: ”Stars” med Roxette! Deras tredje singel från albumet ”Have a nice day” (1999). Låten är skriven av Per Gessle och har stjärnglans, liksom Bo Larsson!

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!