Johnny - samlaren...

Helsingborgs Idrottsmuseum står som utgivare av boken om Börje Lantz till minne av hans bortgång 1999. Journalisten Ken Olofsson har skrivit och Hasse Sjöström formgivit boken, som fått titeln ”Agent 001 * Börje Lantz – Kingen från Tomelilla” (2019).

Börje Lantz föddes i Tomelilla 1932, Nygatan var adressen. Pappa Alfred var målare i St Köpinge och hade bekymmer med terpentinallergi… Med Börjes två systrar och mamma Ruth var detta fempersonersfamiljen.

Engelska och matte gick inte så bra på Samrealskolan, så underkännandet ledde till relegering. Lantz fick använda sin kreativitet! Han cyklade runt på Österlen och målade av gårdar, som blev till tavlor att sälja…

Och så fick han jobb på Södra Skåne i Ystad som reporter, och insåg snabbt, att ju mer man skrev desto mer pengar blev det i börsen. Därefter blev det KvällsNytt i Malmö, där han med sin charm och framåtanda snabbt blev bekant med Eric Persson och hans Malmö FF! Och då fanns det hur mycket som helst att skriva om.

Senare blev det jobb på Aftonbladet, där han lyckades övertyga om att han, som helt okunnig ishockeyman, skulle åka till Moskva och bevaka Tre Kronors möte med Sovjet 1955. Där knöts nya kontakter…

Kontakter var han mästare på. Lyckades bl a få in västerländsk reklam (Coca Cola) på en fotbollsarena i Moskva när Brasilien med Pelé kom på besök. Historierna är många och pengarna rasade in, så han kunde flytta till Portugal. Där insåg han, att man kunde tjäna pengar på att hjälpa fotbollsspelare ”till utlandstjänst”, och även tränare… Han blev där och då den första Agenten  -  ”Mr Tioprocent”. Stefan Schwarz, Mats Magnusson, Roger Magnusson, Sven-Göran Eriksson, ja, det var många stora namn, ibland kallat ”Lantz-laget”!

Läser att han även hade kontakt med Roland Larsson, som basade för P19-landslaget för 10 år sedan. Larsson hade den goda smaken, att kalla in min son till landslagsläger i La Manga… Juste, eller hur?

Det är en härlig, om än lite rörig, bok om en mycket speciell man. Det som störde mig mest är alla faksimilen från olika tidningar där texten är så pyttig, att mina glasögon inte räcker till… Kunde blivit intressant, men i övrigt är boken om denna mycket speciella person klart läsvärd.

Agent 001 är väl kanske utkonkurrerad av Agent 007  -  den senare dyker ju upp i ständigt nya konstellationer… 1973 kom den åttonde filmen om James Bond, den första med Roger Moore i huvudrollen, och med musiken INTE skriven av John Barry! Paul McCartney fick frågan och skapade ”Live and let die”! Stor listframgång för McCartney och hans dåvarande Wings förstärkta med ”takthållaren/rytmmannen” Ray Cooper. Så här såg filmtrailern ut:

Och så här lät det live på Glastonbury-festivalen drygt 30 år senare:

Go’ freda’ & Allhelgonada’!!!

Haj å Goodbaj!

Wilmer X tillhör, liksom Gyllene Tider, långkörarna i svensk populärmusik. Dessutom har båda, förutom ”40-årskrisen”, två skickliga låtsnickare: Nisse Hellberg i Wilmer resp Per Gessle i Gyllene. Och så har Sven Lindström skapat böcker om båda. Nu har jag läst hans ”Wilmer X * 40 år av blues, svett och tårar” (2018).

I text, dvs intervjuer, och bilder får vi följa bandet från deras första steg som Wilmer Pitt till spelningarna 2019. Skivinspelningarna från tidiga Klippan till EMI Stockholm och hela tiden lyser det igenom vems band det är  -  Hellbergs!

Den första lyssningen på nyaste skivan fick alltid legenden Lennart Persson på ”Musik & Konst” på Spångatan 5 i Malmö! Hellberg gick alltid till honom med senaste alstret. Perssons synpunkter var viktiga.

Bland bokens bilder finner jag konsert på Öja Krog utanför Ystad, men också Ernst-Hugo Järegårds inhopp på Wilmer X-spelningen på Stockholms Stadion den 24 juli 1996. Då deklamerade Järegård ”Om en hund mådde så här” inför publiken på 32.000 pers!

Ett par låtar spelades in med Peps Persson som ”gästarbetare” och det beskrivs som en rejäl höjdpunkt. Peps musikalitet går utanpå det mesta, tycker även Hellberg & Co.

Visst noterar jag de spänningar som fanns i bandet genom åren. Wilmer X är Hellbergs band, i viss mån tillsammans med Jalle Lorensson (numera rektor för Kulturskolan i Malmö), och eftersom han skriver det mesta av deras musik, så är det lätt att vara ”tungan på vågen”.

Boken och dess layout följer gängse musikböcker nu för tiden med stora bilder, oblankt papper och små korta berättelser i intervjuform… Men det är en småtrevlig och läsvärd bok.

År 1991 kom Wilmer X in på Svensktoppen! ”Vem får nu se alla tårar?” var låten  -  hur kunde det bluesrockgungande bandet hamna på den listan, tro? Den 22 april samma år spelades konserten på Stadt Hamburg, Malmö, in och blev albumet ”En speciell kväll med Wilmer X”. Lennart Persson skrev baksidestexten och Per-Anders Jörgensen, Ystadsfotograf, tog bilderna till albumet. På 3 av spåren gästades bandet av Peps Persson, bl a i ”One night”, som 1956 blev en hit med Smiley Lewis och 1957 med Elvis Presley (efter att låttexten ”justerats” lite). Peps och Wilmer körde ojusterat…

KB (Kulturbolaget) i Malmö är definitivt hemmaplan för Wilmer X med 50 spelningar där över åren. I oktober förra året lät de så här i ”Leka med livet”, inledningsspåret på deras album ”Teknikens under” (1988):

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Inte en bok till om andra världskriget?! Jo, men nä! Kate Atkinson har hittat på det hon skriver om i ”Kodnamn flamingo” (2019), men hon har ”hämtat inspiration” från verkliga händelser i 40-talets Storbritannien.

Engelska tysksympatisörer träffas regelbundet och utbyter upplysningar, som samlas in för att vidarebefordras till Tyskland. Den som leder träffarna är dock anställd av M15, dvs den brittiska spionorganisationen!

I lägenheten bredvid sitter flera M15-kollegor, som spelar in allt vad tysksympatisörerna säger. Detta skrivs sedan ut av Julia, bokens huvudperson, och materialet går vidare till M15 för analys.

Hon blir efterhand mer involverad i kontraspionaget än så… nya roller åläggs henne… och, ja, det händer en massa saker… även allvarligare sådana…

När Julia flera år senare jobbar på BBC, konfronteras hon med sitt förflutna....

Tror jag stoppar mitt återberättande där, för att boken kan vara trevlig att läsa själv utan mina små rader. Spännande och lättläst!

Här tänkte jag spela ”Pretty flamingo”, skriven av amerikanen Mark Barkan och listetta med Londonbandet Manfred Mann 1966. Letade efter en liveversion på nätet, men hittade ingen. Däremot fann jag Elvis Costello med Attractions och Nick Lowe med flamingon från ca 1989:

Men ok, då. Manfred Mann med ”Pretty flamingo” stillbilder till skivan från 1966:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Saker min son behöver veta om världen” (augusti 2012) är Fredrik Backmans författardebut. Senare samma år kom hans bok om Ove (och succén!).

Varje kapitel i boken avhandlar olika ämnen/företeelser, som Backman vill förmedla till sin son. Ett kapitel ger råd om hur barnet ska klara sig på en toalett med rörelseaktiverade lampor, ett annat om godhet och ondska. Åter ett annat kapitel visar sonen allt han behövde veta om fotboll och även manlighet får sin genomgång.

Som synes är spannet stort i råden och tipsen som ges till sonen. Väljer sonen ”rätt” fotbollslag/-tröja, så är man ”med i gänget” och riskerar inte att ”hamna i utanförskap”. Sonen får också tips om hur och när han ska köpa den grillade korven i pausen…

Sonen får även veta, att hans farfar och morfar ”byggde sin egna hus innan Google fanns”, fixade självdeklarationen, kunde slå upp ett tält, men även ”byta olja på en Ford Escort”. Men ”de blev andra män” när barnbarnet kom.

Den ev brist på engagemang, som de kanske haft för sonens mammas och pappas barndom, förvandlades till det omvända i och med barnbarnets ankomst! Nu fanns både tid och stort intresse  -  spännande fundering.

Jag kan dock inte bestämma mig för vad jag tyckte om den här boken. Borde kanske inte ens blivit en bok? Hade kanske platsat bättre som ett antal klassiska krönikor i en söndagsbilaga? Då skulle ju läsaren inte få allt serverat på en gång och tiden för ev eftertanke/igenkännande skulle automatiskt skapats. Ja, du får väl läsa och nå en egen åsikt…

I år är det 80 år sedan Dusty Springfield föddes i London, men tyvärr är det samtidigt 20 år sedan hon gick bort, bara några veckor före sin 60-årsdag. Hon var en av de bästsäljande sångerskorna på 60-talet och en av hitsen var ”Son of a precher man”, som John Hurley och Ronnie Wilkins skrev till Aretha Franklin. Hon tackade dock nej, men spelade efter Dustys framgång, ändå in den, men det förblev Dustys låt. Så här lät det i ett TV-program 1968:

Det finns massor av låtar om söner/pojkar  -  bara att välja och vraka, så jag stannar kvar i 60-talet. 1966 kom The Who med singeln om pojken, vars mamma klär sonen som flicka. Låten ”I’m a boy” skrevs, som det mesta av Who’s material, av Pete Townshend. Bandet är fortfarande aktivt och kommer med ett nytt album nu i december.

Trummisen Keith Moon avled redan 1978, 32 år gammal. De senaste drygt 20 åren har hans elev, Zak Starkey (Ringos son), varit takthållaren i bandet. Basisten John Entwistle avled 2002, så det är sångaren Roger Daltrey och Townshend som är veteranerna.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Boktiteln ”Sekreterarklubben” kan associera till feel-good-genren, men oj så fel. Det här är en bok från 2014 av Jan Bergman och har undertiteln ”C-Byråns kvinnliga agenter under andra världskriget”. Längre från feel-good än så här kan man knappast komma!

Först som sist: Detta är en bok om svenska (!) kvinnliga agenter i Sverige (!) under andra världskriget! Betydligt mer och omfattande än vad jag kunnat föreställa mig!

Boken bygger bl a på intervjuer och släppta hemliga dokument om den svenskt underrättelsearbete från 1939 till 1945 och de flesta personerna framträder med sina riktiga namn. De sex åren i boken visar också tydligt Sveriges förvandling från tyskvänligt neutrala till mer västvänligt.

När jag läser brukar jag ju lägga in lappar där viktiga skeenden beskrivs och det blev många märken i denna bok, som t ex för…

… förälskelser leder till uppdrag, som leder till underrättelser.

… att tidningen Arbetets chefredaktör, Allan Vogt (riksdagsman för S), skriver i juli 1940: ”…ingen rätt att betvivla ärligheten i den tyska ambitionen att skapa ett bättre Europa.”

… att samma år överlämnar försvarsminister Sköld Svärdsorden till tyske militärattachén von Uthmann.

… att en viss Stig Wennerström, då kapten, år 1942 överlämnade sovjetiska handlingar till tyskarna och det framkom i svenska spaningar. ”Händig man” redan då…

… att vi än en gång påminns om att SS-uniformerna designats av Hugo Boss!

… att Jane Horney, som ju senare försvann i Öresund, också rekryteras för underrättelsearbete.

… att tullen i Helsingborg i april 1942 i tyskt transitgods upptäcker 23.000 exemplar av detaljerade militärkartor över Sverige! Därtill hittar tullen i Trelleborg 7.200 vägkartor över Sverige. Till vad, kan man ju undra…

Den förteckning över personer och organisationer som finns i slutet av boken, är synnerligen intressant. Även där framgår den kamp och förvirring som rådde om hur det svenska underrättelsearbetet ska organiseras och fungera. Militären? Polisen? Säkerhetspolisen? Eller? I den frågan är det samma kamp i Sverige som i t ex Tyskland.

Utnyttjande! Förnedrande! Förgörande! Förfasande! Mycket intressant

bok och svår att inte bli berörd av. Samtidigt förundrar det mig, att i varje fall jag, inte hört eller sett speciellt mycket om detta tidigare.

Nils Perne (signaturen Joker) skrev låten, som förmodligen alla kunde under krigsåren: ”Min soldat”. Ulla Billquist sjöng in den 1940, men även Andrew Sisters gjorde den, då med titeln ”The shrine of Saint Cecilia”! När SvT producerade ”När stenkakan slog” 1970 gjordes en ny inspelning av ”Min soldat”, nu med coming-star Anni-Frid Lyngstad.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!