Johnny - samlaren...

Sammanräkningen av EU-valet pågår för fullt…

Jag vill bara påminna om token på 1930-40-talet, som vred på gasen med förskräckliga följder och nu har vi en liknande tok ett fåtal mil österut som hotar att vrida av gasen   -   allt för att visa makt, sin diktatoriska makt!

Båda tog sina första stapplande politiska steg via någon sorts demokratiliknande val. Så tokigt det kan bli, när man missar att tänka på helhet och följder av det val man gör!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Journalisten, författaren och tidigare medarbetaren vid Sveriges Radio och Sveriges Television, Göran Rosenberg, kom 2012 med boken ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Han berättar om sina föräldrars resa från ett av nazisternas förintelseläger via olika arbetsläger till bl a Öreryd  i Sverige.

Det är en märklig resa om två unga judiska personer i Lodz i Polen. De och deras familjer tillfångatogs och placerades i läger för att utplånas. Nazisterna hade i slutet på andra världskriget höjt takten på utrotningen av bl a judar. Barn och gamla gasades ihjäl i ett allt högre tempo och de vuxna, som inte i sitt utsvultna tillstånd kunde arbeta i den tyska krigsindustrin, följde samma väg.

På underliga vägar hamnade några få av Rosenbergs blivande föräldrars familjer i arbetsläger/fabriker och just i krigsslutskedet i ett nytt läger. Därifrån kom man via Röda Korset i olika skeden med på en resa med nästa station i Sverige, till att börja med i Skåne, Småland, och senare Södertälje (med arbete på Scania-Vabis…).

Boken fortsätter med att David och Hala bildar familj, sonen Göran föds 1948 och 5 år senare dottern Lilian. Efter hand har pappan David allt större bekymmer med ”Att inte kunna ta steget från överlevande till fortlevande…”. En väldigt målande beskrivning och det hela leder till… 

Ja, mer om det finns i boken, som f ö Göran Rosenberg fick Augustpriset för 2012. Jag hade dock bekymmer med läsningen av denna ”avigt” skrivna bok, författaren har valt en ovanligare berättarform med många ”han som skulle bli min far”-meningar. Det påverkar absolut inte den stundtals förskräckliga berättelsen/historien, men försvårar läsningen.

Läs boken! Vi får inte glömma bort allt det fruktansvärda nazismen utförde för mindre än 3 generationer sedan!

Till detta väljer jag ”Pojken på månen” från 1995 med musik av Lisa Ekdahl och framförd av Rikard Wolff, som också skrivit texten. Här får vi den i en live-version från ”Allsång på Skansen.

Och så hittade jag Tedeshi Trucks Band live i ett medley av ”Angel from Montgomery” och ”Sugaree” med Susan Tedeshi vid mikrofonen. För mig, som Jethro Tull-diggare, känns det kul med ett tvärflöjtsolo, men Derek Trucks gitarrsolo smälter också väl in!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Vladimir Putin har lyckats vrida tillbaka klockan rejält i Ryssland. Den demokratiseringsinriktning, som Sovjetunionens sista president Gorbatjov startade så smått på 80-talet, har Putin vridit tillbaka till ren diktatur! Tyvärr har det tagit lång tid för väst att inse detta, om man ens gjort det nu efter alla turerna i Ukraina.

Masha Gessen, Moskva-född författare och journalist, beskriver turerna i boken ”Mannen utan ansikte” (2012). Gessen, som bodde i USA på 80-talet, är tillbaka i Moskva och har ett stort kontaktnät, som hon berättar från. Om allt från Putins barndomsår i Leningrad, där han föddes 1952, via skolan och hur han sökte sig till KGB. Karriärdrömmen hoppades på en placering i Västtyskland, men han kom inte längre än till Dresden i Östtyskland…

Efter att ha återvänt till Leningrad/Sankt Petersburg blev Putin rådgivare till stadens borgmästare och därmed öppnades möjligheten både till politiken och förmögenheten. Snart bar det av till Moskva och nya befattningar, bl a blev han biträdande chef för Jeltsins stab. Hösten 1999 utsågs Putin till premiärminister under president Jeltsin, men redan året därpå tog han över presidentposten. En post, som man bara fick inneha i 2 perioder, så han fick ”sätta in” Medvedev i 1 period, för att år 2012 återta presidentposten… Demokratiskt, eller hur?

Boken innehåller många exempel på hur diktatorn styr och ställer, t o m plutonium används för att ”bli av med” konkurrenter. Sovjetstatens tillgångar, som olje- och gruvföretag, ”fördelas” efter någon sorts princip, som, om den inte passar Putin, leder till domstolsprocesser, fängslande och konkurser. Till sist ”slumpar det sig” att tillgångarna hamnar ”rätt”. Och med pengar kan man ju nå mycket, t ex ett OS…

”Humorbefriad psykopat” med uppenbara bekymmer att behärska sig i trängda situationer, bl a i intervjuer och debatter, då skolgårdens knytnävar är nära till användning. Machomannen, som plockar upp arkeologiska fynd ur havet, rider barbröstad och barbacka, brottas med vilda djur, men samtidigt inte drar sig för att stjäla den Super Bowl-ring (med 124 diamanter), som tillhörde New England Patriots ägare Robert Kraft, vid en träff med amerikanska affärsmän då Putin var värd…   Detta är kanske en ganska bra beskrivning av Putin.

Halvvägs in i boken kan man konstatera att Putin snabbt passerat ”politikerstadiet” och verkar och agerar mer som en maffiaboss och empatilös diktator, med beordrade giftmord eller ”avlivning” med andra metoder. Flera av de, som inte tycker som Putin, rensas ut i ett rasande tempo på gammalt Sovjet-manér…  Politiker, biografbesökare eller skolbarn  -  ingen skonas! Det är den ”hårda och oresonliga” linjen, som gäller! Samtidigt som Putin snor ihop en skaplig förmögenhet på kanske 40-50 miljarder dollar! Maffia-boss och diktator, som sagt!

Boken nästan tigger om att bli läst! Ryssland gick inte alls den demokrativäg, som t ex Tjeckien, Polen m fl. Tveksamt om ordet ”demokrati” ens finns kvar i den ryska ordboken…

Att låta allt detta trista gå över i musik känns inte riktigt enkelt. Finns tyvärr inget att fira med rysk kaviar eller mousserande vin, snarare brödet och vodkaflaskan på bordet i ett land med minskande befolkning, bl a beroende på vodkaintaget…  Till slut dök dock Genesis upp! Deras låt ”Land of confusion” från 1986 med åtföljande bilder handlar om det kalla kriget   -   är vi på väg dit igen?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Det är med sorg i hjärtat jag slickar igen kuvertet och säljer mina Scania-aktier till Volkswagen AG. Hade jag valt att inte sälja min pyttelilla post, så hade VW ordnat det med tvångsinlösen, eftersom institutioner, pensionsbolag m fl redan agerat så, att VW uppnått 90% ägande av Scania.

Scania startade år 1900 i Malmö (Skåne), därav namnet Scania = latin för Skåne. År 1911 gick man samman med Vabis i Södertälje. Vid sammangåendet med Saab 1969 ändrades namnet till Saab-Scania, men när personbilsdelen såldes i mitten av 90-talet, så kortades namnet till Scania.

För ett antal år sedan ville man gå samman med Volvo, men EU betraktade affären som monopolistisk och sa ”Nej”, men nu verkar det vara helt ok med VW…  Ännu en innovativ industriklenod försvinner ur landet, visserligen bara ägandet… just nu, i alla fall… Undrar vad som nu skall följa i ”integrationens” namn…

Varför blev det då så här? Ja, jag vet ju givetvis inte det, men jag ser kopplingen till den avbrutna svenska sammanslagningen, då Volvo i ”stridens hetta” köpte upp en mängd Scania-aktier. Tror att det handlade om över 20%, som man sedermera tvingades att sälja och då passade VW på att utöka sitt ägande. De ägde sedan tidigare ett annat lastbilsföretag, MAN. Tydligen ok med MAN+Scania, men inte med Volvo+Scania, skriver jag inte utan lite bitterhet.

Nu tänkte jag inte låta chauvinismen ta över, men vi kan väl ändå lyssna på Siw Malmkvist i hennes hit ”Ingenting går upp mot gamla Skåne” från 1968. Tyvärr bara till stillbilder, men liavell…

Och, som du säkert vet, så skryter inte skåningen  -  han bara säger som det är (eller på egna tungomålet: En skåuning skryder ente  -  han bara sier som de’ e’!). Och vad passar då bättre än Eva Rydberg sjungandes ”En skåning ifrån Skåne”, även om ljudet inte är det bästa. Melodin är Merle Haggards helpatriotiska ”Okie from Muskogee” från 1969 som givits en ”svånsk” text.

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Till sist kom jag då igenom David Daltons bok ”Det är inte mig ni söker” från 2012. Visserligen var mitt ex av boken om Bob Dylan en pocketutgåva med hårt packad text, men det var nog inte bara därför den var svårläst…

De många sidorna av myten Bob Dylan ”förklaras” och dissekeras sida upp och sida ner i boken. Den ena förklaringen är mer invecklad än den andra och ändå känns det ibland som att ”försäljningsargumentet” förblir outrett…  Att förvirra och gömma sig bakom religiositet, munkjackor eller vad det nu kan vara, skulle ju kunna vara ett sätt att slippa reklamkostnader för skivorna och konserterna etc…  Media vill ju gärna skriva om Dylan…

Många människor runt honom har intervjuats, men Dylan själv citeras mest i andra hand. Raderna om Traveling Wilburys tillkomst var i och för sig få, men trevlig läsning, även om jag tycker att historien inte blir ”färdigberättad”. Dylans namn i bandet är Lucky Wilbury och bandet var kanske ett trevligt avbrott i hans ”Never ending tour”, som pågått av och till sedan sommaren 1988 och innefattar Sverige-besök i sommar.

I boken ägnas mest tid åt Dylans 60-tal, medan de senaste 30 åren mest kan sammanfattas i förvirrade skivor och märkliga konserter där sångerna mumlas fram till allas förvirring, ibland inkl musikernas…  Det sägs att Dylan har bekymmer med att ”räkna in” sångerna för att få bandet med sig, dessutom har han bekymmer med avslutningarna…  Kritiken mildras dock av att han emellanåt ger alldeles väldigt bra spelningar, till skillnad från framträdandet i Christinehov, Tomelilla, i maj 1989…

Den stora artistsamlingen med Quincy Jones för inspelningen av ”We are the world” blev väldigt besvärlig för Dylan. Han klarade inte av att sjunga ”sina” få rader på ett naturligt sätt, utan fick ha speciell träning för att lösa det…  utan sedvanligt Dylan-mummel…  Till slut funkade det dock!

Jag tycker inte boken gör mig klokare på Bob Dylan   -   känns snarare som att myten byggs på. Men det kanske var det som var meningen…

Tänkte börja med en tidig och ”oelektrifierad” Dylan. Live från BBC Tonight Show 1964 lät han så här i “With God on our side”, som f ö Manfred Mann gjorde i en lite “fylligare” version året efter.

Och så hoppar fram drygt 4 decennier i tiden till ”Thunder on the mountain” från albumet ”Modern Times”. Här känns det som att Traveling Wilburys bidragit med inspiration. Det gungar! Och John Lennon dyker upp bland bilderna efter ca                          minuter…

Dagens överskrift är en strof från ”Evening’s child” från andra albumet, ”In the plain” (1968), med danska Savage Rose. Det låter kanske inte så dagsaktuellt precis, men har en aktuell Mello-koppling! ESC-finalen går ju den här veckan och allt händer i Köpenhamn. En av de 3 programledarna är Nikolaj Koppel, vars mamma, Lone, är syster till Tomas och Anders Koppel, som tillsammans med bl a Annisette grundade Savage Rose! ”Evening’s child”   -   værsgo:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Om jag tänker tillbaka och försöker se min bild av Libyen, så är en av bilderna den kvinnliga vaktstyrka, som ofta syntes tillsammans med och skyddande diktatorn Muammar Khadaffi. Arabvåren 2011 ledde till att diktaturen föll, så ock dess ledare.

Franska journalisten Annick Cojean fick som utrikeskorrespondent på Le Monde, tips om en kvinna med en angelägen berättelse om kvinnors liv i Libyen på Khadaffis tid. Intervjun blev inledningen på en ”lång resa” i det land, som av diktatorn beskrivits som ett arabiskt föregångsland där kvinnorna var befriade från harem och slaveri etc.

Verkligheten var dock helt, helt annorlunda. För diktatorn fanns kvinnorna där bara för ett enda ändamål   -   sexslavar! Den kvinnliga vaktstyrkan, amazonerna, var en del av hans ”ägodelar”. Han pekade ut och ”plockade” kvinnor, gärna unga tonåringar, vid t ex besök på skolor eller bröllop. Efter att de lockats eller plockats till hans palats blev det provtagning och ett fönsterlöst rum i en mörk kall källare. Diktatorn förgrep sig på och våldtog efter eget behag dag ut och dag in, år ut och år in. ”Stallet” förnyades regelbundet…

Det Annick Cojean skriver om i boken, ”Villebråden i Khadaffis harem” (2013), är så fruktansvärt, att det är besvärligt redan att läsa om det. Massor av kvinnor, familjer och släkter fick sina liv förstörda. Några få belönades med guld och resväskor med pengar, men vad hjälpte det? Mot en sexgalning på droger, alkohol och Viagra? Inte helt överensstämmande med vad religionen påbjuder, eller hur?

Även fruar till andra länders ledare försökte han locka in i sitt hägn. I sin iver att ernå makt, att söka kontroll över andra. Han led inte brist på fantasi…

Detta är nog något av det värsta jag läst om hur en människa kan bete sig! Så förnedrande, elakt och gement! Och ingen kunde stoppa karln på många, många år! Läs! Men var beredd på en obehaglig läsning.

Musik till detta hemska? Sorgesånger eller banka-banka? Titeln till Rolling Stones hit från 1966, ”19th nervous breakdown” kan kanske vara något? Här i en liveversion med inledande reklam från tysk (?) TV samma år.

I mars 2011 framträdde ett ”lätt renoverat” Vanilla Fudge i Jimmy Fallon Late Night Show i TV med sin gamla hit från 1967 ”You keep me hangin’ on”. Den minnesgode läsaren av dessa rader vet med en gång att det handlar om Supremes hit från 1966, men Vanilla Fudge gjorde låten lite maffigare och i ett lugnare tempo. På trummor kan vi notera Carmine Appice, som influerat bl a Phil Collins och John Bonham (Led Zeppelin).

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!