Johnny - samlaren...

Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Därav denna ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!

Detta är en bok med många små och stora, ibland lätt udda, berättelser ur OS-historien från 1896-2000. Janne Adeen har i ”OS-annolika historier” (2001) samlat ihop allt ifrån glömda starttider till japanen, som vid OS i Stockholm 1912, lämnade maratonloppet vid vändningen och vilade ut hos en vänlig villaägare. Han gick dock i mål 1967…

Eller svensken, som i tempoloppet på cykel i Antwerpen 1920 blev hindrad av nedfällda järnvägsbommar. Först över mållinjen i loppet var en sydafrikan, som firade segern och körde ärevarv när svensken och historien om bommarna dök upp. Svensken fick dock ett tidsavdrag för järnvägsbekymret och helt plötsligt var hans tid bättre   -   svensken utropades till segrare!

Spurten i 3000 m hinder i Montreal 1976 lär man väl inte glömma i första taget. Gärderud ledde loppet inför sista hindret, då en östtysk löpare var på väg upp, men fastnade med ena foten på hindret och stöp. Och Gärderud kunde löpa i mål som vinnare med en polack på silverplats.

F ö konstateras att arrangörerna av spelen i Lake Placid glömde att förklara spelen invigda! Och så glömde man att berätta för 2 av de 3 medaljörerna på herrarnas 30 km längdskidor när prisutdelning skulle ske, så de saknades vid ceremonin. Fast å andra sidan fastnade medaljutdelaren i Lake Placids transportproblem och hann inte fram…

Detta är en kul och synnerligen lättläst bok! Och säger faktiskt en del om ”OS-elefanten” också. Både hur den styrts/styrs och hur den används för olika syften, t ex politiska. Vet inte om boken finns på biblioteken, så det är kanske läge att snoka lite på loppisarna…

För mig är ju Beatles aldrig långt borta, så efter en bok om sport så hittar jag titelkopplingen till deras ”Run for your life”. Låten finns på albumet ”Rubber soul” (1965)   -   50-årsjubileum i december i år!!!

Och när vi nu ändå är “ute och springer”, så kan vi väl också göra det till Bryan Adams och hans hit från 1984, ”Run to you”:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Ojojoj, detta är en bok med många exempel på människor, som jag inte vill köpa en begagnad bil av…  Torbjörn Nilsson kom 2010 med ”De omänskliga”, där han beskriver några händelser i den svenska politiken.

Spionen från folkpartiet, FRA-frågan och SSU är de 3 fallen som granskas. Och det är intressant, men också häpnadsväckande. Mobbning, utfrysning, falskhet, ja, det är massor intriger för att få och/eller behålla makt till varje pris.

En amerikansk politisk teoretiker, Runciman, ser två kategorier av politiker: uppriktiga lögnare och uppriktiga hycklare. Den första gruppen verkar ärliga, men avslöjas ständigt med brutala lögner  -  t ex Bill Clinton, Tony Blair, Mona Sahlin, Gudrun Schyman…  Den andra gruppen har stark tilltro till sina fakta, men hycklar om sin egen person för att övertyga  -  t ex Al Gore, Hillary Clinton, Fredrik Reinfeldt… Alla lika ”goda kålsupare” och de kompletterar varandra, menar Runciman.

I boken läser jag om folkpartisten, som lätt som en plätt loggande in på socialdemokraternas interna nätverk och läste och läste och…  fick veta mycket! Till glädje för FP, men efter avslöjandet var utfrysningen total och ”allt var en enda persons verk”…

FRA-frågan var ju bekymmersam, inte minst eftersom det fanns ”oliktänkande” i båda partigrupperna och det gjorde att omröstningen i riksdagen kunde bli oerhört svårlöst. Men med hot och lämpor, så lyckades man få in alla ”i partifållorna”! Inga avvikelser tilläts!

Ett antal års strider inom SSU mellan vänster – höger beskrivs också i boken. Och det är inga nådiga saker som beskrivs. En del av detta var det stora medlemsantalet hos SSU som ju var lögn och som bl a kom sig av de interna gruppstridigheterna. Inför vissa omröstningar hyrde man t o m in bussar för att skjutsa medlemmar till röstningen i utvalda städer! Intressant är också, att en del av de namn man hittar djupt involverade i fusket och maktkamperna nu finns i regeringen och dess närhet…

Detta är en intressant och lärorik bok i hur man tar sig fram i politiken  -  och då underlättar det om man saknar skrupler...  Ibland är det nästan för mycket av intriger och falskspel, men i krig och kärlek lär ju allt vara tillåtet…

Politik borde ju bygga på gemenskap och samarbete för att uppnå bästa resultat och inte på käbbel och stridigheter, eller hur? Hittade ett bra exempel på samarbete på YouTube i en låt med ett laddat namn: ”Kashmir”. Den Led Zeppelin-låt är grunden i det potpurri, som Louisville Leopard Percussionists framför här. Snacka om gränslös musik!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Våren är här och fotbollssäsongen har kört igång! Och jag tänkte ta en gammal repris från begynnelsen av mitt bloggande   -   känns aktuell än en gång…

Varför spottar så många fotbollsspelare i tid och otid under matcherna? Jag begriper ju varför en handbollsspelare eller simmare inte gör det, men har inte dessa samma spottbehov och –önskan?

Det blir inte helt obetydliga mängder saliv under 90 minuters fotbollande. Antag att varje loska är på 10 ml och att en spelare spottar 1 gång i minuten   -   det blir 9 dl under en match! Dessutom spottar han kanske upp sig mot slutet och landar till slut på runt 1 liter.

Och så har han drygt 20 kamrater, som kanske är nästan lika salivstinna   -   då kan planen bli bespottad med runt 20 liter (= en rejäl hink!) saliv under en match…  Härligt att göra glidtacklingar för glatta livet på det underlaget, eller hur?

Här känns det väldigt lämpligt att lyssna på ”Spot in the name of love”, eller vad den nu heter? Men jag avstår Supremes den här gången och tar Hollies i en liveversion från 1983 och tysk TV i stället:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Var på loppis (igen…) och hittade en bok av ”Rock Chrichan” och då slog ”samlarnerven” till! Namnet lät bekant. Något om en tidig rockare från Malmö. Boken kom ut redan 1996 och bar titeln ”Sicket himla liv!”  -  och inhandlades.

Författare är Lennart Christiansson och när jag började läsa, så ”ramlade polletten ner”. Han hade gjort ett par singlar i början på 60-talet, jobbat som DJ, tekniker, snickare, TV-kille etc etc hos Britt Wadner på Radio Syd och startat ett skivbolag. Jag har tidigare läst en bok om Britt Wadner och där fanns Chrichan  -  nu var det dags för hans egen berättelse.

Christiansson föddes och växte upp på Limhamn, då känt för sin färja till Dragör och sin cementfabrik, nu en stadsdel i Malmö. Författaren berättar med inlevelse om sina försök att, som sin pappa, bli cirkusartist. Framgångarna skiftar, men han ”är med på banan” och lyckas utveckla det hela till att inkludera en gitarr. Detta i sin tur ger avstampet till att hänga med ut på piratradioskeppet i Öresund, varifrån Radio Syd med Britt Wadner som ”styrman” sänder musik på FM-bandet. Detta till stor förtret för radiomonopolet (Sveriges Radio) och ecklesiastikministern Olof Palme agerar med nya lagar för att stoppa piratsändningarna.

Radio Syd når stora framgångar och Chrichan spelar skivor och reklamsnuttar av hjärtans lust. Han får besök av och intervjuar kända och okända inkl delar av Rolling Stones.

Till slut får Palme stopp på sändningarna (1965), Wadner åker i fängelse  och Chrichan går i land. Efter diverse turer startar han en inspelningsstudio och skivbolaget Playback och ger sig som ”skivdirektör” ut på diverse resor och till sist bär det av till Australien.

Kul läsning om en kreativ och småbusig Limhamns-påg, som verkade få saker och ting att hända…  Jag hade trevligt i Rock Chrichans sällskap! Efter drygt ett tiotal år i Australien avled Christiansson, 66 år gammal, i ”gamla” Sverige.

Vad jag vet gjorde Chrichan bara 2 singlar, men kom senare att starta skivbolaget Playback. Där blev det ett album med Grus-i-Dojjan och några singlar med andra artister, men ingen med honom själv. Jag har letat på nätet utan att finna några rörliga bilder på honom, däremot hittade jag ett gammalt TV-inslag om Radio Syd och dess legendariska ledare, Britt Wadner:

Mick Jagger besökte Radio Syd ute på Öresund, så varför inte lyssna på Rolling Stones och deras första single, ”Come on”, juni 1963. Den här versionen är från en inspelning på BBC juni 1963 och skiljer sig, bl a i solopartiet, från den sedvanliga singeln på Decca. Låten är skriven av Chuck Berry.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Sten Berglind berättar om sig själv och om raggar-fenomenet på 50-talet i boken ”Raggare – Rebellerna som skakade Sverige” (2005). Landet ”skakades” av raggarbråk och det skrevs mycket i kvällstidningarna om svensk ”bilburen ungdom”. Vuxenvärlden var mycket bekymrad och orolig över ungdomarnas dåliga uppförande  -  de söp och levde rövare och körde omkring i gamla amerikanska bilar…  Föräldrar vågade inte släppa ut sina tonårsflickor…

Ungdomen gjorde upprör mot allt och alla   -   egentligen har väl de unga i alla tider gjort upprör mot den äldre, ”regerande” generationen, men det blev kanske tydligare på 50-talet. Och värre skulle det bli, men det är en senare historia.

Musiken fick en viktig roll i förändringen. Rock’n’roll kunde spelas i jukeboxarna och bilskivspelarna och blev ungdomarnas egen musik. Den var enkel att ta till sig och liera sig med. Elvis Presley med flera amerikanska idoler var stora hjältar för ungdomarna. James Dean var en annan yngling, som betraktades lite som en av sina få filmroller, dvs rebell.

Boken är lite som att bläddra i ett tidningslägg, med korta berättelser varvat med bilder och urklipp. Trevlig layout och lite tjockare papper gör boken ”titt-värd”, men jag är väl lite mer tveksam till läsvärdheten. Men det beror kanske lite på att det skulle komma en större ”ungdomsrevolt” ett årtionde senare, på sexiotalet…  Och nästa årtionde, sjuttiotalet, kom även politiken in i ”revolten” och upproret mot föräldrar, skola och samhälle.

Musiken, som flödade i bilhögtalare och jukeboxar var ofta ”tillrättalagd” för den vita publiken, men ibland fick upphovsmännen, som Chuck Berry och Fats Domino, utrymme. Elvis Presley sjöng ju deras musik och ibland t o m ändrades ursprungstexterna för att få speltid i radion! Man fick ju inte stöta sig med lyssnare, annonsörer etc…  Och vi får ju inte glömma censuren av Elvis första framträdande i Ed Sullivan show  -  enbart bilder från midjan och uppåt!

Carl Perkins skrev bl a ”Blue suede shoes”, som kom att spelas in av många artister, inte minst minns vi ju Kal P Dals ”Blåa skor”! Här har vi Elvis i en ”screen test” i färg från 1956:

Och så ett exempel på en ”städad och välanpassad” hit från 1957: Pat Boone sjunger ”Love letters in the sand”:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

… ha en Glad Påsk!!! Och så är det lååång Fredag! Men ändå dags för “Litterära Hörnan”!!!

Vad passar då bättre än ännu en praktbok från Premium Publishing: ”Världen känner Elvis Presley – men ingen känner mig”? Boken kom 2014 och är skriven/sammanställd av Bruno Tillander, som bl a arrangerat ett flertal resor och utställningar i ”Elvis’ fotspår”. Han har också sysslat med artistbokningar, vilket ledde till åtal för skattefusk för några år sedan, läser jag på nätet…

Detta är en omfattande bok fylld med intervjuer med personer i och kring Elvis, även om Tillander inte ätit fastlagsbullar med Elvis trummis D.J. Fontana… Det har jag!!!  Hur som helst, så har han tillbringat mycket tid i USA och Memphis från mitten av 70-talet. Han satt vid några tillfällen som ensam vakt på Presleys Graceland under dennes livstid!

Boken är givetvis en resa i Elvis liv och leverne, men också en uppgörelse med alla ”förvridna” rykten, som efter Elvis’ död spridits, inte minst av alla hans tidigare anställda.

Elvis fastnade tidigt i självutnämnde Överste Parkers management-klor, som lyckades lura in Elvis i en sorts 50/50-kontrakt. Parker styrde dessutom låtval och filmer till att landa hos kompositörer och bolag, som ”avstod” ett antal %. Kort sagt  -  en tuff förhandlare, som dock fastnade i spelmissbruk och behövde än mer pengar…

Över huvud taget kom en generös Elvis att omge sig med ”sugande” vänner, som egentligen inte gav så mycket till stöd för Elvis i hans strävan till framgång. Och där har vi kanske lite av förklaringen till att allt ”gick överstyr” då han den 16 augusti 1977 hittades död, dagen före starten på en ny turné…   mina tankar far iväg och jämför med Michael Jacksons slut. I båda fallen behövde ”kassan” fyllas på…

Intressant i boken är också den tydliga skillnaden på den ”offentlige” och ”private” Elvis. Visserligen visade han öppet sitt stöd för konservativa republikanska presidenter och för kriget i Vietnam, han hade ju gjort sin militärtjänstgöring i Västtyskland i slutet på 50-talet, men var i övrigt ganska lågmäld i politiken. Här får vi dock veta att han ägnade sig bl a åt att samla vapen (han gick f ö alltid beväpnad!). Han var rakt inte kamrat med t ex John Lennon eller Bob Dylan, om man säger så…  

Detta är en klart läsvärd bok om en ung troende man med väldigt bra röst och stark utstrålning, som tyvärr kom att omge sig med (alt fångas av) fel personer, som utnyttjade honom maximalt för egen vinning! Låna & läs!

Det saknas inte Elvis-kopior, även om vi i alla fall inte skulle sakna dem, men så har vi ju Kirsty MacColl och hennes berättelse om ”There’s a guy works down the Chip Shop swears he’s Elvis”! Hennes låt blev en hit 1981 och visade än en gång hennes förmåga att skriva bra sånger, som i flera fall blev framgångar för andra artister. Tyvärr tog Kirstys liv slut i en tragisk och inte helt utredd olycka strax innan jul 2000, då hon och hennes båda söner var på dyksemester i Mexico. En snabb motorbåt ägd av en mexikansk multimiljonär närmade sig familjen MacColl och Kirsty hann få undan sönerna, men blev själv träffad av båten och avled 41 år gammal. En av miljonärens anställda tog på sig att ha varit båtens förare, men åtagandet påstås varit förknippat med pengaöverföring… 

Kirsty MacColl:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!