I wonder how many times you...
Nej, jag har inte sett filmen… men nu har jag läst boken… om filmen! Boken “Sugar man * Berättelsen om sökandet efter Sixtio Rodriguez” är skriven av Stephen “Sugar” Segerman och Craig Bartholomew Strydon utkom 2015, men berättelsen tar sin början långt tidigare.
I juli 1942 fick familjen Rodriguez i Detroit sitt sjätte barn och han fick namnet Sixtio! Han växte upp, skaffade sig gitarr och började spela och skriva egna sånger i Dylansk- och folkmusikstil. Det blev t o m skivor! En singel kom 1967, men sedan dröjde det tre år till första albumet. Året därpå kom ännu ett album, men det blev inget större gensvar på marknaden, så det hela avslutades.
Men i mitten av 70-talet började Rodriguez musik spelas i radio i södra Afrika, Australien och Nya Zeeland. Skivor återutgavs, men rättighetsmörker gjorde att det inte blev några pengar till artisten.
Detta är en lång och svindlande historia där bokens författare, boendes i Sydafrika, fängslas av musiken. De vill veta mer om artist och musik och så börjar ”den långa resan”, som till sist resulterar i filmen om sökandet. En dokumentärfilm, som regisseras av svensken Malik Bendjelloul. Filmen ”Searching for Sugar man” fick en Oscar för Bästa dokumentär 2013! Bokens författare, liksom Malik, var på plats vid utdelningen, filmens huvudperson Sixtio avstod däremot.
Malik föddes 1977 i Ystad (!) och hade sina första steg i filmvärlden som ”Philip” i TV-serien ”Ebba och Didrik” 1990. Efter studier i Kalmar blev det jobb på SvT med ”Kobra”, men så korsades vägen av historien om Rodriguez.
Med stor energi och ett övertygande, vinnande sätt lyckades Malik både göra och finansiera ”Searching for Sugar man”. Det tog fyra år, men blev en stor framgång med flera utmärkelser, förutom en Oscar, även Guldbagge, Kristallen, BAFTA award m fl. I början på ett nytt projekt valde tyvärr Malik sommaren 2014 att avsluta sitt liv.
Tack vare filmen fick Rodriguez och hans musik upprättelse. Rättigheter reddes ut, skivor återutgavs och turnéer genomfördes och det resulterade i inkomster!
Boken är oerhört detaljrik, men väl värd att läsa och musiken tål att lyssnas på - mycket 60-/70-tal i dåtidens goda arrangemang. Bok & musik i ett givande sällskap!
Den 19 juli 2012 medverkade Sixtio Rodriguez och Malik Bendjelloul i ”The weekly comet” - TV sänd från Los Angeles - där framfördes ”Sugar man” live:
Så här lät Rodriguez för drygt 45 år sedan i ”I wonder”:
Go’ Lååångfreda’!!!
Haj å Goodbaj!
It was ten years ago today...
Inledningen på 2006 var arbetsmässigt inte särskilt upplivande. I februari fick vi på Köpingebro Sockerbruk, f ö Sveriges näst sista betbruk, veta att höstens kampanj skulle bli den sista. Men i mars fick vi veta, att den sista kampanjen redan var avverkad, dvs 2005 års! Efter 112 år skulle fabriken läggas ner! Stämningen var inte den bästa, lindrigt sagt…
Ett riktigt upplyftande tvärkast blev det dock den 23 mars 2006. The Cadillac Band var tillsammans med D J Fontana i trakterna för en kvällskonsert och vi lyckades boka dem för en eftermiddagsföreställning inne på sockerbruket! Jag guidade runt en av killarna i bandet och han kom fram till att bästa akustiken var vid indunstningsbehållarna i fabriken, så där riggades utrustningen upp och en kort ljudcheck gjordes!
Bandet var på plats och D J Fontana med fru också, men vi hade missat, att de senare inte hunnit med någon lunch. Vad göra? Vår matsal hade stängt… Jo, vi fixade fram ett par fastlagsbullar! Så jag kan glädjas åt, att ha ätit fastlagsbullar med herr och fru Fontana!!! Hur många har gjort det? Hade dock lite svårt att förklara vad bakverket hette på engelska…
Ska kanske berätta vem D J Fontana är. Jo, han var 1954-69 trummis med Elvis Presley och gjorde mer än 450 inspelningar med honom! Ett sådant CV inger respekt…
Konserten i fabriken var bra! Antar att den ovanliga spelplatsen gav lite extra spelglädje och jag hade berättat om fabrikens öde, så musikerna ville säkert pigga upp oss. Publiken, i ovanligt blandad klädsel (!), stampade takten och gillade vad man såg och hörde - det var rent ut sagt, en lyckad aftermiddag.
Så här såg det ut på ”bruged”:
I Memphis 2001 “återuppstod” Elvis med band. Det var orignaltrummis och gitarrist, DJ Fontana och Scotty Moore, medan sångaren och basisten, Elvis Presley och Bill Black, hade förhinder, så de båda rollerna tog Paul McCartney! ”That’s alright, Mama”:
Go’ onsda’!!!
Haj å Goodbaj!
If I were sorry...
…men så är det ju inte… Jag gläds med vinnaren och gillar låten, även om jag skulle önska en liten ”slutsnutt” på den. Nu slutar den bara - jag gillar den i alla fall och det är alltid kul att höra en sångare, som inte behöver första tredjedelen av låten till att ”hitta melodin”… Det har blivit lite av en Fransfeber i Ystad. Fransbakelsen är en försäljningssuccé, liksom Franstårtan! Nu väntar jag bara på lanseringen av Fransbrödet och så är det väl dags att ge Fransyskan en framskjuten plats… Och så ser jag fram emot att grannen John De Sohn ska komma med en DansFransmix av ”It I were sorry”, men i väntan på den kan vi väl kolla originalvideon, som spelats in i & kring Ystad:
Tvillingarna Mats & Mikael Peterson har skrivit en bok om sitt samlande av ”Autografer” (1995). Mer än så är där inte att berätta…
Det märks att boken är 20 år gammal, dessutom märks det att kunskaperna finns på samlandet och dess hantering, medan skrivandet…
Kul med en del av autografbilderna, men…
Jaja, boken gick att låna kostnadsfritt på biblioteket…
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
It was ninety years ago...
I veckan fick Bowie & Co sällskap av en suverän producent! George Martin, nyss fyllda 90, ”lämnade det jordiska”. Ofta sägs han vara den femte Beatlen efter att ha ”signat” dem till EMI’s dotter Parlophone 1962 och det är inget tvivel om hans insatser för bandet. Han hade dock redan gjort sig känd som producent/arrangör för både klassisk musik och humorskivor med bl a Peter Sellers. Samarbetet med den senare ledde till en tidig Top 5 framgång i England 1960 med ”Goodness gracious me” med Sophia Loren och Sellers:
Och den singeln spelades säkert flitigt på radiogrammofonen… I mitt hem fanns dock inte någon sådan. Denna stora och eleganta möbel hade valts bort för en radio med en handfull snabbval. Men när jag läser Lars-Göran Dybecks bok ”Radiogrammofonen – en harmoni i klang och elegans” från 2008 kommer jag ihåg vem som hade investerat... Jag hade kamrater i vars hem denna möbel fanns och att ”Mexico” och andra tidiga hits på Tio i Topp kunde spelas på hög ljudnivå…
Radiogrammofonen, som förutom radio och skivspelare,också kunde innehålla (tråd)-bandspelare, startade sin framgångssaga på femtiotalet. Men det var ingen billig apparat, kunde kosta en god bit över 1.000 kr - vill minnas att en ny VW-bil gick på runt 8.000 kr!
Men svensken hade fått det bättre och kunde kosta på sig lite nyheter. Många av radiogrammofonerna var tillverkade i Sverige, men i slutet av 50-talet började TV’n pocka på uppmärksamhet… och i slutet av sextiotalet var eran över för möbeln. Det var lättare att möblera med en enkel radio, som t o m kunde vara en transistorradio. Skivspelare med högtalare i locket började ta över (eller var det familjens ungdomar, som tog över…).
Luxor, Philips, Grundig, Dux m fl var varumärkena på de här apparaterna - visst känns de igen? Och författaren har grävt fram och avbildat många av den tidens broschyrer - kul läsning. Det är, som vanligt, en vacker bok från förlaget Premium Publishing, men f f g tycker jag att layout-folket borde lugnat ner sig! Svart text på mörkt grön bakgrund är kanske tufft, men svårt att läsa… svart text på blå eller lila är inte heller lättläst…
En anledning till att Beatles slutade turnera 1966 var, att man ville ägna mer tid i studion. Bandets kompositioner och låtidéer, liksom teknikutvecklingen, gjorde att turnerandet blev en belastning. Ett bra exempel på den ”nya” musiken är ”Penny Lane”, singeln som kom 1967. Klassiska klanger i ett oerhört vackert arrangemang signerat George Martin blev en stor succé! Liksom den film, som svenske Peter Goldman producerade till låten:
Tack Sir George för all go’ musik!!!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Jag är som en pojke...
…fast Morfar jag är… Jag tar mig friheten att låna några ord ur ”Calle Schewens vals” av Evert Taube, så jag kan få in min nyuppnådda status - min debut som Morfar!
Gustav Fridolin har skrivit de memoarer om sin morfar som denne inte knåpade ihop själv. Ja, så enkelt kan man annonsera denna bok, som fått titeln ”Morfar skrev inga memoarer”, utkom 2013 och jag läste den strax därefter, dvs innan författaren blev minister.
Detta är en intressant, om än inte ovanlig, familjeberättelse och –resa med startpunkten i Skånes nordöstra hörn. Vi får följa Gustav Fridolins morfars familj med alla deras glädjeämnen och motgångar samtidigt med hur vi ser samhället förändras. Allt fler börjar studera vidare efter folkskolan och väljer att lämna sin hembygd för att söka nya utmaningar i närliggande städer som Malmö eller Lund. Det finns t o m människor, som vågar ta det stora och djärva steget över Atlanten och emigrera till USA!
Jakten på arbete är, då som nu, en blandning av stor energi och tillfälligheter och efter en sväng till Malmö så ”landar” morfar Gustav i Vittsjö, där han och hustrun tar över en klädaffär. Denna drivs med stor framgång och kunderna är många. Vittsjö är vid denna tid en ort med många turister (den rena och hälsosamma luften lockar), men även många boende eller på genomresa. Det går bra för ekiperaren.
Vi får följa morfar ända till sista dygnet på Hässleholms lasarett i januari 2009 och i de sista kapitlen av boken får vi några väldigt intressanta synpunkter på sjukvården. Morfar noterar, att man är duktig på det ”tekniska” som att ”…rädda ett liv, ta bort en propp, byta en höftled…”, men inte så lyckad när det gäller ”…människor med känslor, viljor, drömmar, depressioner…”. Tankeväckande och kanske igenkännande…?
Detta är en bok, som det inte var helt lätt att lägga ifrån sig. Nattsömnen blev nog lite lidande… Berättelsen känns realistisk och är skriven med en ”varm och ömsint penna”, som gör läsaren engagerad. Just kopplingen till hur samhället förändras från det jordbrukande till det industrialiserade är sammanvävd med familjens förändring på ett mycket bra sätt. Mycket läsvärd - det tyckte min Mor också!
”Calle Schewens vals” var Evert Taubes ”inträdesprov” till ordenssällskapet Pelarorden 1931, då han ”fått order” av Albert Engström att skriva något om Roslagen och Stockholms skärgård. Taubes visa blev godkänd… Här får vi melodin i en vacker version ur Hasse & Tages film ”Äppelkriget” från 1971 med sång av gräddan av svensk skådespelarelit och kompositören själv valsande!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
