Johnny - samlaren...

Efter ett aktivt letande lyckades jag få tag på boken om nr 13 i Trelleborgs FF! Rune Engstrøm skrev om ”Snickaren från Löberöd – Fredrik Jensen” (2020).

 

Varför skriva en bok om en ”avdankad” fotbollsspelare född 1985 och som inte ens spelat i landslaget? Jo, som för de flesta människor, så finns det saker att berätta!

 

Fredrik föddes (1985) med grav läppspalt. Missbildningen rättades till med flera operationer, men gav ändå mobbare möjlighet att ge sig på honom. Detta kom att prägla skolgången hårt.

 

Första året på Naturbruksgymnasiet i Osby blev inte bättre. Föräldrarnas stöd fortsatte givetvis, men de kunde inte vara med Fredrik hela tiden. Pappa Ole hade spelat fotboll i Malmö FF, så det var ingen direkt överraskning när sonen började i Löberöds IF. Han kom att få kompisar och mobbningen avtog, men så kom en allvarlig knäskada i vägen.

 

Med stor envishet, som senare kom att bli lite av kännemärket i fotbollskarriären, lyckades Fredrik ta sig tillbaka till spel i Löberöd. Mats Lilienberg såg talangen och värvade honom till Höörs IS. År 2007 drog Tom Prahl honom till Trelleborgs FF  -  f ö samma år som en mig närstående lockades till TFF…

 

Flytten till och kamratskapet i Trelleborg blev succé. Målgörare och en kämpe, som alltid gav allt, gjorde honom till en ikon i laget. Ge aldrig upp! Kämpa tills domaren blåser av matchen!

 

Så träffade han Christina och lämnade sin lägenhet, som av en händelse, togs över av min närstående… Paret Jensen gifte sig dock inte förrän 2018.

 

I Superettans säsongsavslut 2012 ligger TFF trea från slutet. De har hemmamatch med mig i publiken. Värsta konkurrenten möter serietvåan på bortaplan. Men allt går fel för TFF, som förlorar och åker ner i Div 1. Tystnaden är tung i omklädningsrummet. Fredrik väljer så att avsluta karriären. Vår son går till Lunds BK i Div 1.

 

Fredrik flyttade därefter tillbaka till Löberödstrakten för att engagera sig i familjeföretaget i byggbranschen.

 

Boken är med sina upprepningar inte den mest välskrivna jag läst, men den är skriven med stor värme. Den tecknar bilden av hur en envis grabb med fotbollens hjälp lyckas ta sig ur en elak mobbning. Läsvärd!  

 

Här följer ett ytterst kort sammandrag av ”sista” matchen. Vångavallen den 3 nov 2012:

 

I april 2012 var Ängelholm på besök på Vångavallen. Efter TFF:s 1-0-mål dyker ett flertal kändisar upp på skärmen, bl a nr 13!

 

Ovanpå dessa bilder från den gröna mattan föreslår jag ett besök i studion. Uno Svenningsson och Per Gessle har ju gjort musik ihop! Den senare står dessutom med en alldeles stilig 12-strängad gitarr… ”Bara få höra din röst” har de skrivit tillsammans:

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Thriller är en utmärkt beskrivning av skåningen Mats Svenssons debutroman ”Den trettonde bomben”, som kom 2020. Svensson är f ö civilingenjör.

 

Boken utspelar sig både i nutid och 1972. Handlingen visar på, att Sveriges första kärnkraftverk (Ågesta, söder om Stockholm), även kunde användas för att framställa material till kärnvapen…

 

Detta var inget som man ville prata för mycket om  -  hemlighetsmakeriet var stort och dessutom, kunde detta innefatta interna kommunikationstveksamheter mellan militären och politikerna…

 

Experimentreaktorn var i drift 1954-70, men under tiden omvandlades verket till Sveriges första kommersiella kärnkraftverk med både el- och fjärrvärmeproduktion fram till 1974. Avvecklingen pågår fortfarande. Men vad hände egentligen i början på 70-talet?

 

I Svenssons roman tillverkas kärnvapen, tvärtemot vad politikerna pratat om. En kvartett och förlaga av Viggenplan utrustas för att kunna bära kärnspetsar och vid en flygtest störtar ett av planen. Piloten överlever, men vad hände med lasten…? Och vad vet piloten…?

 

I nutid börjar en grupp extrema kristna aktivister, Jehovas Krigare, att leta efter den hemliga, men försvunna bomben…

 

Och i Kaliningrad får några spetsmilitärer i uppdrag att försöka förgöra de kvarvarande kärnvapenförsedda svenska bomberna. Det sovjetiska spionaget har tolkat sina insamlade uppgifter som att Sverige är i läge att använda vapnen mot Sovjetunionen.

 

Kaliningrad, Lund, Åkarp och Östersund är några av platserna, som passeras i den här boken. I rasande tempo, dessutom. Riktigt spännande! Läsvärd!

 

Den här gången når min musikfantasi inte längre än till Bröderna Lindqvist och deras version av snoan ”Wiggen”, som skrevs av Rubert Wigg. Låten kom efter hand att bli brödernas signaturmelodi. Tyvärr hittar jag inga rörliga bilder på när de framför låten i t ex ”Nygammalt”, så det får bli med omslaget till albumet från 1970 där låten ingår:

 

Som ”bonus” kan jag lägga till Sven-Ingvars version från 1992 i ”Solsta’ Café” (SvT):

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Journalisten Tom Alandh skrev från 1994-2010 krönikor i Göteborgs-Posten. Några av dessa, tillsammans med en del radiotankar (SR P1 2007-09), samlades år 2010 i boken ”Några tankar i tiden”.

 

Den mästerlige dokumentärfilmaren Alandh träder fram i ett av bokens kapitel med en välskriven betraktelse om Monica Z:s bortgång. Kvällspressen (läs Expressen) betedde sig sanslöst illa. Runt 2 timmar efter brandkåren larmats ringde en av journalisterna till Monicas barnbarn och berättade, att en död kvinna hittats i en brunnen lägenhet med hans mormors adress… Då han inte kunde säga något om det hela, ringde tidningen till hans mor i stället…

 

Martina med Downs syndrom har Alandh berättat om i flera dokumentärer. Hon förekommer här i boken också i ett par tankeväckande krönikor.

 

Tyvärr tenderar flera av bokens kapitel att övergå i repeterande gnällighet. Kanske inte så lätt, när de trots allt är skrivna i aktuellare sammanhang under en längre period och inte, som här, samlade i ett enda. Bokens titel borde kanske varit ”Några tankar i dåtiden”…

 

Kapitlet ”Kvitton och gummisnoddar” förflyttade mig till 60-70-tal, då även jag satt och räknade ihop Konsum- och OK-kvitton, för att lämna in och få återbäringen. Här är det Alandhs fosterföräldrar som summerar och lägger gummiband om kvittona.

 

Flera kapitel handlar om maktmissbruk, vilket får mig att bl a tänka på ”Självklara frågor utan svar”. Där skriver han, efter ett besök på Västbanken: ”Hur kan ett land som kallar sig demokratiskt stjäla mark och spränga hus och bestraffa människor kollektivt?” Och ”Varför kallas folkfördrivning i forna Jugoslavien etnisk rensning men inte på palestinskt territorium?”

 

Alandh är väl mest känd för sina TV-dokumentärer, bl a om Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk och Nacka Skoglund. Det är ingen tvekan om var han gjort störst intryck och det är inte med den här boken… Just mitt exemplar vinner dock på dedikationen och autografen!!! 

 

Nicky Chinn och Mike Chapman skrev många lättrallade hits på 70-talet, bl a till Smokie, Sweet, Mud och New World. Ibland spelades låtarna in av flera av band, som med ”Tom Tom turnaround”. Sweet gjorde den, men New World blev etta på Tio i Topp hösten-71 med låten. Denna australiska kvartett spelade även in ”Rose Garden” (hit med Lynn Anderson) och ”Living next door to Alice” (hit med Sweet). Så här lät New World på scenen i ”Tom Tom turnaround”:

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Måns Mosesson gavs tillstånd att ta del av allt material, som mail, facebook, instagram, kontrakt etc, för att kunna skriva boken om ”Tim * Biografin om Avicii” (2021). Föräldrarna, skådespelaren Anki Lidén och företagaren Klas Bergling, bidrog generöst, liksom flera andra, med att bli intervjuade av författaren.

 

Tim Bergling, känd som Avicii, förnyade musiken, och det klarar Mosesson av att berätta om på ett insatt och, såvitt jag begriper, väl begripligt sätt. EDM (Electronic Dance Music) blev aldrig detsamma efter Aviciis framfart.

 

Barn- och ungdomsåren innehöll mycket musik – stort intresse i familjen. Redan som 16-åring lade Tim ut diverse remixad musik på internet. Detta ledde till skivkontrakt, men även till jobb som DJ.

 

Han började remixa och DJ:a inte bara i Stockholmsområdet, utan ryktet nådde ut i landet. Och ut i Europa… Amerika… Asien etc. Det fanns hur mycket jobb som helst. Tim blev Avicii! Avici ”minus ett i” är f ö lägsta nivån i Naraka, buddhismens helvete…

 

År 2013 kom debutalbumet ”True”, som blev en jätteframgång över världen. Flera hits plockades från skivan och många redan etablerade artister ville jobba med honom, allt från Chris Martin/Coldplay till Madonna.

 

Avicii jobbade kopiöst mycket med DJ-spelningar över hela världen. Flera shower i veckan, ibland t o m flera per kväll. Ungefär som kända band gjorde i Sverige på somrarna på 60-talet med flera folkparksgig per kväll. Skillnaden var, att då varade kanske en spelning 30-45 min, medan Aviciis var betydligt längre.

 

Detta slet hårt, med flera sjukhusvistelser som följd. Bekymmer med bl a bukspottskörteln, men även psykiska problem. Prestationsångesten tyngde och livespelningarna blev en belastning. Alkohol och andra droger gjorde inte det hela bättre.

 

Han ville ägna sig åt att skapa och producera musik, så redan 2016 avslutade han, knappt 27 år gammal, turnerandet. Sista Sverige-spelningen gjordes den 5 augusti 2016 på Tallriken, Pildammsparken i Malmö  -  jag vet en som var där!

 

Mer än så skriver jag inte om boken. I stället blir det lite ”namedropping”

på personer som betytt mycket för Tim: Familjen givetvis inkl Anton Körberg, pappans Beatles-skivor, Tijs Verwest/Tiësto, ABBA, Denniz Pop, Max Martin, Swedish House Mafia, Arash Pournouri, Per Sundin…

 

Alla vet väl, att allt slutade tragiskt på ett gods nära Muskat, Oman, där han i april 2018 hittades avliden, 28½ är gammal.

 

Det är inte alla författare som klarar av att locka till läsning när de skriver om avlidna personer, men Mosesson lyckas. Mycket läsvärt om ett svenskt musikaliskt stornamn, en världskändis. Jag tycker författaren lyckas beskriva Tim, familjen och Tims liv och karriär på ett ärligt och begripligt sätt, utan att falla in i en sockersöt hyllning. Uppskattat! Lockade dessutom till att jag tog fram ”True”-albumet…

 

”A sky full of stars” blev en stor hit för Coldplay 2014. Låten skrevs av bandet tillsammans med Tim Bergling och finns på albumet ”Ghost stories”:

 

Den 28 augusti 2016 avslutade Avicii sitt turnerande med att återvända till Ibiza med sin häftiga och välinarbetade show. Här gör han sin ”Levels”, som ursprungligen släpptes hösten 2011, men ”följde med” på spelningarna genom åren. Fullt ös, eller hur?

 

 

Go’ fortsättning på 2022!!!

 

Haj å Goodbaj!