Up, up and away...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
Prologens nio första sidor i boken ”Flykten över järnridån – En sann historia” är en alldeles briljant sammanfattning av ”efter-krigs-Europa”. Det är nästan så att man önskar att de även fanns i läroböcker etc.
Samtidigt är de inledningen till Hans Christian Cars dramatiskt osannolika flykthjälp för flickvännen Isolde från Östberlin i Östtyskland. Paret hade träffats på en tågresa i Europa i april 1965 - slumpen gjorde, att han var i Östberlin på väg till Prag med en grupp studenter från Utrikespolitiska föreningen, och det råkade finnas en ledig plats i den kupé där Isolde satt. Hon, läkarstuderande från Östberlin, på väg till vänner i Budapest, hade dessutom en platsbiljett över… Vilket passade Hans Christian perfekt eftersom han inte hade någon…
Mötet på tåget varade inte så länge, men blev ändå starten till ”resten av livet”. Kontakterna blev inte så täta, men dock… och resulterade i att ”kärlek uppstod”. Sextiotalets Östberlin var inringat av muren och övervakat av allt och alla, inte minst av Stasi. Internet var inte särskilt utbyggt… däremot grannövervakningen…
Paret beslutade sig för att försöka få ut Isolde ur DDR, men hur? Köra igenom gränsbommar, simma över gränsfloden, gräva tunnel, ta sig över minfält etc hade redan krävt ett antal offer vid andras flyktförsök. Muren byggdes 1961 för att förhindra att befolkningen flydde, vid en tid då mer än 2000 personer varje dag tog sig över gränsen till väst!
Hans Christian och Isolde kom fram till en oprövad flyktmetod - flyga! Och att göra det själv utan inblandning! Sagt & gjort! Cars började med att försöka ta flygcertifikat. En utmaning, både arbetsmässigt och ekonomiskt. Samtidigt var man väldigt noggrann med att inte involvera andra personer i det hela. I augusti 1966 var certifikatet för flygning i dagsljus avklarat!
Fortsättningen följer i boken, som är väldigt lättläst och dessutom spännande. Tänk att ett totalitärt statsskick som Östtysklands kunde finnas kvar så pass länge i Europa (muren revs november 1989). Och tänk att det inte var längre bort från oss än några timmar på en färja… Mycket läsvärd bok!
”Flygmusik” är inte svårhittad… Just här passar onekligen ”Learning to fly”, skriven och producerad av Tom Petty och Jeff Lynne. Det blev Tom Pettys första singel från albumet ”Into the great wide open” från 1991 och fick en del listframgångar.
John Paul Young föddes I Skottland, men flyttade som tolvåring med familjen till Australien. Han fick sin stora hit, ”Love is in the air”, 1978, men är fortfarande aktiv inom musiken.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Varför är det ingen is till punschen...
Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Därav denna ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!
Ytterligare en loppisbok/-fynd (?) är Stig Wallgrens bok från 1991 med den långa titeln ”Det är ingen skam att vara pajas - bara man vet om det” med tillägget ”Knäppuppslagsbok” och ”Biografbiografi”. Där har vi i några enkla meningar grundbulten i Stig Wallgrens arbetsliv!
Wallgrens töjande och böjande av ord skapade reklamidéerna och schlagertexterna, som kom att bli hans framgångsrecept. Han blev reklamchef och premiärfixare på Svensk Filmindustri (SF) och senare för AB Svenska Ord, men kom också att jobba med Povel Ramels Knäppupprevyer, även tältversionerna. Förutom schlagertexter skrev Wallgren även revytexter.
Ständigt i flygande fläng blev det lite si och så med ”familj och sådant”. Sedermera blev träreliefer en väg att lugna ner tempot och koppla av. Även relieferna blev till framgång och t ex ett par altartavlor, som han skapade, kom att pryda kyrkor i Stockholmstrakten.
Boken är en intressant inblick i Sveriges tidiga nöjesliv med alla dess vinklar och vrår, men alla dessa ordvitsigheter… Boken fullkomligt kryllar av dessa och, även om jag principiellt är anhängare till dem, så måste ju inte varenda stycke och mening översållas med dessa vitsigheter… Här blir det för bra med ”mycke’ vill ha mer”… Visst, är det något visst med vitsighet, men…
När vi nu ändå är inne på ”ordbajseri”, så varför inte lyssna på en av Wallgrens arbetsgivare - Povel Ramel! Här i ett medley från TV-programmet ”All Star Festival” (1963) med Lennart Hyland som programledare. Ramel berättar, att den första melodin i detta potpurri skrev han som 17-åring 1939! Vi får också höra en snutt av ”Gräsänklingblues” med min favoritalliterationstextrad: ”…såsom cissusen ser ut…”! Varsågoda:
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
Till alla flickor vi har försakat...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
När Sir Alex Ferguson sommaren 2013 lämnade jobbet som tränare för Manchester United var det efter en extremt lång och framgångsrik tid med laget. När klubben sparkade Ron Atkinson 1986 värvades Ferguson, som fick och stannade kvar år efter år…
Ferguson, vars bok ”My autobiography” kom 2013, föddes i Glasgow och kom faktiskt att representera skotska landslaget några gånger i slutet på 60-talet. Han avslutade sin spelarkarriär halvvägs in på 70-talet, efter bl a 2 år i Glasgow Rangers, och fick sitt första tränarjobb i skotska East Stirlingshire, som han snart lämnade för St.Mirren, som visserligen låg ett snäpp ner i seriesystemet, men var en större klubb. Där stannade han fram till 1978, då han tog över Aberdeen.
I Aberdeen började framgångarna på allvar och landade bl a i vinst i Cupvinnarcupen 1983. Strax därefter blev det en dubbelroll i och med att han även blev tränare för Skottlands landslag.
Redan 1985 var Ferguson föreslagen som ny tränare för Liverpool FC, men Kenny Dalglish ”hann före”. I stället blev det Manchester United som lockade Ferguson att lämna Skottland 1986. I United kom han att bli en institution och fick vid sitt 25-årsjubileum en ”egen” läktare på Old Trafford: Sir Alex Ferguson Stand! Engelska drottningen adlade honom redan 1999 och 2012 fick han en staty utanför stadion - tydliga tecken på framgångar.
Den här boken är en enda lång uppräkning av intressanta och inte intressanta matcher och spelare sedda genom Fergusons ögon… Egna misstag i laghanteringen erkänns… Och spelare sågas i höjd med fotbollsdobbarna! Henrik Larsson ingav däremot stor respekt - Sir Alex gillade både hans inställning och prestation!
Boken är värd att lägga tid på, men den ger mer ju mer man vet om engelsk och europeisk fotboll under de senaste 30 åren!
Fotboll är ju som musik - väldigt engagerande! Och fotboll i musiken finns det många exempel på, alltifrån ”Nackas” sånginsatser till GES’ ”guldgrävande i USA och däremellan massor, dock inte Zlatan! Glenn Hoddle, med en mer än 20-årig karriär som spelare och därefter tränare inkl Englands landslag, gjorde ett inhopp i musikbranschen 1987! Tillsammans med en annan ”fotbollare”, Chris Waddle, gjorde de singeln ”Diamond lights”. Vid den tiden var de lagkamrater i Tottenham och landslaget och lyckades få framgång även med musiken:
Ett annat hurtfriskt engelsk inslag är ”Head over heels in love” skriven av Chris Norman, sångaren i Smokie, och Pete Spencer. Låten blev debutsingeln 1979 för en annan engelsk landslagsman, Kevin Keegan, dock med begränsad framgång. Att ha 63 landskamper på sitt CV hjälper inte alltid på tio-i-topp-listan…
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Smile, though your heart is aching...
Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Därav denna ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!
Luffaren försöker underhålla Döden i en ”rolighetsmatch” varje julafton i en strävan att roa så mycket, att han ”lyckas utverka ett år till”… och får på så sätt deras gemensamma färd förflyttad i flera år. Men föreställningen misslyckas 1977 och Luffaren lämnar jordelivet på Juldagen det året.
Fabio Stassi har lyckats få ihop en intressant historia i ”Luffarens sista dans”, som kom på svenska 2014. Luffaren är Charlie Chaplin!
Romanen är, förutom tävlingen mot Döden, upplagd som flera brev till Chaplins yngsta barn, Christopher, född 1962. I dessa brev berättas om hur karriären startade i England. Om alla vedermödorna för att finna sina ”egna figurer” och skapa sin plats i teatervärlden. Detta ledde efterhand till möjligheten att få göra film i USA och där kom de stora framgångarna.
Detta är intressant läsning om Charlie Chaplin, även om en riktig biografi säkert varit mer innehållsrik. Jag tycker att boken ger en förenklad, men ändå skaplig, bild av Luffaren, som skådespelare, komiker och regissör. Underhållande och ganska lättläst!
Dagens överskrift är inledningen på ”Smile”, en melodi komponerad av Charlie Chaplin till filmen ”Moderna tider” (1936). Texten skrevs av John Turner och Geoffrey Parsons och blev en hit för Nat King Cole 1954. Michael Jackson spelade in låten 1995 för sitt ”HIStory”-album och så här låter den:
Charlie Chaplin deltog I Melodifestivalen 1977! Ja, Eva Rydberg sjöng Tomas Ledins låt om Chaplin, förstås… Tio år tidigare fick Chaplin en Englandsetta med ”This is my song” framförd av Petula Clark. Låten var tänkt som instrumental filmmelodi, men Chaplin skrev en text och ”nästan-grannen” Clark spelade in:
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
Every raindrop means a lot...
Idag är det fredagen den Trettonde! Men ändå dags för “Litterära Hörnan”!!!
Äntligen en bok om en av de ”stora” svenska 60-talsgrupperna! Göran Brandels och Lennart Wrigholm kom 2012 med ”Boken om Tages * Från Avenyn till Abbey Road”. Tages var bandet som korades till Västkustens Beatles och turnerade flitigt i konkurrens med framför allt Hep Stars, Shanes, Ola & Janglers och Mascots.
Man var tidigt inne på att skriva sin egen musik, vilket inte var alldeles vanligt i Sverige ”på den tiden”. På så vis skapade man sin egen musikaliska identitet. Detta ledde faktiskt till att man till slut fick chansen att spela in i EMI’s inte helt obekanta studio på Abbey Road, St Johns Wood i London! Inte illa!
Det svenska förlaget ”Premium Publishing” har gjort ännu en innehållsrik och snygg bok - imponerande! Dessutom medföljer en vinyl-EP med 4 låtar, varav 2 som ej givits ut tidigare. Onekligen en bok man vill bläddra och hålla i. Tages-diskografin uppskattas, men ärligt talat, boken består mest av klipp från Bildjournalen m fl magasin, visserligen kompletterade med intervjuer, men det räcker inte. Jag saknar djup och tycker det blir lite torftigt med tidningsurklippen!
Allting har en baksida, så även Tages-singeln ”Miss Mac Baren” från 1966! ”Get up and get going” heter låten och här hör vi den i en enastående playback från något svart/vitt TV-program. Entusiastiskt och kul!
Hösten 1968 lämnade Tommy Blom Tages, men de övriga ville fortsätta och bytte namn till Blond. Albumet ”Lilac years” spelades in i England för att lanseras i Europa och USA. Framgångarna uteblev dock och sommaren 1970 var det hela över. ”Caroline” är en av låtarna på albumet och här hör vi den live i svensk TV december 1969.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
You should have the luck of the Irish...
Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Så jag föreslår dagens ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!
Roddy Doyle skrev boken om ”The Commitments”, som handlade om arbetargänget i Dublin som börjar ägna sig åt musiken. Det blev till en omtalad film 1991 med bra musik. År 1999 kom Doyle med en annan bok med handlingen förlagd till Irland, ”En stjärna kallad Henry”. Titeln syftar på en pojke, som dog i tidig ålder i början på 1900-talet i det fattiga Dublin. Lillebror får också namnet Henry, men hans mamma pratar hellre om storebror, som är en av stjärnorna på himlavalvet…
Lillebror Henry Smart får en tuff start i livet. Och fortsätter på den vägen, blir i tidig ålder en mycket aktiv IRA-man och kämpar för ett befriat Irland. Egentligen är det inte förrän han blir pappa, som han lämnar våldet. På vägen dit hinner dock mycket hända…
Detta är en stökig och våldsam bok, men samtidigt känns det lite som en beskrivning av ett lands frigörelse från förtryck. Irland försöker bli av med oket från Storbritannien och man får en liten vink om religionsproblematiken på köpet. Och så kan man fundera på vad som rapporteras om i dagens nyheter… förtryck, förföljelser, mord… Längre än så har mänskligheten alltså inte kommit…
Först år 1949 blev Irland en egen republik och boken är en aggressiv historielektion om en tidig del av vägen dit.
På albumet ”Some time in New York City” (1972) finns “Luck of the Irish”, skriven av John Lennon och Yoko Ono. Här hör vi den i en akustisk liveversion från ett engelskt tv-program.
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
Money makes the world going ‘round...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
Gunnar Wetterberg kom 2013 med en riktig släktkrönika - berättelsen om familjen Wallenberg. Vi får följa familjen i ord och bild från 1800-talet fram till idag och det är inte utan att man har nytta av de två ”släktträden”, som finns avbildade i boken.
Det är inte helt enkelt att följa med i turerna från 1800-talets André Oscar Wallenberg, som fick 21 barn med 3 olika kvinnor, av vilka han var gift med 2, till dagens medlemmar av familjen. Det har varit både med- och motgångar genom åren, men även ganska vidlyftiga och påpassliga affärer till gagn för imperiet.
I bokens intressanta kapitelindelning avverkas familjen och företagen, liksom deras politiska påverkan. Men även successionen, företagsstyrningen, de internationella affärerna och institutionerna avhandlas. Och så får veta en del om stiftelserna, inte minst Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, grundad 1917, och som blev en oerhört viktig pusselbit i skapandet av familjeimperiet. Stiftelsen fick f ö alldeles nyss ny ledare efter Peter Wallenbergs bortgång för ett par veckor sedan.
Wetterbergs bok är en sammanfattning av vad många tidigare skrivit om familjen Wallenberg under årens lopp. Bokens litteraturförteckning, som f ö är hela 8 sidor lång, visar på att författaren gjort en omfattande research. Boken är en läsvärd resa genom svensk företags- och ägandehistoria inom- och utomlands, men visar också på dagsläget för familjen.
Wallenbergarna verkar ju gärna i det tysta, sägs det. Detta fick mina tankar att vandra iväg till titeln på en gammal låt med Traffic: ”No face, no name, no number” från bandets första album ”Mr Fantasy” (1967). En av grundarna av Traffic, Steve Winwood, var då 19 år och hade redan en framgångsrik karriär i Spencer Davies Group bakom sig! Just den här vackra eftertänksamma låten skrev han tillsammans med Jim Capaldi.
Ett annat passande musikaliskt inlägg kan väl vara “Money Money” ur musikalen ”Cabaret”. I filmen (1972) är det Liza Minnelli och Joel Grey som framför sången.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
You are the dancing Queen...
Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Så jag föreslår dagens ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!
Baksidestexten till boken ”Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten” (2014) av Anna Hedlin lockade mig att låna och läsa den. Tyckte det lät spännande med ”hårdför politik i en berättelse om makt och utsatthet” om ”det engelska hovet under Tudor-renässansen”… Men tji, vad jag bedrog mig!
Jag fångades inte alls av kungens jakt på en kvinna/drottning, som kunde ge honom en son och prins. Det är kvinnor och intriger hit och dit, liksom lorder, baroner och grevar till höger och vänster. Och ett och annat huvud rullar, men vadå?
Många fängslas i boken, men jag fängslas då rakt inte av den och lämnar den och tackar biblioteket för lånet, helt utan saknad.
Och på tal om kungligheter… ”King of rock’n’roll”-titeln är det flera som aspirerar på, men jag väljer helt på eget bevåg: Elvis Presley! Men för att inte ”rocka” till det alldeles för mycket denna veckans första dag, så väljer jag en låt ur filmen ”Girls! Girls! Girls!” från 1962: ”Return to sender”:
Aretha Franklin ges ofta epitetet ”Queen of soul”, så jag tycker vi lyssnar på henne i ”I never loved a man (the way I love you)” skriven av Ronnie Shannon. Låten blev en stor hit 1967, men här hör vi den ”hemma hos Obama” 2014. Aretha fyller f ö snart 73 år…
Go’ månda’!!!
Haj å Goodbaj!
