Johnny - samlaren...

Idag är det ju Fredag! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

För någon månad sedan kom skådespelerskan m m Lena Söderblom med boken ”Utan en tråd”   -  titeln har hon utökat med underrubrikerna ”En symaskinshistoria   -   Kåserier om ett liv i zigzag”. Och då får vi omedelbart veta om hennes stora intresse för kläder. Redan i tidig ålder skapar hon och tecknar ner sina tankar och idéer om kläder i färgglada skapelser, som dock oftast stannar på papper och inte återges i tyg. Det skulle dock bli ett antal matcher med symaskinen efter hand…

Med glimten i ögat berättar Lena Söderblom om sitt, sin familjs och sin omgivnings liv. Små intressanta berättelser i ett lätt och nätt format och ibland ganska djupgående insikter om familjelivet. Föräldrarnas skilsmässa, sin egen skilsmässa, tidigt föräldraskap och trycket att vara mer eller mindre invuxen i teatervärlden som dotter till Åke Söderblom, skådespelare och manusförfattare av rang. Även hennes morfar var teaterman, dock som ekonom vid ett par olika teatrar genom åren.

Lena fastnar direkt i teatervärlden och både kläddesignar, skådespelar, regisserar, skriver m m   -   karriärlistan är lång. Och det är barnprogram, politisk teater och, ej att förglömma, Fru Papphammar! Gift med Herr Papphammar i seriens begynnelse, ett av flera tillfällen där Lena spelar tillsammans med Gösta Ekman.

F ö var Lena en av de många artister, som skaffade sommarhus på Österlen, inte så långt från Gösta Ekmans hus nordost om Tomelilla. Men hon blev en av de första i ”gänget” att tröttna och sälja…

Jag uppskattar den här nyss utkomna boken, för den är ganska välskriven och förgylld med trevliga klipp och bra bilder ur Lena Söderbloms liv och karriär. Boken är dessutom lättläst och både förundrar och fångar.

http://www.youtube.com/watch?v=aIfTFZKPVRE ser vi del 2 av ”Ur-Papphammar” från 1978. Kanske inte ”världs-bäst” humor, men det blev ändå ”förspelet” till t ex http://www.youtube.com/watch?v=Uc6LTcaHSoo&feature=related  eller  http://www.youtube.com/watch?v=85VyYYzvRrU&feature=related  (som f ö startar i Tomelilla och avslutas på Österports torg i Ystad…). Och för att inte tala om den här  http://www.youtube.com/watch?v=5B7-vqjzQYk&feature=related . 

Och så är det ju fredag…  och då bjuder Lena på sin ”Anthem”…  http://www.youtube.com/watch?v=59jcoymbI1k&feature=related

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Så sant. Men jag är inte ensam…

Har du tänkt på hur mycket billigare din biljett på lokaltrafiken skulle vara om alla betalade och gjorde rätt för sig?

Har du funderat över hur mycket lägre din hemförsäkringspremie skulle vara om bostadsinbrotten avskaffades? Eller åtminstone blev betydligt färre?

Eller har du slagits av tanken på hur mycket lägre din bilförsäkringspremie skulle bli om bilinbrott/-stölder försvann?

Undrar vad fläskkotletten skulle kosta om den slapp att bära kostnaden för den stulna oxfilén, godiset, sminket eller vad som nu är populärast att stjäla?

För att inte tala om hur mycket billigare husbygget/-reparationen skulle bli om den stulna borrmaskinen eller vitvaran slapp köpas 2 gånger?

Där står vi som förlorare, för i slutändan är det alltid ”slutkonsumenten” som tvingas betala! Det är inte lokaltrafikföretaget, försäkringsbolaget, matbutiken, byggföretaget eller så, som står för dessa kostnader   -   inte mer än för stunden   -   till sist hamnar det alltid på våra fakturor/kvitton… Det är ALLTID vi privatpersoner, som får stå för kalaset!

http://www.youtube.com/watch?v=v9H7yo0Cu7c    = The Beatles framförande sin ”I’m a loser” från ”Beatles for sale”-albumet (1964). Och för att fortsätta detta glättiga, så tar jag fram lite nyare musik…   20 sept 1968 spelade det basgitarrlösa bandet The Doors i Stockholm ”You’re lost little girl”. http://www.youtube.com/watch?v=v9H7yo0Cu7c  . Sångaren Jim Morrison småsluddrar fram ”Stop that!” åt publiken för deras entusiasm, samtidigt som orgeln drar igång…  Snart 44-årsjubileum för den konserten…   och ändå känns det som att ”sista-förbrukningsdag” inte har passerat än…  eller det är bara i min värld…

Haj å Goodbaj!

Nja, säg inte det   -   visst behöver vi lära oss mer om t ex dagens ämne: konflikter i politiken, eller hur?

Idag är det ju Fredag! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Jag har läst en bok från 2007 ”När DDR & BRD blev Tyskland” skriven av Lennart Hellström. Som titeln anger, så berättas historien om hur 2 länder blev till ett. Det rika landet slukade den fattiga systern i öster, skulle man också kunna säga, men det är nog inte helt politiskt korrekt att uttrycka det så. Uppoffringen för folket i DDR har funnits i alla landets dagar sedan 1949, medan västra Tyskland i mångt och mycket fick stå för det ekonomiska stödet vid och efter sammanslagningen. Det nya Tyskland blev en tungviktare i Europa! Boken berättar i en nästan urklippsaktig anda om händelserna och läget i framför allt Östtyskland (DDR) fram till hösten/vintern 1989. Jag läser om begynnande demonstrationer i Leipzig och om en åldrande Erich Honecker, ledare för DDR.

Helt plötsligt blixtrar boken till när man kommer fram till maj 1989, när Ungern börjar packa ihop järnridån/gränsen mot Österrike. Detta öppnade för östtyskarna att ta sig till väst. Boken blir nu spännande som den bästa deckare. Oerhört intressant att följa skeendet, som kulminerar med att Berlinmuren faller på kvällen den 9 november. Det blev effekten av en förvirrad presskonferens där en politbyråmedlem skulle tillkännage nya ”resevillkor” för östtyskar, men på frågan om när regeländringen skulle gälla, så blev svaret ett tvekande ”omgående, utan uppskov”…   och han togs på orden…

Helmut Kohl, förbundskansler i Västtyskland (BRD) och sedermera i det enade Tyskland, var den store pådrivaren i arbetet med föreningen av de båda länderna. Han hade stort stöd av George Bush, men Michail Gorbatjovs insats var också betydande, medan Mitterand mest svävade på målet och Thatcher var skräckslagen för ett utvidgat tyskt rike.

I början stördes jag av bokens urklippsliknande stil, men när jag väl kommit lite in i det hela, så var det mycket fascinerande läsning. Det är ju inte så vanligt att länder ”fusionerar”   -   delningar är ju betydligt vanligare… 

Dagens rubrik är hämtad från Pink Floyds ”The wall”, ett dubbelalbum som kom 1979. Lämpligtvis blir det musik från albumet också. ”Another brick in the wall, pt2”   http://www.youtube.com/watch?v=k_C0SK490h8&feature=player_embedded  . Detta mäktiga verk skrevs huvudsakligen av gruppens basist och sångare, Roger Waters. ”The wall” blev en stor succé, men också en del i splittringen av bandet med stort liv & kiv genom åren. Pink Floyd belönades med The Polar Music Prize år 2008.

Ett annat av deras stora album är ”Dark side of the moon” från 1973 och därifrån hämtar jag en något suddig film med OK ljud. Låten är ”Money”.  http://www.youtube.com/watch?v=VHhzi8PvDYw

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Ja, det är ”ganska fantastiskt”, som han sa’, Evert Taube. Jag är på banan igen! Och in kommer lönen! Och det är inte dags än att fundera, som det här klippet ur ICA-Kuriren:

Femåringen, vars Mamma just kommit hem från en begravning, filosoferar över vad som ska stå på hans gravsten. Plötsligt ropar han: ”Nu har jag bestämt mig!   -   Där ska stå  GAME OVER!”

Ber att få servera en ”Sentimental journey” i Nils Landgrens tappning från 2002  http://www.youtube.com/watch?v=NgcP-4orhgk     Och inte ett öga e’ torrt…

Nu är jag ”On the road again”!!!  http://www.youtube.com/watch?v=Jcb-h8z1uQo

Eller hur, Canned Heat?  En single-hit från deras andra album “Boogie with Canned Heat” utgivet 1968.

Haj å Goodbaj!

Idag är det Fredag! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Tungviktare står på schemat idag! ”Led Zeppelin  -  en biografi” är en stor och maffig bok där vi får följa medlemmarna från begynnelsen till strax innan boken nyligen gavs ut. Den är skriven av Mick Wall, journalist och författare med bl a en bok om Metallica på sitt samvete. Livet för herrar Page, Plant, Jones och Bonham beskrivs ganska ingående, men på de ca 525 sidorna lyckas man ändå undvika att berätta att bandet år 2006 tilldelades ”Polar Music Prize”… 

Däremot ägnar författaren sida upp och sida ner åt att berätta om framför allt Jimmy Pages intresse för det ockulta och magiska, där mycket kretsar kring en Aleister Crowley och hans ”läror”. Alldeles för många sidor ägnas åt detta, som kanske i och för sig, kan ha haft en inverkan på bandets musik, men som musikintresserad är jag inte intresserad av att gå så djupt in i det ockultas värld   -   jag nöjer mig med att få veta mycket om och kring bandet, som t ex vad de tyckte om att få ”Polarpriset”…   Vilket jag dock inte fick veta…

Jimmy Page och John Paul Jones var etablerade studiomusiker redan i 20-årsåldern och spelade på många andras hits innan Page blev medlem i The Yardbirds. Bandet hade ett eget sound och lyckades få några storsäljande singlar, men är kanske mest kända för att ha haft några ”skapliga” gitarrister…   förutom Page kan Eric Clapton och Jeff Beck nämnas.

Senare halvan av 1968 var gruppen på väg att splittras, men man hade ett par turnékontrakt, som man ville fullfölja. Så Page och Jones lockade till sig sångaren Robert Plant och trummisen John Bonham och ändrade gruppens namn till New Yardbirds   -   de gjorde bl a 5 spelningar i Sverige och några i Danmark. Därefter blev de Led Zeppelin, ett gruppnamn, som ibland tillskrivs Who-trummisen Keith Moon och ibland George Harrison. Förleden Led lär komma ifrån engelskans ord för bly ”lead”, som för uttalets skull kortades till ”Led”. Gruppens första album kom redan i januari 1969.    

Boken beskriver ganska noggrant, att man ”lånade” friskt från gamla blues-hjältar och ibland inte var så noga med att ange detta på skivorna. Detta visar bl a i att tidiga utgåvor av skivorna kan ha andra kompositörsnamn på en del låtar än senare utgåvor…  Ibland hinner verkligheten ifatt…

Peter Grant, deras legendariske manager, beskrivs också, liksom gruppens turnerande   -   ett hektiskt liv i en fri och livlig tid. Det finns nästan inga gränser för vad som händer och sker, både på och vid sidan om scenen.

Vad tyckte jag nu om denna bok? Ja, jag är, för att låna en tidig låttitel från bandet, ”Dazed and confused” och irriterad över den långa resan i det ockulta, men uppskattar den övriga läsningen om gruppen och dess 12-åriga historia. Led Zeppelin splittrades hösten 1980 efter att John Bonham avlidit, 32 år gammal. Boken är värd att läsa, men ha inte dåligt samvete för en ”snabbläsning/-ögning” av det ockulta…!

Och vad serverar jag då efter alla dessa rader? Jo, först ett litet fynd från ett TV-program från 1957! Jimmy Page är 13 år gammal och spelar gitarr i ett skiffle-band i en talangjakt i BBC1. Det blir både musik och intervju   -   känns kanske inte som programledaren har stenkoll på musiken, men kul bilder blev! http://www.youtube.com/watch?v=j0tAOIQiz-8&feature=fvwrel 

Till detta vill jag gärna visa ett exempel på att John Bonham inte bara ”slog på trummorna” utan ”spelade” på dem och förde den här låten vidare i ett drivande och musikaliskt tempo- och anslags-skiftande, som få, om någon annan, trummis var och är kapabel till! Låten heter ”Kashmir”   -   här i en liveinspelning, men var ursprungligen från bandets 6:e album, ”Physical graffiti”.  http://www.youtube.com/watch?v=73dvrir5kig 

Till sist kan jag inte undanhålla er Led Zeppelins kanske mest kända låt   -   ”Stairway to heaven”, från bandets ”IV” album. http://www.youtube.com/watch?v=w9TGj2jrJk8     8 minuter ren musikhistoria!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

…med att visa dig en grupp!

Idag är det Fredag! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Som du säkert noterat, är jag intresserad av memoarer/biografier   -   spännande att läsa om människor, även om jag är medveten om att allt det skrivna inte behöver vara sanning…  Idag vill jag berätta om ”Rekviem för John Cummings” skriven av Bengt Ohlsson.

Boken handlar om John Cummings, som kanske är mest känd som Johnny Ramone, en av de fyra som startade punkrockbandet Ramones i Queens, New York, 1974. En av bandets mest kända låtar är ”Sheena is a punkrocker” och kom 1977. Bandet var stilbildande och valdes 2002 in i Rock and Roll Hall of Fame.

Boken berättar framför allt om huvudpersonen John Cummings sista år i livet och kampen mot sin cancer, men ger också många återblickar till det skapande punkband Ramones var. Det är en bok där verkligheten blandas med en snutt fiktion för Cummings i livets slutskede.

Ramones tillhör inte mina favoriter, har bara en samlingsskiva med dem, men jag kan ändå inte bortse från deras roll i rockmusiken. Boken är välskriven och ger en intressant inblick i musikens värld. Tre av bandets ursprungsmedlemmar är avlidna, två i cancer och en av en överdos, men bandet hade avslutats tidigare, redan 1996. Boken berättar bl a om det märkliga fenomen att bandet var populärare och sålde mer skivor efter att det upplösts! Jag tycker författaren lyckats skapa en bok som inte bara följer tidslinjen utan ofta väver samman ”gamla och nya” händelser på ett läsvärt sätt. Boken är mycket läsvärd, även om man inte är ”gammal punkare”!

Först hör och ser vi Ramones i full fart med http://www.youtube.com/watch?v=zGgfHZ02I2k ”Sheena is a punk rocker”  live från 1977. Punkrocken är inte känt för sina långa låtar med urlånga gitarrsolon…   2½ minut räcker för att berätta det som ska berättas!

Därför tar jag en låt till: http://www.youtube.com/watch?v=kU2SRNU955c   ”I don’t want to grow up” i bästa MTV-stil från Ramones fjortonde och sista studio album ”¡Adiós Amigos!”, 1995. Tänk att MTV, som startade med musikvideos i början på 80-talet, hunnit med både uppgång och fall och nu ägnar sig åt såpor etc.  

Och så http://www.youtube.com/watch?v=u6ELqW-7Mo0   ”I wanna be your boyfriend” med Per Gessle från Ramones-cover-samlingen ”The song Ramones the same”, från 2002. Albumtiteln travesterar på Led Zeppelins ”The song remains the same”, deras konsertfilm och livealbum från 1976.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

…Mr Musicman Quincy Jones!!!

Men idag är det Fredag! Och dags för “Litterära Hörnan”!!! Så det tar vi först!

Jag har läst en bok, som kanske inte var avsedd för mig…  Enligt författaren Tomas Böhm, som skrivit sin bok ”Biggles tappar håret” för pojkar födda på 40-talet…  och så gammal är jag absolut inte…!

Boken handlar om Dick, John, Niklas och Tomas och hur de ”samtalar” om livet. De är alla 40-talister och är nu runt 50 år gamla (boken kom 1995) och har ”kört olika vägar” genom livet. Ogift, gift, skild   -   med eller utan barn   -   jobb direkt eller studier   -   olika sjukdomsupplevelser   -   föräldrahändelser   -   många av de fyras livsskeenden avhandlas och kommenteras. Håret, Fester, Musiken och Jobbet är några av bokens kapitelöverskrifter och ger lite idéer och inspiration om innehållet.

Stundtals är boken riktigt underhållande och, emellanåt, ler jag igenkännande. ”Pojkars” prat om saker och apparater, efter hand som datorerna ”tar över” pojkarnas liv, känns igen med allt prat om ”…CD-ROM, RAM, modem, skrivare, disc drives och MS DOS…”   -   vill minnas att även jag ”drabbats av” och deltagit i den sortens diskussioner… 

Tyvärr blir det ibland lite för mycket av bokens alla uppräkningar, så man orkar inte ens bli engagerad, trots att man kanske känner igen händelserna. Det blir liksom bara lite för mycket och man önskar då att bokens 208 sidor vore lite färre…   Men, trots det, tycker jag att boken är läsvärd   -   kapitlen är många och korta, så vissa kan man kanske läsa lite snabbare om tristessen skulle slå till… 

Tillbaka till inledning här ovan. Quincy Jones (f 1933) är i Ystad! Han har en lång musikhistoria att hämta låtar ur   -   lite om hans liv har jag berättat om tidigare, så det avstår jag från idag   -   nästan i alla fall. Han är en musikant och producent, som rört sig ”över gränserna” genom åren, och arbetat med t ex Arne Domnérus och Bengt Hallberg, Frank Sinatra, Michael Jackson och många fler. Kan göra en liten jämförelse och säga att han betydde lika mycket för Michael Jackson som George Martin betydde för Beatles, ja kanske t o m mer! Så dagens musik bär QJ-prägel, lindrigt sagt.

”The midnight sun never sets” har jag presenterat tidigare, så idag blir det ”Soul bossa nova” från 1962 http://www.youtube.com/watch?v=xiIorPa_cNI&feature=related . Den känner du säkert igen.

Och så tar vi ett helt underbart TV-klipp   -   från mitten av 60-talet, gissar jag. Clark Terry står för solot, men frågan är om inte trummisen tar priset med sin placering högt på en piedestal   -   antar att han inte har trubbel med svindel…  Quincy Jones Big Band framför ”Moanin’”. http://www.youtube.com/watch?v=ldYen3sYVUc&playnext=1&list=PL2E75AC71CEE33E45&feature=results_video

1971 fick Quincy hoppa in och hämta en Oscar för Beatles, som fick statyetten för ”Best original song”: Let it be. http://www.youtube.com/watch?v=3A9WPx1qNkY

Till sist en av många låtar där QJ jobbade med Frank Sinatra ”Until the real thing comes along” från albumet ”L.A. is my Lady” (1984). http://www.youtube.com/watch?v=cCnfPnAvaLY   . Oj, så bra spelat, arrangerat och sjunget!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!