Johnny - samlaren...

Ibland vill jag bli lite förståndigare, vilket ju inte är så svårt… Så jag när jag såg Ingmar Karlssons bok från 2016, ”Roten till det onda” med underrubriken ”Uppdelningen av Mellanöstern 1916 – 2016” på biblioteket, så ”slog” jag till! Kanske skulle jag kunna förstå varför Israel, Syrien m fl beter sig som de gör.

Nu har jag läst boken! Och kommit fram till, att grunden till oredan i hela området ligger i Storbritanniens och Frankrikes agerande där för över 100 år sedan! Bristen på förståelse för alla folkslagen i Mellanöstern och oförmågan att sätta sig in i deras historia, samt tron, att man i London och/eller Paris kunde sköta/rita landsgränserna på en karta och få det att fungera. Winston Churchill, som innehade olika ministerposter redan på 1910-talet, var en av de ”händiga” med pennan på kartbladet…

Kanske lite brutalt sätt att uttrycka sig, men det är utan tvekan dessa gamla synder, som ligger i grunden till dagens oroligheter. Och allt krigandet genom åren…

Boken beskriver ganska ingående alla märkliga beslut och åtgärder som skapat fler problem än löst dem. Och så kom ju oljan in i bilden, palestinierna ville ha ett eget land, judarna hade blivit lovade ett land, dessutom vägrade på 30-talet de flesta länder i världen, att ta emot flyende judar från t ex Tyskland…  ja, listan är lång på märkligheterna.

I boken hittar jag ett citat från fältmarskalken Earl Wavell, vid palestinska fronten under första världskriget: ”Efter kriget, som skulle göra slut på krigen, tycks de ha varit mycket framgångsrika i Paris med att sluta en fred, som gör slut på freden.” Nästan 100 år har gått… har vi kommit så mycket längre?

Och blev jag så mycket klokare? Tron på människans förmåga att lösa konflikter blev i alla fall inte starkare! NF var hjälplöst, FN är det också  -  varifrån ska fredssignalerna/-lösningarna komma? Jo, jag blev kanske ett uns klokare, men många, många uns oroligare… Men boken var läsvärd!

Mozart’s ”Requiem” skulle kanske passa bra efter den här läsningen, men jag nöjer mig med en gammal singelbaksida med Rolling Stones. Sommaren 1969 kom de med ”Honky tonk women” kopplad med ”You can’t always get what you want”, som ju även kan vara en bra kommentar till att dra några enkla streck på en karta…

Låten är inspelad med bara 3 av Stones-medlemmarna närvarande! Brian Jones hade nyss blivit kickad och hittades f ö drunknad dagen innan singeln släpptes. Jagger/Richards/Wyman tog hjälp av bl a Jimmy Miller (trummor och producent), Al Kooper (piano/orgel), Doris Troy och Madeline Bell samt London Bach Choir (kör). Här lyssnar du till den längre albumversionen av ”You can’t always get what you want”, som är lite av Stones motsvarighet till ”Hey Jude”, Beatles-hiten från 1968:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Min hustru har läst den, så ock min mor… Så jag kände trycket… Och nu har även jag läst tyske filosofen Wilhelm Schmids bok ”Konsten att bli gammal”!

Dock kvarstår min gamla fråga: Vilket är svårast   -   att bli gammal eller att vara gammal? För det fick jag inte svar på, men jag fick en tankeväckande stund med den här lilla boken. Visst finns det en del ”filosofiska floskler” här, men det finns absolut saker och ting att fundera över också…

Boken är indelad i 10 kapitel, som visar på livets olika faser (OBS! Inte fasor!), enligt Schmid. Det sista kapitlets titel är ”Några tankar om ett möjligt liv efter döden”… Och då är ju allt infångat…

Intressanta saker att fundera över är hans resonemang i ”konsten att bli äldre” och att leva med, i stället för emot, denna process. Schmid återkommer i boken ofta till, att det är viktigt att försöka uppnå och leva med ett jämnmod. Det är som ett genomgående tema att ta till sig.

Schmid är också inne på att livet består av fjärdedelar, där den första åtgår till att lära sig en massa saker, som man drar nytta av i de följande.

Längre än så orkar jag inte berätta… jag tröttas ju… och blir äldre… och senare kommer författaren in på det här med vanor… vill minnas, att han skrev något om ovanor också…

Jo, det är värt att lägga lite tid på den här boken! Tänkvärda tankar dyker upp och jag måste ju erkänna, att igenkännandet inte går att dölja… alla gånger… Åldrandet är kanske en konst, eller vad tycker du?

“I hope I die before I get old” sjöng en 21-årig Roger Daltrey i Who i en av bandets stora hits, ”My generation”, 1965. Bandet är fortfarande aktivt. Men bara 2 av de 4 ursprungsmedlemmarna är i livet och får uppleva åldrandet… Och på tal om åldrande… så tycker jag vi lyssnar på Alphaville och deras storsäljare ”Forever young” (1984) från debutalbumet med samma titel:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Bert Karlsson har tagit hjälp av journalisten Johan Rylander för att skapa boken ”Bert Karlsson – så blir du miljonär” (2016). Inget märkligt i det, men jag noterar, att den är utgiven på ”Sportförlaget”… 

Redan där får jag tanken, att Karlsson ser livet som en enda lång tävling, visserligen i lite olika grenar… Allt anpassat efter vad som råkar dyka upp. Och när jag läser boken, så framträder hans tävlingsinstinkt allt tydligare efter hand.

Som knappt tonårig engagerar han sig i en hockeyklubb, men lämnar snart isen för att köpa och sälja hockeytillbehör! Allt från tejp till klubbor etc. Att organisera och förhandla blir en drivkraft redan där och då. Och så fortsätter det, inte minst när det kommer till musiken.

Karlsson har en förmåga att se möjligheter där kanske andra bara ser bekymmer. Han omger sig med rätt personer och lyckas nå framgång med dansmusik och schlager. Listplaceringar och melodifestivalsegrar ger tävlingskickar. Och pengar…  Till att ta fler steg, men jag avstår vidare berättande…

I slutet av boken finns hans ocensurerade manuskript till sitt framträdande i P1’s radioprogram ”Sommar” i juli 2016. Där förklarar han bl a att ”Svenskar är nämligen världens näst lataste folk. Inte alla förstås, men många arbetslösa. De kreativa svenskarna åker som bekant till Norge och ersätter VÄRLDENS lataste folk, norrmännen.” Som vanligt fylld av åsikter!

Detta är onekligen en underhållande bok, men det gäller att se upp för helgonglorian… Idéernas man, javisst, men det kräver absolut, att det finns ork och energi hos omgivningen i att hantera det hela! Och vid hans sida står frun sedan 1967, Britt-Marie och deras barn. Frågan är vem som ska ha ”uthållighetspriset”…

I dessa ”Mello-tider”, så kan jag inte bortse från Karlsson och hans artisters framgångar i tävlingen. Vinster i den svenska uttagningen har även lett till internationella segrar för både Herreys och Charlotte Nilsson. ”Hans” Carola vann också det hela, men just då tillhörde hon inte ”Kalrssons stall”. Så här såg det ut, i ”sann Mello-anda” med krystad presentation och allt, när Charlotte tävlade i finalen 1999 med ”Take me to your heaven”:

Karlssons överlägset största försäljningsframgång var Vikingarna, som sålde flera gånger fler skivor än t ex Carola! De hade runt sekelskiftet också stora framgångar i Tyskland under namnet ”Vikinger”! Christer Sjögrens tyska uttal och frasering imponerar, i varje fall  på mig. Eller vad tycker du? Hör här på ”Tanz mit mir” (2001):

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Kari Rosvall hade något att berätta och tog hjälp av Naomi Linehan för att få ner det på pränt. Resultatet blev boken ”Barnet från ingenstans” (2016)!

Kari föddes 1944 i Norge under den tyska ockupationen, men växte upp i Malexander, Östergötland, hos sina adoptivföräldrar. Dit kom hon i 3-årsåldern, men fick aldrig veta så mycket om sin bakgrund.

Det blev tidigt ett bekymmer för henne, som t ex i skolan eller vid jobbintervjuer, att hon inte kunde svara på var hon var född. Samtidigt som hennes adoptivföräldrar inte berättade så mycket, så var hon själv inte tillräckligt frågvis för att försöka utröna historien om sig själv.

Kari flyttade, gifte sig och blev mamma. Äktenskapet höll dock inte. Hon lyckades leta rätt på och träffa sin biologiska mamma, men utan att få någon närmare kontakt. Mamman ville inte berätta. Sjukdom och elände följde. Livet gick i vågor och jag avstår från fler detaljer, mer än att hon var en av ca 12.000 s k tyskerunger, på samma sätt som bl a Anni-Frid Lyngstad, Herbjørg Wassmo och Marit Paulsen.

Hela sanningen fick Kari inte förrän hon var fyllda 64! Och den sanningen orkade hon leta fram och ta emot mycket tack vare ett gott stöd från sin nye make och deras vänner i Dublin, där paret nu bor. 

Tänk så mycket jag inte visste om händelserna i Norge under andra världskriget! Skrämmande så elakt människor kunde bete sig under kriget! Och kollar jag nyheterna i dessa dagar, så noterar jag att mänskligheten intet lärt sig! Tyvärr!

Jo, boken var både lärorik och läsvärd, tyckte jag!

Eftersom jag gillar danska Savage Rose, framför allt de tidiga åren, så kunde jag erinra mig klangen i deras ”A girl I knew” när jag läste boken…  Ja, jag kan nog inte förklara det bättre än så, det var bara en känsla. Låten är från bandets debutalbum, ”Savage Rose”, utgivet 1968. Bandets sångerska, Annisette, driver faktiskt bandet fortfarande  -  hennes röst är onekligen speciell.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!