Johnny - samlaren...

Ett par år efter andra världskrigets slut skrev Traudl Junge ner sina minnen från sitt arbete som en av Hitlers sekreterare. Många år senare publiceras detta med inledning/kommentarer av Melissa Müller i boken ”I Hitlers tjänst” (2002).

Traudl bodde i München, men ville, precis som sin syster, satsa på dansen, men framför

allt lockade Berlin. Kriget hade börjat, men Berlin-möjligheten dök upp. Det fanns ett par lediga tjänster som sekreterare till Hitler och Traudl sökte. Hon kom med till slututtagningen och fick lämna hemstaden. Traudl fick jobbet. Hon hade kvalifikationerna, men säkert bidrog det att hon kom från Hitlers favoritstad, München.

År 1942 var hon 22 år gammal och började sekreterarjobbet hos Hitler. Hon skriver, att hon uppskattade honom som en bra och omtänksam chef. Arbetstider och -platser var synnerligen skiftande. Hitlers attentatsrädsla gjorde, att hon fick flytta med till allt från Berlin till Berchtesgaden och flera andra ställen.

Hitler var absolut ingen morgonmänniska och mat- och arbetstider anpassades till detta. Skrivarbetet kunde mycket väl vara efter midnatt, men Hitler var ju en omtänksam chef, så…

Även vid Hitlers sista tid i bunkern i Berlin är Traudl arbetande och närvarande och finns där när Hitler m fl begår självmord och Tyska riket faller.

Jag ska inte gå in i detalj på det Traudl Junge berättar, men visst, inte minst så här efteråt, är det lätt att se obetänksamheten och naiviteten och brist på agerande. Sekreterarjobbet utfördes, men funderade hon aldrig vad som hände ute i Europa? Arbetet borde väl givit insikter? Hon träffade ju, stundtals umgicks med, landets makthavare och borde hört en del…

Detta är en bok som engagerar och irriterar. Krigstidsandan i diktatorns Tyskland har jag svårt att greppa, tack och lov, men förundras ändå över att Traudl, som befinner sig i den innersta kretsen, inte inser/uppfattar/förstår vad som händer. Trots att bl a hennes mamma berättar om bombningarna i födelsestaden.

Läsvärt och förvånande, nästan omtumlande.

Beethoven (1770-1827) skrev hyllningen ”Für Elise” ca 1810 och den framförs här av engelske pianisten/kompositören John Ogdon, som avled 1989, 52 år gammal. En mästerlig pianist, som vi på något underligt vis lyckades få se och höra live på en konsert i The Barbican Centre, London, i början av 80-talet. Vi imponerades av hans framförande, men begrep inte mer, just då. Det var inte förrän någon tid senare, när ”läste på” om honom, som vi förstod hans storhet. Vi hade sett den klassiska musikens då största pianostjärna. Vi hade ju bara skaffat biljetter för att se och höra Londons Symfoniorkester… Ogdon var kvällens ”bonus”… Som det kan bli!

Go’ & Gla’ Midsommar!!!

Haj å Goodbaj!

Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg har skrivit boken ”Svenskar i krig efter 1945” (2018) och jag såg framför mig att få läsa om svenskar i FN-kläder. Men det visar sig snart att författarna i stället ”siktat in sig” på svenskar i ”andra länders” uniform. Och det är ju en helt annan sak och som, till delar, var nyheter för mig.

Visst minns jag Carl Gustaf von Rosen och hans flygare i Biafra och att svenska ”äventyrare” gått med i Främlingslegionen, men att svenskar stred i amerikansk uniform i Vietnamkriget, det var nytt för mig. Svenskar deltog även i Koreakriget, både som soldater och med tjänstgöring i ett ”svenskt” fältsjukhus.

Kopplingen till 90-talets balkankrig är kanske lite lättare att förstå, då det ofta handlade om ”återvändare”. Det samma kan gälla för de som var aktiva i israelisk tjänst, både i slutet av 40-talet och i slutet av 90-talet.

Berättelserna är många i boken och författarna har verkligen försökt att gräva djupt med intervjuer, undersökningar i arkiv etc. Det är i många fall svårt att utröna motiven till varför man ikläder sig ett främmande lands uniform och ger sig ut i strid och umbäranden. Ideologi? Försvara sitt ”gamla” hemland? Äventyrslusta? Religiösa skäl? Spela hjälte? Eller bara ett sätt att tjäna pengar?

Boken både skrämmer och förundrar. Intressant läsning!

Hittade snabbt några 60-/70-talslåtar med soldattema och konstaterade snabbt texternas krigarglorifiering. Stämmer inte riktigt med boken, så jag hakar på ett annat spår. ”Född fri” av och med Björn Afzelius från hans tionde och sista studioalbum, ”Tankar vid 50”. Skivan kom två år innan hans död 1999. Här framförs låten live.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Man bör alltid betänka att det som i dag hör till det förflutna en gång låg i framtiden” skrev historikern Maitland och citeras av Robert Harris i sin bok ”München” (2017).

På bokens omslag läser jag: ”September 1938. Hitler är fast besluten att starta ett krig. Chamberlain vill desperat bevara freden.” Ja, detta är den röda tråden i den här verklighets-/fiktionromanen.

Paul Hartmann, en tysk diplomat och medlem i ”anti-Hitler-rörelsen”, har pluggat på universitet i England och där lärt känna Hugh Legat. Den senare har blivit en av premiärminister Chamberlains sekreterare.

Hitler ”skramlar med vapnen” och vill inta områden i Tjeckoslovakien med tysk befolkning. Chamberlain vill hitta en diplomatisk och fredlig lösning. De båda träffas vid ett par tillfällen, varav det stora mötet sker i München, där även diktatorn i Italien Mussolini och premiärministern i Frankrike Daladier deltog.

Mötet ledde till Münchenöverenskommelsen, som undertecknades i Führerbau hösten 1938. Chamberlain hyllades som hjälte för sitt ”fred under vår tid”, medan Hitler inte kände sig så speciellt bunden av överenskommelsen…

Hur går det då för de forna studiekamraterna Hartmann och Legat? Jo, båda fick åka med resp lands delegation till mötet, men kommer även de att mötas? Ja, det överlämnar jag åt dig att ”läsa rätt på”.

Liksom förra Harris-boken är detta en spännande och intressant bok, trots att ”slutet är känt”! ”Tvåfronts”-berättelsen fångar och gör att man har lite svårt att släpp boken.

I oktober 1980 startades bandet Münchener Freiheit, döpt efter ett av stadens torg. På deras femte album, ”Fantasie” (1987), finns låten ”So lang' man Träume noch leben kann”. Den spelades in med London Symfoni Orchestra i Abbey Road-studion! Jag fastnade dock inte förrän året efter, då den kom i en engelsk version, ”Keeping the dream alive”. Men originalinspelningen går precis lika bra att ”yla” till, tycker jag!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!