Aftonbladet eller Expressen...
Gösta Ekman blev allvarligt sjuk i november 2011. Han genomgick en svår operation, som följdes av en lång rehabiliteringsperiod. Hans hustru, Marie-Louise, började föra anteckningar på skeendet. Dessa dagboksnoteringar publicerades 2018 i en bok med titeln ”Få se om hundarna är snälla ikväll…”.
Boken täcker perioden fram till början av mars 2012, då Gösta får lämna vården på sjukhus för en fortsättning hemma i bostaden. Anteckningarna/boken ser jag som en ”anhörig-skriven sjukjournal”, då den stundtals är ganska tydlig med sjukdomstillståndet och medicineringen.
En intressant notering kan göras… Det gäller, som i många andra sammanhang, att ”få tag i” rätt personer för att få hjälp, att nå ett bra resultat. Rätt doktorer, sköterskor etc etc ger större möjlighet till framgång, men det underlättar också om man har anhöriga, som kan stå på sig, argumentera, vara envisa och ifrågasätta…
Detta är en väldigt privat bok. Oerhört ömsint och kärleksfullt skriven, men också utlämnande. Jag inser att anteckningarna bearbetats, men de ger ändå en bild av paret Ekman djupa kärlek till varandra.
Läsvärt, berörande och ganska snabbläst. Tilläggas ska, att Gösta Ekman avled den 1 april 2017, dvs flera år efter den tid boken beskriver.
Ekman i rubrikens underbara tvehågsenhet med Tage Danielsson, som tidningsförsäljare har jag valt bort idag! Satsar i stället på Ekman som politisk agitator, kanske rent av en aktualitet som Centerextremisten (ur Glaset i Örat, 1973)…
Scenen med Ekman och Hans Alfredson om olika äppeldrycksnamn ur ”Äppelkriget”, som regisserades av Tage Danielsson (1971), är också fylld av en massa små&stora finurligheter och ordlekar!
Och så avslutar jag dagens Ekmanmani med en snutt Papphammar, pausprogrammet av SvT som blev en hel film till slut. Det här avsnittets bilder startar på torget i Tomelilla och avslutas på Österports torg i Ystad, men liavell…
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Mit eine Deutscher Klasse...
Ibland blir man överraskad! Fick i julklapp boken ”Får jag lov att berätta?” av och om Christer Sjögren. Boken, med underrubriken ”Kramgoa minnen från Christers garage”, har skrivits tillsammans med Per Berg och kom 2016.
Sjögren, född 1950, och större delen av hans musikområde, gillar jag! På dansbanan! Taktfast och bra dansmusik, men utanför dansgolvet… Nja…
Samtidigt har jag stor respekt för hans sjungande - oftast välgjort. Men jag blev
överraskad när han berättar att hans musikaliska rötter ligger hos Beatles! I boken citerar han ofta textrader från deras melodier! Och det gläder ju en annan…
Att han dessutom är en samlare av musik, urklipp, musikminnen och bilar gör ju inte saken sämre… Men så har han också ett helt garage till förvaringen.
Tonårige Sjögren var med i lokala band innan det blev Jupiter och sedermera Pelles orkester. Och så behövde Vikingarna ny sångare, Stefan Borsch hade slutat. Från 1978 till bandet lades ner 2004 var det Sjögren som sjöng.
Gitarr, bas, orgel, trummor, ja, det har varit olika roller för honom i banden, innan sången tog över. Och det är väl bara att erkänna, att det inte går att ta miste på hans röst.
Intresset för Elvis Presleys musik kom sent i Sjögrens karriär. Sjögrens djupa röst visade sig passa väldigt bra för att tolka Presley.
”Sound of music” på teaterscenen blev en annan utmaning, som gick bra, liksom satsningen på svensk dansbandsmusik på tyska. Vi hade en vecka i bilen på tyska vägar i början av 2000-talet och det kvittade vilken station vi lyssnade på - en gång i timmen spelades en låt med ”Die Vikinger”! Det tyska uttalet var briljant! 4 album på tyska blev det och stor försäljning!
Givetvis finns hustrun Birgitta och dottern Charlotta, liksom Lotta Engberg, Bert Karlsson och Carola omnämnda i boken…
Boken är uppbyggd som ett berättande med små noteringar om vad medskribenten önskar få levererat i minnesväg och är lättläst och givande. Kul svensk (dans-)musikshistoria, som jag läste med intresse och nyfikenhet!
Musiken blir givetvis Die Vikinger i playbackformat - till bandets stora besvikelse tillät inte TV-programmens producenter livespelningar! Så här lät det i ”Kuschel dich in meine Arme” - låt och album från 2000:
Och så ”Romantica” från albumet med samma namn (2002):
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Svarta ramlösa tavlor...
”Mamma är galen och pappa är full” är titeln på en bok av Fredrik Sjöberg (2918). Det visar sig, att bakom den konstaterande titeln finns berättelsen om konstnären Ivar Arosenius och hans familj. Framför allt om dottern Lillan och hennes kusin Hanna.
Upprinnelsen är en tavla av en mindre känd konstnär, där bokens författare nyfiket börjar ”gräva” och finner kopplingar till Arosenius.
Detta är en bok, som gav mig bekymmer med att hålla reda på alla medverkandes namn. Boken kryllar av konstnärer, släktingar, vänner och förhållanden i en sådan mängd, att jag stundtals är på väg att ge upp.
Men till slut, så får tavlan, föreställande kusinerna Hanna Gottowt och Lillan Arosenius, sin förklaring, liksom tavlans signatur Anton Dich. Intressant att följa författarens arbete i att nå vetskap via idogt sökande och en snutt av ”slumpens skördar”.
En lite märklig bok, men jag kom igenom den! Utan att ångra min läsiver!
På tal om konst, så är väl ”Paint it black” den mest färgglada låten man kan tänka sig, eller hur? Den skrevs av Mick Jagger och Keith Richards och blev en listsingeletta för Rolling Stones 1966. Brian Jones står för sitarspelandet, vilket visar att även han följde George Harrison i det intresset. Noteras bör, att bilderna må vara ”live”, men inte musiken!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
It didn’t entertain me...
Nä, knappt 200 av bokens 550 sidor räcker! Flera av engelsmannen Robbie Williams låtar gillar jag, men biografin, ”Reveal” (2018), skriven med hjälp av Chris Heath, kom jag inte igenom!
Jag finner ingen början och inget slut på hans ordflöde, som dessutom kommer i någon sorts ”samtalsform”! Hur man nu kan komma ihåg det… Att berättelsen ”skuttar” i tiden kan jag stå ut med, men allt babblande om hans aliensdiskussioner på nätet, orkar jag inte med.
Hans olika avvänjningsbehandlingar och det allmänt oroliga levernet kan möjligen ge en förklaring till hans många ”göra-slut-med-flickvännen”-aktioner. Hur intressant det nu kan vara, att få veta hans dumma beteende mot kvinnan han sedermera gifte sig med…
Och avhoppet från det framgångsrika bandet Take That ledde först till soloframgångar, men hans ohälsa ledde till bakslag och återinhopp i bandet. Detta varade givetvis inte så länge… Men om detta finns med i boken vet jag inte, jag tröttnade innan…
Bokens enda av vikt och värde jag hittade var apropå att bli omtyckt som artist. Williams skriver: ”Man vill vara respekterad av de stora grabbarna och accepterad av översittarna”. Kan ju vara något att eftersträva i sitt artisteri.
Det är ytterst få böcker jag börjat läsa och inte läst färdigt - mindre än en handfull, faktiskt! Jag brukar envisas med att försöka komma igenom, men det här var bara alldeles ”too much”! Skön känsla att kunna lämna tillbaka boken till biblioteket!!!
Stöddig, dryg och överlägsen, men ibland kan han både sjunga och skapa stämning! Här följer nu 2 klipp från den 3 augusti 2003 och festivalen på Knebworth. Robbie Williams leder allsången i ”Let me entertain you”:
Följd av ”Angels” från samma konsert. Verkar vara bättre känsla där, än vad jag lyckades nå med att läsa hans bok…
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
Vältänkt, om än Snedtänkt...
Kalle Lind är väl bekant för oss, som lyssnat på Radio Malmöhus. Där är han dock inte kvar. Efter sin medverkan i SvT’s ”På spåret” har han ägnat sig mycket åt riksradio och podd, men 2018 kom han med boken ”Snedtänkt”.
Boken är en delsammanfattning och samtidig fortsättning på det han började med på Radio Malmöhus, dvs att grotta ner sig i det som få, om någon, gjort tidigare. Allt från Johnny Bode till Ann-Louise Hanson får sig en ”granskning” - men allt gjort med kärlek och respekt.
Händelser, udda eller inte, beskrivs och belyses! Och, precis som med radiopratet, fängslas och roas jag. Möjligen är boken någon person ”för mycket”, men det går ju att låta boken ”vila” någon dag.
Bokens ”P3-övergångar” mellan de olika personbeskrivningarna är, redan de, värda att studera! Samtidigt som jag blir påmind om Linds inte helt ovanliga bekymmer: Att begränsa sig och sitt ordflöde lite grann! Det kan stundtals bli ”lite för mycket”…
Som tur var, hade han dock inte tappat bort Babben Larssons oneliner om telefonsex: ”När man väl har fått in luren så hör man ju inte vad den andre säger”!
Men jag hade flera timmar i gott sällskap med Kalle Lind och hans ”Snedtänkt”. Klart läsvärt!
Vill du lyssna på Johnny Bode, ja då får du leta själv på Youtube! Jag nöjer mig med en namne till Kalle: Bente Lind! Hur många minns Bente Lind och hennes tårdrypande debutsingel ”Goodbye Jimmy, goodbye”? Det blev en dunderhit 1964 och skrevs av Jack Vaughn som en hommage till då nyss avlidne sångaren/kompositören Jim Reeves. Norska Bente Lind, född 1948, har haft flera hits, men ”Goodbye Jimmy, goodbye” var den största.
För att fortsätta de ”Lindska” övergångarna, så klämmer jag också till med ”Kalle på Spången”, givetvis! Melodin skrevs av Lasse Dahlquist (!) för filmen med samma namn (1939) och med Edvard Persson i huvudrollen. Peps version är från albumet ”Persson sjonger Persson” (1982):
Go’ freda’ & 13-Helg!!!
Haj å Goodbaj!
