It didn’t entertain me...
Nä, knappt 200 av bokens 550 sidor räcker! Flera av engelsmannen Robbie Williams låtar gillar jag, men biografin, ”Reveal” (2018), skriven med hjälp av Chris Heath, kom jag inte igenom!
Jag finner ingen början och inget slut på hans ordflöde, som dessutom kommer i någon sorts ”samtalsform”! Hur man nu kan komma ihåg det… Att berättelsen ”skuttar” i tiden kan jag stå ut med, men allt babblande om hans aliensdiskussioner på nätet, orkar jag inte med.
Hans olika avvänjningsbehandlingar och det allmänt oroliga levernet kan möjligen ge en förklaring till hans många ”göra-slut-med-flickvännen”-aktioner. Hur intressant det nu kan vara, att få veta hans dumma beteende mot kvinnan han sedermera gifte sig med…
Och avhoppet från det framgångsrika bandet Take That ledde först till soloframgångar, men hans ohälsa ledde till bakslag och återinhopp i bandet. Detta varade givetvis inte så länge… Men om detta finns med i boken vet jag inte, jag tröttnade innan…
Bokens enda av vikt och värde jag hittade var apropå att bli omtyckt som artist. Williams skriver: ”Man vill vara respekterad av de stora grabbarna och accepterad av översittarna”. Kan ju vara något att eftersträva i sitt artisteri.
Det är ytterst få böcker jag börjat läsa och inte läst färdigt - mindre än en handfull, faktiskt! Jag brukar envisas med att försöka komma igenom, men det här var bara alldeles ”too much”! Skön känsla att kunna lämna tillbaka boken till biblioteket!!!
Stöddig, dryg och överlägsen, men ibland kan han både sjunga och skapa stämning! Här följer nu 2 klipp från den 3 augusti 2003 och festivalen på Knebworth. Robbie Williams leder allsången i ”Let me entertain you”:
Följd av ”Angels” från samma konsert. Verkar vara bättre känsla där, än vad jag lyckades nå med att läsa hans bok…
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
