Johnny - samlaren...

Hennes föräldrar var ett förälskat par i Transsylvanien, Rumänien. De var förlovade och förberedde sitt giftermål, men det kom ett krig… Margit Silberstein, dottern, har skrivit boken om deras/sitt liv i ”Förintelsens barn” (2021).

 

Paret Ernst och Ili var troende judar och kom, liksom hela deras släkt och många därtill, hamna i nazisternas folkutrotning. Ili deporterades till Auschwitz och Ernst skickades till fronten i Ukraina så sent som 1944, men då var de flesta av deras nära och kära redan utplånade.

 

Paret överlevde kriget, men i ett skört tillstånd. Ili kom till Sverige och Norrköping på en bår med de vita bussarna när Bergen-Belsen befriats. På något sätt fick Ernst veta detta när han kom till Rumänien efter tiden i Sibirien. Han började skriva brev till Ili! Många brev! Hans brev till henne fanns bevarade hos Ili. Dessa brev fick Margit och hennes bror Willy översatta och en värld av kärlek, längtan, tvivel och oro öppnade sig.

 

Ernst lyckades ta sig till Sverige efter något år. Paret gifte sig och blev föräldrar. Och nu, drygt 70 år senare, berättar så dottern hur det är och har varit att vara jude i Sverige. Margit Silberstein var en omtyckt röst i Radio Malmöhus och senare politisk kommentator i SvT Aktuellt. Utsatthet och hot följde med kändisskapet.

 

Margit väver i boken in både sin egen uppfostran och sin egen roll som förälder. Hon gifter sig med en man, som i tonåren flydde från Ungern och de får tvillingpojkar, som också får insikt i släkthistorien och förintelsen.  

 

Jag inser, när jag läst vad jag just skrivit, hur torftigt jag förmått beskriva denna bok. Den blir ibland lite ältig i förf iver över att förklara, förtydliga och synliggöra, att förintelsen inte ”bara” var där och då. Den påverkar fortfarande, vilket gör boktiteln synnerligen passande.

 

Lärorik och intressant läsning, inte minst i dessa krigiska tider.

 

P F Sloan skrev ”Eve of destruction” 1965 och den spelades in och blev en stor hit med Barry McGuire. Lemmy Kilmister, som grundade Motörhead, gjorde långt senare låten tillsammans med Royal Philharmonic Orchestra. Den blev lyssningsvärd även då, eller hur?

 

 

Go’ torsda’!!!    Gott Nytt År!!!

 

Haj å Goodbaj!

Jan Gradvall är sedan länge nöjesjournalist, bl a i Dagens Industri, och kom 2023 med ”Vemod undercover”, en bok om ABBA. Den bygger på ett otal intervjuer över åren med de inblandade, men även på lästa böcker, sedda tv-program etc.

 

ABBA-medlemmarna vill inte skriva memoarer och denna bok är det inte, men, å andra sidan, var går gränsen mellan en biografi och en berättelse om…? Jag noterar bokens undertitel, ”Boken om ABBA”, och tycker att den passar väl. Dessutom ägnas många sidor åt att berätta om runt-omkring-musiken/-händelserna. Det gör att Björns, Bennys, Agnethas och Anni-Frids musikliv sätts in i sitt tidsperspektiv.

 

Alla 4 hade ju ett pre-ABBA-liv. Enghardts orkester, Hylands Hörna, Hep Stars, Hootenanny Singers, melodifestival etc är ju inte helt obekanta, så det var inga gröngölingar som blev ABBA.

 

Sopranen, mezzosopranen, melodiskaparen och textförfattaren fick med hjälp av ljudteknikern Michael B. Tretow till ett unikt sound, som dessutom överlevt! Melodierna och musikdjupet är onekligen, för att använda ett populärt ord, hållbara!

 

Denna bok verkar vara skriven och klar för översättning till andra språk. Varför skulle annars Gradvall så noggrant förklara vad ett dansband är…?

 

Jag uppskattar en del av hans djupdykningar i tid och musik, men ibland blir det lite för torrt och högtravande. På plussidan ligger definitivt, att han lyfter fram personer med stor ABBA-påverkan, som Stikkan, Görel Hanser, Rutger Gunnarsson, Ola Brunkert, Roger Palm, Schaffer och de övriga garvade och initiativrika supermusikanterna. Det gäller att ha förmågan att omge sig med rätt personer!

 

Trots mina invändningar, så blev det en läsvärd bok!

 

”Put on your white sombrero” skrevs av Björn och Benny och spelades in för att finnas med på ”Super trouper”-albumet 1980. Den lades dock åt sidan och dök inte upp förrän på deras samlingsbox ”Thank you for the music” 1994! Bättre sent, än aldrig… Den här videon är ett tydligt hopklipp och utan bild-/ljudsynkronisering, men låten är bra ändå!

 

En av de sista ABBA-singlarna under bandets ”livstid” blev ”The day before you came” 1982, f ö den sist inspelade låten innan återföreningen 2021. Björn, Benny och Åke Sundqvist spelar, Agnetha och Anni-Frid sjunger, medan videon är producerad av Lasse Hallström! Vilka melodislingor! Vilka klanger! Vilken text och sång!

 

 

Go’ torsda’!!!   Go’ Juuul!!!

 

Haj å Goodbaj!

Ystadiana 2023 från Ystads kulturhistoriska förening är boken ”Ystads Allehanda  -  De första 150 åren”. Underrubriken är ”Varje dag berättar vi någons historia. Detta är vår.” Redaktör och flitig skribent är YA’s egen Carl Johan Engvall.

 

I juli 1873 kom första numret av tidningen efter att Axel Fredrik Bjurström, 27 år gammal, köpt Skånska Telegrafens tryckeri. Med regelbunden daglig utgivning fick tidningen snart prenumeranter och en grund att stå på.

 

Givetvis finns August Strindbergs Ystadvisiter nämnda i den här boken. Han besökte gärna en läkare i staden och stannade i perioder, dessutom hjälpte läkaren honom med pengar. När Strindberg 1896, under sin ”Inferno”-tid, bodde på Sladdergatan nära YA, vaknade han på natten av ett oljud som om jorden höll på att gå under. Tidningens tryckning var inte ljudlös…

 

Strindberg beskrev f ö Ystad i sin bok ”Inferno” som ”ett gammalt sjörövare- och lurendrejarnäste”. Otur att kommissarie Kurt Wallander inte dök upp förrän ett sekel senare. Hans insatser hade ju behövts redan på Strindbergs tid!

 

YA’s spridningsområde är ju även ett filmiskt område och tidningen har skrivit mycket om det. ”Änglamark”, ”Den enfaldige mördaren” och Wallanderfilmerna är exempel på det, men även scener i Edward Persson-filmer gjordes i området, dock ej med i boken.

 

Det har alltid varit mycket ”Di Vide” (Ystads IF) och ”Di Röe” (IFK Ystad) i YA, men på senare år har fler sporter och klubbar synts till. I boken skrivs givetvis om handbollsframgångarna på både klubb- och landslagsnivå, men hästsport, fotboll och golf finns med. Saknar dock något om t ex friidrott (Lennart Strandberg) och bilsport (Ewy Rosqvist).

 

Där visar sig bokens, låt oss kalla det, svaghet. Urvalet bygger mycket på händelser de senaste 50 åren. Ystad hade ett rikt musikliv för drygt 100 år sedan. Jussi Björling och hans bröder bodde periodvis där. Han återvände 1936 och sjöng på Fritidsutställningen. Kan inte tänka mig, att YA inte skrev om detta. Inget finns i alla fall i boken.

 

Kul att läsa om layouten för tidningen. Lurblåsaren blev ett ”varumärke” och man valde, att ta tillbaka punkten, dvs ”YSTADS ALLEHANDA.” i tidningens sidhuvud. Den punkten fanns redan 1873!

 

Detta är ett vackert verk i lite större format, som ger rättvisa åt de mycket fina fotona. Gillar också, att man valt ämnesindelning i stället för kronologisk ordning. Det ger ett lite spänstigare intryck och det understryks av bra texter och bilder. Jag gillar den här boken!

 

Tänk att en person, född 1911 och som tillbringade mycket tid i Ystad på 1920-talet, fortfarande är en som det talas om i musiken. Även utanför Sveriges gränser. Han bodde säkerligen hos apotekare Smith, som själv var duktigt sångare och violinist. Ser i en lista över Jussis konserter, att han sjöng på massor av ställen i YA’s område, t ex i juni 1926 i Lilleskog vid Ystad. Han och bröderna ackompanjerades på piano av Elvir Sassarsson, som 35 år senare var min pianolärare…

När Jussi sjöng ”Di quella pira” i slutet på akt 3 av Verdi’s ”Trubaduren” live 1941 lät det så här:

 

År 1865 flyttade August Körling till Ystad. Han var organist och musiklärare, men även kompositör, liksom hans son, Felix. Den senare skrev musiken till Gustaf Frödings text för ”Tre trallande jäntor”. Den finns i ett otal versioner, men jag föll för amerikanska Delta Rhythm Boys inspelning från 1951. Kompar gör Andrew Burman’s Band, dvs Anders B och skivan kom på hans bolag Metronome.

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

”Vargatider” med underrubriken ”Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall  *  1945-55” är skriven av Harald Jähner och kom 2021.

 

Kriget tog slut sommaren 1945, men vad som inte pratats så mycket om, är att det dröjde flera år innan de nya staterna Väst- resp Östtyskland bildas. Vad hände då under dessa år? Och vem gjorde vad? Något som det sällan pratas om, menar jag.

 

I princip var ju dessa åren inledningen till det kalla krig, som skulle råda mellan öst och väst under åtskilliga år. Först i maj 1949 bildades Västtyskland, som ju i princip var Bizonien (amerikanska och brittiska ockupationszonen), som blev Trizonien, när även den franska zonen anslöt. I oktober samma år blev den sovjetiska zonen Östtyskland och landsgränserna sattes.

 

De här 4 efterkrigsåren dokumenterades och fotograferades. Ruinerna röjdes av tappra arbetande, där speciellt kvinnorna, som ju oftast var kvar när männen tvingats ut i kriget, var populära fotoobjekt. Dock har det uppdagats att många bilder var arrangerade med skådespelare…

 

Människor var på flykt från de platser, ibland läger, de befann sig på. Många var på väg hem till sina familjer, men flera fann att husen var förstörda, livskamraten omgift eller att bostaden var ockuperad av andra. Varifrån hämtar man energi till ett fortsatt liv?

 

Samtidigt ville många unga kvinnor, och även män, ut och roa sig. Göra allt det man inte kunnat göra på många år. Det skapades dansställen, t o m med karnevaler, på många orter. Samtidigt som krigsfördärvade forna soldater hade svårt, att över huvud taget få ihop sina liv. Och lag och ordning hanterades, med varierande resultat, av ockupationsmakterna, som försökte skapa någon sorts styre lokalt. Då lät de ibland den gamle och då nazistiske borgmästaren, postmästaren etc fortsätta på sin post.

 

I många områden rådde dock stundtals ”djungeln lag”. Starkast vinner på svarta marknaden. Byteshandeln var omfattande, men även ocker och olika prissättning till olika kunder. Den som hade något att leverera, t ex mat, hade onekligen makt.

 

Det är inte helt enkelt att återberätta de olika episoder som beskrivs, men bokens kapitelindelning ger en liten vink om författarens sätt att dela in de här åren. Kapitel som ”I ruiner”, ”Den stora folkvandringen”, ”Dansmani”, ”Stölder, ransonering, svartabörshandel…” och ”Folkabubblans generation…” är bra och förklarande överskrifter på bokens indelning.

 

Jag hade lite svårt att komma in i boken, men med tålamod och envishet kom jag förbi de första två kapitlen. Därefter fängslades jag av det jag läste. Tänk, så mycket jag inte visste! Egentligen var det ju fullständigt självklart, att det mesta inte fungerade efter kriget, men så noggrant tänker man ju inte alltid. Tankar ”nöjer sig” med, att de två nya tyska staterna skapades och då fungerade ju allt med en gång… men då glöms efterkrigsåren 1945-49 bort. Dessutom fungerade säkert inte allt i begynnelsen i de nya staterna.

 

Rena läroboken det här, men även klart läsvärd!

 

Efter allt detta behövs det lite stilla musik. Jag återvänder till den engelske tonsättaren och pianisten John Ogdon (1937-1989). Här framför han ”Nocturne i Ess-dur op. 9 nr 2” skriven runt 1830 av Frédéric Chopin, som likt Ogdon, var kompositör och pianovirtuos. Fäll ner ögonlocken och njut!

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!