Johnny - samlaren...

Nu är det förvisso tisdag, men ändå dags för “Litterära Hörnan”!!!

”Fem meter upp i luften” är titeln på en låt av bob hund med text av bandets sångare, Thomas Öberg, som f ö fick en Grammis 1997 som bästa svenska textförfattare. Låttiteln fick även bli den här bokens titel och innehåller bidrag från 16 olika personer, bl a Öbergs bandkamrat Conny Nimmersjö.

Flera av bidragen beskriver resp författares första egna musikupplevelser. Föräldrars, syskons eller kanske lekkamraters musik lyssnas på varvid lyssnaren påverkas mer eller mindre.

Sara Kadefors, Mats Olsson och Håkan Lahger är 3 av de kändare författarna i boken och har, som vanligt, bra driv i sina berättelser, kanske t o m lite ”overdrive”. Olssons utflykt till New York 1976 är lite åt det hållet, men ändå roande.

Alla kapitlen var väl inte så underhållande direkt, men flera var riktigt bra och jag log igenkännande vid flera tillfällen under min läsning. Låt mig citera ”Vad är det första man gör när man… hamnar tillsammans i trivsam hemmiljö? Går igenom skivsamlingen, sätter på favoritlåtar, pratar musik…”. Detta kände jag verkligen igen! Detta lilla avsnitt var ”belöningen” för att jag läste boken!

Nu vore det ju enkelt att ta boktitellåten med bob hund, men i stället väljer jag deras nya ”Rocka billigt” i en stimmig inspelning från Garageprojektet i Hammenhög den 15 augusti i år! Energin i spelningen går inte att ta miste på!

Och när jag ändå är inne på spelenergi, så kommer här Kinks med ”All day and all of the night” live från 1965! En av deras många livfulla och odödliga hits komponerade av Ray Davies.

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

”Egenmäktigt förfarande * en roman om kärlek” är Lena Anderssons bok från 2013, men först nu har jag läst den. Och fångats av den!

Poeten och skribenten Ester får en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo. Ester lyckas få en intervju med Hugo och charmeras av honom! Det utvecklas till ett bra föredrag och dessutom blir hon kär i honom. Ömsesidigheten sviktar dock…

Jag ska inte avslöja mer av händelserna, men boken är väldigt läsvärd! Språket är oerhört detaljerat beskrivande, så ett sätt som, i varje fall jag, inte stött på på många långa år. Jag fångades i beskrivningarna!

Det är ju fredag, så jag tänkte bli lite ”filosofisk” och låna/citera ett par rader ur boken:

”Fysikernas bryderi:   Att vi inte minns det som ännu ej har inträffat.

Filosofernas bryderi:   Att vi minns något bara för att det inträffat.

Psykologernas bryderi:   Att vi minns som det passar oss.

Politikernas bryderi:   Att folk har minne.

Medicinarnas bryderi:   Att minnet sviktar.

De olyckliga älskandes bryderi:   Att minnet av det som hänt förändrar oss.”

Och så skivsamlarens bryderi:   Att inte minnas hur originalutgåvan såg ut…  Jaja, men jag minns i alla fall, att det i morgon (26 september) är 46 år sedan det sist inspelade, men näst sist utgivna albumet, av Beatles kom: ”Abbey Road”! Titeln är namnet på gatan i St. John’s Wood, London, där EMI hade sin inspelningsstudio och där Beatles spelade in det mesta av sin musik. Deras producent George Martin satte ihop ett eget ”In my life”-album 1998 och då gjorde Phil Collins Abbey Road-låtarna ”Golden slumbers/Carry that weight/The end” på sitt sätt med ett förlängt trumsolo:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det förvisso tisdag, men ändå dags för “Litterära Hörnan”!!!

Baksidestexten lockade mig till köp av ”Hopplös och hatad av alla” skriven av Toby Young 2001. Författaren, en ung och lovande engelsk journalist, skulle ”ta steget över pölen” och göra karriär i New York.

Men vad hjälper det att ha språket gemensamt, när ”maneret” inte är det! För ”An Englishman in New York”, inte minst i tidningsbranschen, är livet och arbetet inte en dans på rosor.

Starten med anställning på Vanity Fair går inte av för hackor, rätt in i den ”upphöjda skvallersvängen”! Det underlättar dock om man har förstått ”spelreglerna” och, åtminstone till att börja med, undviker att köra den lite brutalare engelska varianten.

Young insåg att ”The American way” borde respekteras, men efterlevde inte detta och snart var han utan jobb.  Han fortsatte dock som frilansare, främst inom kändisbranschen, men framgångarna uteblev, varken i yrket eller privat. Efter drygt 5 år i New York återvände han till London 2000.

Detta är i och för sig en ganska öppenhjärtig bok av Young. Han gömmer inte missödena och misslyckandena under sin tid i New York, men jag fastnar inte i mötena eller icke-mötena med kändisarna. Blir för mycket, på något vis, så jag nöjer mig med att glädjas åt, att jag inte betalade fullt pris för den här boken…

Mer passande musik än ”Englishman in New York” med Sting får man väl leta efter…  Och det gör jag inte! Sting live i Berlin med stor symfoniorkester och Branford Marsalis på sopransaxofon är ”hur grant som helst”, tycker jag. Låten är ursprungligen från Stings andra soloalbum ”…Nothing like the sun” (1987).

Men det blir inte så tokigt med ”Theme from New York, New York” av John Kander och Fred Ebb heller. De skrev f ö även musiken till ”Cabaret” och ”Chicago”. Liza Minnelli sjöng låten i filmen 1977, men jag håller mig till storsångaren Frank Sinatra, som sjöng in den 1979. Här är det dock en liveversion:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Mats Werner har skrivit en bok om sin nio år äldre broder. Titeln är ”Lasse Werner * En lycklig skit” (2014), men har också underrubriken ”Den svenska jazzens gossen Ruda”.

De båda pojkarna fick två systrar också och familjen bodde och arbetade i Stockholm. Musiken fanns i familjen, framför allt hos mamma, som spelade piano ända upp i mycket hög ålder, hon avled 10 dagar före sin hundraårsdag!

Scouter och musik blev viktiga delar för Lasse efter skoldagens slut, med bl a Olle Adolphson och Maj Sjöwall som klasskamrater. Pappan spelade både blås- och stränginstrument och Lasse fastnade snart för saxofonen. Charlie Parker och Dexter Gordon blev favoriter och julklappsönskelistan fylldes…

Somrarna 1951 och 1952 tillbringades hos vänner i London med många jazzkonserter och -influenser och efterhand blev det mer och mer piano. Efter att, 20 år gammal, ha tagit studenten 1954 pluggade han i Paris, där han möter Thelonious Monk och Gerry Mulligan  -  kompositörer, arrangörer, pianister etc.

Lasse startade band med kompisarna. Christer Boustedt, Jan Carlsson, Kurt Lindgren m fl ingick i banden, som inte bara ägnade sig åt musiken. Att agera på scenen blev en viktig del i det som kom att kallas happenings, dvs publiken kunde inte alltid veta vad som väntade.

Bebopen var Lasses musikbas, men snart hittade han sin egen genre, både i kompositioner och spel. Det blev flera framgångsrika utlandsturneer, bl a till Tyskland och Frankrike, men även medverkan i teateruppsättningar hemma i Sverige.

Mer om Lasses liv och musicerande finns att läsa i lillebror Mats bok, som är omfattande, men klart läsvärd. Med boken följer en CD och en DVD för att kunna följa Lasses framfart i svenskt musikliv. Och även om jag inte är anhängare av alla upptågen, utan föredrar den mer ”Domneruska/Jan Johanssonska” jazzen, så var det en underhållande resa i Lasses värld!

I december 1973 spelades ”Sergel + Ryska snuvan” in med Lasse Werner på piano, Christer Boustedt, altsax, Gösta Wälivaara, bas och Jan Carlsson, trummor. Bra driv i spelandet och jag noterar, att ”den där” Carlsson inte bara sysslar med att hålla takten  -  han musicerar på trummorna! Det gillade bl a Jimi Hendrix, som kom att jamma med Carlsson och Bo Hansson, men även Werner hyllades av Hendrix! Håll i hatten! Nu kör vi!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det förvisso tisdag, men ändå dags för “Litterära Hörnan”!!!

Så lätt jag lurades av bokens titel: ”Svärfar Piraten”. Jag lånade boken och först senare läste jag fortsättningen på rubriken: ”& andra märkliga människor jag mött” (2014). Detta borde jag ha uppmärksammat.

Professorn och tandläkaren Sigvard Palmqvist är gift med Piratens dotter i första äktenskapet, Eva. I boken avslöjas att Piraten i tonåren blev pappa till en dotter, som kom att adopteras bort. Här får vi veta vem mamman var och att Piraten i vuxen ålder tog på sig faderskapet.

Kapitlet ”I Piratens värld” utgör knappt 40 av bokens 220 sidor  -  dvs mer än 80% handlar om annat än Svärfar! Och då får vi mer eller mindre lockande berättelser om andra människor Palmqvist mött. Givetvis är mycket koncentrerat kring ”tandläkeriet”.

Förvisso har jag tillbringat en hel del tid hos tandläkare  -  det gör ont i både mun och börs, men det innebär inte att jag är så insatt i ”odonto-grejorna”. Boken är, trots ett antal stavfel och korrekturmissar, lättläst, men fångar mig inte speciellt. Besvikelsen över det tunna Piraten-avsnittet stör för mycket. 

Den lilla Pirat-delen tänker jag nu kompensera! ”Shakin’ all over” var en hit 1960 med Johnny Kidd & Pirates. Fyramannabandet hade en sångare, som inte trakterade något instrument  -   vilket sägs ha påverkat bl a Who och Led Zeppelin till att gruppera sig på samma sätt!

Stellan Skarsgård, som ju spelade i Piratens ”Bombi Bitt” gjorde en singel med samma titel en gång i tiden, men den kunde inte Youtube leverera. Så då kom jag att tänka på Jarl Kulle, som regisserade och spelade i Piratens ”Bokhandlaren som slutade bada”. Kulle gjorde två (?) album med ”Badrumssånger”, som jag tänkte spela något från. Youtube hade inget att bjuda på i det fallet heller, så jag instämmer, dvs det blir inte mer musik idag!

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Journalisten Maxim Leo, född 1970 i Östberlin, ger oss en mycket intressant lektion i tysk 1900-talshistoria i boken ”Röd kärlek * En östtysk familjehistoria” (2014).

Leo ger oss inte bara den tyska delningen och återföreningen, utan även sin familjs historia ända från första världskriget. Det kriget och tjugotalets Tyskland är ju grunden till vad som kommer under trettiotalet med nazismens maktövertagande.

Hur drabbade allt detta Leos föräldrar och mor- och farföräldrar? En upphittad ”livsanteckningsbok” ger en hel del förklaringar, men föder också, som vanligt, följdfrågor. Dessa får dock inte några svar.

Andra världskriget får följder för familjen och efter kriget är det flera tillfälligheter, som gör att man hamnar på den av Sovjetunionen styrda sidan, dvs Östtyskland, DDR. Familjemedlemmarna är aktiva bl a inom journalistiken, men har det jobbigt med att allt skrivet inte blir publicerat i tidningarna.

Men under 1988 börjar en förändring märkas. Staten verkar ibland vilsen över vad som är förbjudet eller tillåtet. I november 1989 faller så muren och strax efter blir Tyskland ett land och då kom många i öst känna att de ”saknade den trygghet som förut … varit så begränsande”. Lite omvända världen.

Några år senare, när Stasi-arkiven öppnades, så visade det sig att både grannar och t o m  familjemedlemmar varit Stasi-rapportörer…

En mycket intressant bok, inte minst genom att den spänner över flera generationer i familjen och tidens händelser! En av familjemedlemmarna hittar f ö i den första utgåvan av tidskriften ”Gegen den Strom” (1928) dess devis: ”Den som vill tillbaka till källorna måste simma mot strömmen”! Den devisen tål att funderas på!

Flykt och flyktingar, världen förändrades då som nu  -  mottagandet syns dock nästan sämre idag… Ett och ett halvt år innan John F Kennedy sa de bevingade orden ”Ich bin ein Berliner” i Schöneberg, Berlin, kämpade The Beatles, efter alla Hamburgspelningarna, med att få skivkontrakt. Vid ett besök hos Decca i London spelade de in ”Take good care of my baby” skriven av paret Carole King och Gerry Goffin. Det blev inget kontrakt med Decca:  -  ”gitarrgrupper var ute”…

Jönköpingsbandet Caretakers fick engelsk sångare 1965 när Mike Wallace lämnade Retreads från Bristol. Detta blev ett lyft för Caretakers, inte minst med hiten från 1966 ”The end of the world”. Samma år gav de även ut singeln ”Lost someone”. Här kommer den i en liveinspelning:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Flitens lampa verkar ständigt lysa hos Herman Lindqvist…  Hans lista över utgivna böcker är lång och alldeles nyss kom ”Våra kolonier” med underrubriken ”De vi hade och De som aldrig blev av”. Just inkommen till stadens bibliotek bar jag ut den därifrån…

Historierna om olika Östersjöområden, öar i Västindien och ofunna områden utanför Afrika lockade mig. Intressant att läsa om svenskt ägande i Nordamerika, där man på 1600-talet skapade Nya Sverige i Delaware! Förhandlingar och köpslag med indianerna gav utrymme för svenska bosättningar drygt 250 år före den stora utvandringen tog vid! Svenskarna uppfattade det som att man köpt mark, medan indianerna menade sig bara ha sålt nyttjanderätten…  Intressanta tolkningar!

Svenskar, engelsmän och holländare var de mest aktiva i kampen om områdena i Amerika och kampen drog vidare norrut till New Amsterdam, som senare blev New York. Smålänningen Brunk tog sig an Manhattan, Kullarnas ö, steg i land och gick indianstigen, som holländarna kallade Breede Wegh, sedermera Broadway! Brunks namn finns f ö kvar där än i dag  -  Bronx!

Boken innehåller fler sådana historiska och språkliga kopplingar i och kring New York. Tillhör absolut avdelningen ”Kul Vetande”! Och därmed var jag fångad av boken!

För några veckor sedan njöt jag av en Apfelstrudel med glass och vaniljsås på Alter Schwede i Wismar, en vacker gammal tegelbyggnad med gedigen inredning och bilder av svenska kungaparet med familj! Wismar hade ju varit svenskt en period, men det var inte förrän jag läste den här boken som jag insåg omfattningen. Wismar var svenskt 1632 – 1803 och därefter en sorts pant till 1903!

Pommern med Rügen, Stralsund, Sassnitz, Greifswald och Stettin var svenskt 1630 – 1814, bara för att ta ett annat exempel. Detta är ju kända områden där jag varit ett antal gånger genom åren. Även alla de övriga områden, som periodvis varit svenska, är noggrant beskrivna i boken.

Jag föll snabbt för denna innehållsrika och lättlästa bok! Språket och anekdoterna bara flyter på och jag ”lajkar”, som det heter nu för tiden!?

Det är visserligen inte det rätta århundradet, men visst har Die Vikinger haft stora framgångar i Tyskland! Väl hanterat med både sång och uttal har populariteten varit stor för Christer Sjögren och hans kamrater. Här har jag valt ”Wir Zwei” från 2001, låten spelades in på svenska året innan med titeln ”Vi två”:

Med tanke på alla svenskar som ”dragit till Amerika” kan det kanske vara på sin plats med ”Breakfast in America”, Supertramps stora hit från 1979. Här hör vi den live med en av kompositörerna och bandgrundarna, Roger Hodgson:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!