Johnny - samlaren...

”Dottern” (2020) är Lena Anderssons ”uppföljare” till sin bok om ”Sveas son”. Elsa Johansson är Dottern till Sveas son, Ragnar, och hon har en bror vid namn Erik.

 

Boken om Sveas son kom 2018 och jag läste den med stort igenkännande. Det var en bra och intressant beskrivning av folkhemmet, men ”Dottern”…

 

Ibland kommer det över mig… Varför fortsätter jag läsa en bok, som jag inte begriper mig på? En bok, som jag inte ser syftet med? En bok, som jag är ”för dum för att förstå”?

 

Det vore ju klokare om jag valde, att lämna tillbaka den halvlästa boken till biblioteket… Men jag läste färdigt… Och blev inte klokare…

 

Ragnar med fru Elisabet curlar sina barn Elsa och Erik för fullt, men boken övergår sedan i en sorts ordekvilibristiskt överflöd. Var det så och då ”folkhemmet” deformerades? Är det detta författaren vill förmedla?

 

Eller är det den svenska ”vet-bäst”-mentaliteten, som beskrivs? Ja, inte vet jag, men det kändes bra när jag nådde till bokens sista sidor…

 

Musik till detta är väl nästan självskriven  -  Johanna Jansson! Mer känd som Dotter! Förra årets Mello-tvåa, ”Bulletproof”, har väl inte undgått någon… ”Vintern jag var sexton” släppte Dotter också 2020 och hon har skrivit den tillsammans med Thomas G:son och Dino Medanhodzic.

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Kate Quinn, amerikansk författare i San Diego, har skrivit boken om ”Jägarinnan” (2019). Jag hade fått rekommendationer om boken och började läsa…

 

Boken är en fiktion, men baserad på verkliga händelser. Vissa av karaktärerna är verkliga personer. För andra har liv och leverne slagits samman (1 + 1 = 1) i boken. Förklaringar finns i ”Författarens efterord”.

 

Ian och Tony jagar i slutet av 40-talet och början av 50-talet krigsförbrytare, som lyckats dölja sina brott och slippa straff. Därtill kommer Nina, som med hjälp av giftermål med Ian tar sig ut från krigsslutets Tyskland/Polen och kommer till England. Ninas livsresa är nästan värd en egen bok…

 

Trion ”gräver fram” flera nazister, som fälls i rättegång, men den stora jakten är att försöka få tag i ”Jägarinnan”. Hon misstänks bl a för att, rent ut sagt, avrättat några barn i Polen. Dessutom finns vittnesmål på, att hon mördat Ians lillebror, Sebastian.

 

Jakten/spaningen är intensiv och sträcker sig genom flera krigssöndriga länder i Europa, men leder till sist till USA. Jag tror jag nöjer mig med min beskrivning där… Boken berättar själv betydligt bättre än jag kan.

 

Jakten på ”Jägarinnan” är väldigt spännande! Boken är rapp, men samtidigt väldigt noggrant beskrivande. Små korta kapitel med plats, år och månad samt huvudpersonens namn som överskrift ger högt tempo! Spännande och högst sannolik berättelse, som är väldigt läsvärd!

 

I november 1973 kom ”På väg”, det tredje och näst sista studioalbumet med Hoola Bandola Band. Mikael Wiehe stod för all text och musik, som t ex till ”Jakten på Dalai Lama”. Så 36 år senare står delar av bandet på scenen tillsammans med Södra Bergens Balalaikor och framför låten. Balalaikornas klang lämnar inte mig oberörd…

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Ngũgĩ wa Thiong’o räknas som en av Afrikas främsta författare, läser jag på bokomslaget. Men det hade jag ingen som helst aning om innan jag lånade boken på biblioteket.

 

”Drömmar i krigets skugga” med underrubriken ”Minnen från en barndom” kom 47 år efter debuten 1963 med ”The black hermit”. Den svenska översättningen kom 2012.

 

Wa Thiong’o är född i en förort till Nairobi i Kenya och i boken berättar han om sina år och sitt liv fram till universitetsstudierna började. Det är ett liv som är svårt att föreställa sig, inte minst, att hans far hade 4 hustrur och författaren 27 syskon.

 

Med stor noggrannhet redogörs för familjen och familjeförhållandena. Många namn, som jag har lite svårt att hålla reda på, men inser att det fanns en sorts roll- och hierarkisystem, som styrde upp det hela. Hyddornas placering i förhållande till varandra tydliggjorde graderingen. Fruarna bestämde i sina respektive hyddor.

 

Skola gick man i bara om ens mor hade lyckats få ihop pengar därtill. Wa Thiong’es mor lyckades finansiera skolgången i utbyte mot att sonen alltid skulle göra sitt absolut bästa! Och vara rädd om skoluniformen… Det första omvälvande i skolan var, att läraren skrev in honom som son till sin far och inte, som var det gängse, till sin mor!

 

Skolan var inte någon dans på rosor. I boken skriver han, att utbildning för afrikaner begränsades till snickeri, jordbruk etc för att erhålla yrkesskicklig arbetskraft  -  inte bildade afrikanska huvuden… De vita herrarna styrde och ställde i apartheidens Afrika!

 

Andra av författarens tankar: Jomo Kenyatta, Kenyas förste premiärminister efter befrielsen från Storbritannien 1963, hade talets gåva, men behövde Peter Mbiyus ”penna”. Att jämföra med ”parhästarna” Gandhi och Nehru, Mao och Zhou Enlai eller Moses och Aron. Intressanta liknelser.

 

Detta är en lärorik bok om 40- till 60-talets koloniala Afrika. Under slutet av den tid då kolonisatörerna tvingas lämna och självständighet börjar uppnås så smått. Skildringarna av familjer, skola och samhälle är omfångsrika och fängslande. Makt och maktspel likaså. Glad att jag lånade och läste boken!

 

Liknelserna ovan, får mig att tänka på motsvarande parhästar ionom musiken. Elton John var första namnet som dök upp. Väldigt många av Eltons låtar fick text av Bernie Taupin  -  ett ”skapligt” kombo, eller hur? Richard Rogers (musik) och Oscar Hammerstein II (text) med bl a ”Sound of music” och ”Kungen och jag” fungerade också bra tillsammans, .liksom Benny Andersson (musik) och Björn Ulvaeus (text).

 

År 1975 kom albumet ”Captain Fantastic and the brown dirt cowboy”. Det har jag lyssnat på väldigt många gånger! Fantastiska melodier av Elton John och bra texter av Bernie Taupin  -  jag har låtit min ”röst” höras många gånger till detta. En av favoriterna är ”Someone saved my life tonight”  -  sist på LP’ns första sida. Texten refererar till 1968, då Elton ville bryta förlovningen med flickvännen, men kände i desperation, att det ”enklaste” då, skulle vara att ta sitt liv. Long John Baldry och Bernie Taupin fick dock honom på bättre tankar. Självmordsförsöket stoppades, liksom giftermålet och musiken tog över, för att uttrycka sig enkelt.

 

På nätet hittade jag två olika liveframföranden av ”Someone saved my life tonight”… och jag valde båda här! Det första är från 1976 med enbart Elton John och flygeln på scenen:

 

Och det andra med sitt band live i BBC 2006:

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Författaren och bibliotekarien Elin Boardy har kommit med sin femte roman, ”Nätterna på Winterfeldtplatz” (2020). Boardy fick f ö Tidningen Vi:s prestigefyllda litteraturpris 2014.

 

Den Göteborgska 19-åringen Hedvig beger sig 1928 till Berlin. Hennes pappa är tysk och hemma pratas det både tyska och svenska, så språket är inget bekymmer.

 

Hedvig ska bo i sin fasters gästrum och skaffar sig snart jobb med maskinskrivning på ett företag. Där träffar hon Mina, som blir ingången till ett tight kamratgäng. De ”lever ut” i det ”fria” Berlin, där det mesta tycks vara tillåtet vid den tiden. Mina tankar går onekligen till boken ”Farväl till Berlin” och musikalen ”Cabaret”.

 

Umgänget har lite vidare förhållanden, vilket snart kommer att utsätta dem för den begynnande nazismens hot och våld. Ett citat ur boken: ”Närma dig inte en get framifrån, en häst bakifrån och en idiot från något håll”…

 

Mina är engagerad kommunist och delar ut flygblad, men hamnar i trubbel. SA ger henne stryk och polisen bara stryker förbi… Och i november 1928 håller Hitler tal i Sportpalast inför valet. Han vill vinna mark även i Berlin.

 

Hedvig tröttnar på den ständigt övervakande fastern och tar sitt pick och pack och flyttar till en annan hyresvärdinna. Det funkar alldeles utmärkt, men det blir ”liv” på både fastern och hemma i Göteborg. Hedvig är ju inte myndig.

 

En av Hedvigs kamrater, Felix, jobbar på ett litet tryckeri och möts en morgon av att nazistiska slagord klistrats upp på dörren. Det är en tydlig signal på tråkiga förändringar.

 

Vi är nu en bit in på 1929 och på hösten kraschar börsen i New York och depressionen når även Europa. Tyskland, med sina stora lån i USA, drabbas hårt med stor arbetslöshet och produktionsbortfall. Inflationen i Tyskland växer enormt. Grymma tider följer, för att uttrycka sig kort.

 

Detta är en väldigt lättläst och välskriven bok! Bra berättat om en intressant period i Berlins historia, som kanske inte så ofta beskrivs. Nazismen är på väg att ”ta över”, förstöra och dra ut landet i krig och elände. Läs och begrunda!

 

I ovan nämnda ”Cabaret”, skriven av John Kander och Fred Ebb, har Liza Minelli rollen som nattklubbssångerskan Sally Bowles. Filmen kom 1972 och regisserades av Bob Fosse och blev en stor framgång. Minelli fick Oscar för sin insats, där hon bl a framför ”Mein Herr”:

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!