It was fifty years ago today...
Med den titeln var det väl närmast självklart, att boken ”Beatlesmanifestet” skulle läsas av mig, eller hur? Einar Már Guðmundssons bok kom redan 2004, så jag har lyckats ”hålla mig” ett bra tag…
Guðmundsson, född i Reykjavik 1954, skriver om 1960-talet och huvudpersonens tonårstid i den staden. Musikens, inte minst Beatles’, påverkan fångas bra i meningen: ”I begynnelsen var den grå bandspelaren.” Och så var det säkert inte bara i Reykjavik…
Detta är en berättelse om tonårspojkars bus, skola, rockband etc, allt för att bli sedda av, framför allt, flickorna. Busen går ibland lite för långt, musiken och garagebandet blir inte så väl mottaget och skolarbetet… ja, kort sagt, framgångarna uteblir.
Boken är lättläst, men jag blir lite smått störd av känslan av att kända band och bandmedlemmars namn blandas in i en text om någons tonårsperiod bara för att locka läsare, som jag…
Samtidigt kan jag ju inte bortse ifrån, att om t ex jag skulle skriva om min tonårstid, så skulle jag ha svårt att bortse från musikens inverkan och påverkan på mig. Så jag får väl ”köpa” både bokens titel och innehåll. Lättläst, men läsvärd?
I början av augusti för 50 år sedan kom Beatles med sitt sjunde studioalbum, ”Revolver”, och den 29 augusti 1966 gjorde de sin sista konsert för betalande publik! De hade tröttnat på att knappt ens själva kunna höra vad de spelade och att de ville ägna mer tid i inspelningsstudion.
Ett livealbum, ”Live at the Hollywood Bowl” med delar av konserterna 1964 och 1965, kom 1977 och nu i dagarna släpptes musiken på nytt i uppgraderat skick… Så här lät ”Twist and shout” den 23 augusti 1964 i Hollywood (detta är dock en icke uppgraderad version):
Och så tar vi “A hard day’s night” från samma tillfälle, dock med sämre bildkvalitet och en producent, som inte riktigt lyckas fånga de rätta tillfällena, t ex vid gitarrsolot. Men vilken energi i musiken!!!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
…cause you’re playing with fire...
En fem år gammal bok om olagligheter i Malmö och ändå känns den i högsta grad aktuell, inte minst med tanke på de senaste dagarnas bilbränder. Kriminalreportrarna Tobias Barkman och Joakim Palmkvist på Sydsvenskan har i ”Maffiakrig” grävt lite djupare i kriminalitetens grupperingar i Sveriges tredje största stad.
Händelserna och grupperingarna verkar ha sina motsvarigheter i Göteborg, men, av någon anledning, inte i Stockholm. Grupperingarna har kommit till ett stadium, där rättsväsendet inte ”anlitas” för att lösa tvister - man löser dem själv! Med vapen! Som man inte har någon brist på!
Överfall och rena avrättningar på offentliga platser är inte ovanliga - rena tillfälligheter har gjort att ”gemene man” inte råkat illa ut. Familjebanden är starka inom grupperingarna och drivande i både ”affärerna” och uppgörelserna.
Efter ett antal misslyckade och otillräckliga polisinsatser skapas en speciell grupp, som lyckas komma en bit på vägen. Dock utan att få stopp på händelserna. Svartklubbar och annan skum verksamhet frodas vidare, liksom tvister och uppgörelser… Mord och mordförsök är inte ovanliga…
Bomben mot åklagarens i Trollhättan hem har Malmöanknytning och är en av många händelser, som författarna undersöker. De pratar med gängen, polisen, åklagare etc etc för att försöka förstå vad som händer och varför samhället inte får stopp på det hela.
Detta är oerhört intressant läsning, men också klart skrämmande! Är rättsväsendet/polisen/myndigheterna så lamslagna och tafatta, att man inte klarar av att bekämpa de brott dessa kriminella begår? Varför får man inte stopp på brotten? Varken i Malmö eller i Göteborg.
Jag ser fram emot en fortsättning på den här boken med ett hopp om att samhället kommit en bra bit på vägen. Men redan denna bok är läsvärd! Mycket läsvärd!!!
Dagens ”överskrift” är hämtad från en tidig låt av och med Rolling Stones, visserligen en relationssång utan anknytning till våldet i Malmö, men ändå… Mick Jagger sjunger, Keith Richards spelar gitarr, Phil Spector bas och Jack Nitzsche harpsichord, ja, det var Rolling Stones en natt i Los Angeles i januari 1965! ”Play with fire”:
“I shot the sheriff” av Bob Marley är en mer våldsam berättelse, men eftersom jag är så förtjust i gitarrkliarnas/-hjältarnas Crossroadstillställningar, så väljer jag Eric Claptons spelning från 2010 med gungigt komp ett skönt gitarrsolo:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
M Train - gick inte spårlöst förbi...
Fem år efter hennes första memoarbok, ”Just kids”, kom Patti Smith med ”M Train” 2015. Hon närmar sig de sjuttio och har mycket att berätta!
Patti Smith är musiker, men även kompositör och poet. Wikipedia på svenska har f ö lyckats ”gifta ihop” henne med fel Fred Smith! Inte ens de är att lita på!
Hon är väl för flesta mest känd som den som gjorde Springsteens ”Because the night” till en världshit 1978, men hennes CV innehåller betydligt mer än så! Och hon räknas bl a till en av rösterna i punkens ursprung.
Den här boken handlar i huvudsak om hennes tid efter att maken, Fred ”Sonic” Smith (gitarrist i MC5), avlidit. Hon berättar på ett lågmält och eftertänksamt sätt om vardagliga händelser, bl a cafébesök, men fyller ofta på med trådar bakåt i tiden.
Vi får veta om hennes olika engagemang i livet, men även om hur hon jobbar med författandet av poesi och låttexter. Henning Mankell är/var en nära vän, vilket, i alla fall jag, inte fick klart för mig förrän Patti fick Polarpriset 2011. Och så har hon ju faktiskt varit på besök i Ystad!!! Synd jag missade det - hade varit kul att få bjuda på en kopp kaffe!
Hennes musik har inte någon större plats hos mig, men den här boken gillar jag! ”M Train” fångar mig betydligt mer än hennes ”Just kids”! Skön berättarkonst, helt enkelt!
När Patti fick Polarpriset framfördes lite av hennes musik av andra artister. Veronica Maggio framförde ”Because the night” på sitt lite mjukare sätt med symfoniorkester. Av bilderna att döma, ”gick det hem”!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Maybe it’s because I’m a Londoner...
”Funny girl” är nu inte enbart en film med Barbra Streisand och Omar Sharif. Nu är det en bok också! Runt 20 år efter genombrottet med ”High fidelity” kommer Nick Hornby med sin ”Funny girl”.
Boken handlar om Sophie, som blir vald till 1964 års Fröken Blackpool och som flyr från promoveringen, när hon inser vad det innebär av plikter att bära den titeln under det närmaste året. Hon drar till London för att försöka bli en engelsk Lucille Ball.
Hur hon kämpar och om hon lyckas, ja det får du själv ta reda på! Boken är lättläst och underhållande med ett snabbflytande språk.
Vad har vi då för kändisar, förutom Fröken Blackpool, från denna stad? Jo, bl a Ian Anderson, den karismatiske skaparen av och ledaren för Jethro Tull! År 1964 var han dock 17-åring och studerande konst på Blackpool College of Art! Jethro Tull startade först 1967, men jag vill gärna ha med ”We used to know” från deras andra album, ”Stand up” (1969). Jag lyssnar gärna på den låten och det verkar nästan som att The Eagles gjorde det också… innan de skrev ”Hotel California”… ackordföljden är ju likadan… är inte tonarten rent av samma…? Hur som helst! Här kommer ”originalet” ”We used to know” med Jethro Tull:
Bokens Sophie stack ju till London, så varför inte? ”London town” (1978) är titellåten på Paul McCartneys Wings sjätte album och skrevs tillsammans med Denny Laine, tidigare medlem i Moody Blues.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Där sitter jag med en kaffe I min hand...
En recensents bok om en författares flera böcker? Ja, hur ska jag annars beskriva Bo Bjelvehammars lilla bok ”En bok om Tehå” (2008)?
Sigurd Thomasson, även kallad Tehå, var en smått legendarisk skribent i Ystad med många år på tidningen Aurora. Tidningens sista nr kom nyårsafton 1957, men Tehå fortsatte skriva och samla ihop ”gamla” avsnitt för återanvändning i böcker. Det blev runt tio utgåvor.
Kåseriets mästare i det lokala livet, var hans främsta gebit, men han fick även andra uppgifter, som att bevaka och skriva om kommunala möten etc. Den färdiga artikeln, blev dock inte sällan av kåseri-karaktär ändå…
Tehå hyllar i sina kåserier enkelheten och ogillar högfärden när han beskriver omgivningen. Han använder ofta dialektala uttryck när han berättar om Ystads original och det han skriver om ”är ofta sant, ibland sannolikt… allt har inte hänt, det skulle kunna hända…”.
Under Fritidsutställningen i Ystad 1936 var Tehå väldigt produktiv och publicerade flera hundra notiser och spalter i Aurora. F ö samma tidning där min svärfar Henry var journalist i många år.
Och så måste jag bara citera Tehå igen:
”Disponenten på sockerbruket, en mycket hög herre, sporde gamle Otto Bremberg:
- Vilka tidningar läser Bremberg?
- Bara Aurora. Fra borjan till slut. Vicka bla’ läser Weigl själv?
- Svenska Dagbladet och Sydsvenskan, naturligtvis. Aurora använder jag någon gång. Men bara på ett visst ställe.
- Då ska ja’ säja en sag. Han e klogare i den ännen än i den anre!”
Sigurd Tehå Thomasson gick ur tiden 1983, 73 år gammal efter ett liv i ”sakta mak” och på egna villkor. Hans stora idrottsintresse gav inte bara underlag för skrivande, han var själv även en god friidrottare, bl a svensk mästare i femkamp 1934. Skrivandet tog dock över.
Bjelvehammar har förvisso grävt i ”Tehås samlingar”, men frågan är om han lyckas komma fram till något, förutom egna upprepningar och, tack och lov, roande citat. Snabbläst, men läsvärt?
Till detta ”serverar” jag gamla Ystadsvykort med musik därtill! Vassego’a:
Och så, om Malmös stolthet av Ystads stolthet! Perikles sjunger opluggat om ”Turning Torso”:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
