Johnny - samlaren...

Tidningen ”auto motor & sport” (ams) har samlat alla sina SAAB-artiklar, och några tidigare opublicerade, sedan starten 1995 i en bok, ”Stora boken om SAAB * 1947-2011” (2017). Det är en riktig tungviktare! Stor och omfattande med vackra illustrationer!

 

Jag är väl inte speciellt insatt i bilar och dess tekniska utveckling, men tycker om att köra! Och har alltid haft ett ”svagt öga” till SAAB  -  mina första 3 bilar var SAAB 96! Och då är det ju inte helt onaturligt att låna den här boken på biblioteket…

 

Svenska Aeroplan-aktiebolaget (SAAB) grundades 1937 på initiativ av regeringen. Bofors och Ars (Electrolux-dotter) fick i uppdrag att bygga militärflygplan.

 

Den första bilen kom tio år senare. En lite egensinnigt designad bil med framhjulsdrift och droppformad kaross. Bilen fick namnet 92, siffernamn blev det även i fortsättningen.

 

Jag tänker inte gå in på de olika modellerna och utvecklingen av dessa. 1968 slås SAAB samman med Scania. Samgåendet med Volvo sprack 1977. SAAB-Scania delas 1990 och GM går in som delägare i personbilsdelen för att tio år senare ta över helt. Något som kom att innebära slutet för den svenska biltillverkaren.

 

Varför gick det åt pipan, trots att SAAB ingick i en av världens största bilkoncerner? Förmodligen just därför! En liten prestigebilsfirma ”fick inte plats” i stora GM, vars huvudsakliga Europaintresse fanns i tyska Opel.

 

Det lite egna Trollhätteföretaget med sina innovativa lösningar gick inte hem i GM, som dessutom snart skulle hamna i egna ekonomiska bekymmer. Konkursen var ytterst nära, men USA gick in med gigantiska belopp och räddade bolaget. Svenska regeringen gav aldrig SAAB motsvarande stöd… kanske lite med det misslyckade varvsstödet i åtanke…

 

Entusiasmen och kreativiteten hade alltid funnits i SAAB, som t ex först i världen med strålkastartorkare, 2-krets bromssystem, värmestol. Tidiga med att få turbon funktionell i personbilen och i pipelinen under firmaslutet fanns det snålgående motorer, liksom en smart elmotorlösning. Problemet låg nog lite i, att man inte lyckades nå en bra kombination av tillverkningskostnad och försäljningspris. Överskottet blev otillräckligt.

 

Och under GM-tiden lyckades man aldrig nå ett fullt fungerande förtroende eller samarbete med Opel, GM i USA etc. Samtidigt framstår GM som en ägare som inte riktigt visste varför man köpte SAAB. Virrigheten blir ju ännu tydligare i att GM 2017 säljer hela Opel till PSA Peugeot Citroen! GM har lämnat Europa!

 

Man kan ju alltid beskylla GM för SAABotage, men det som stör mig mest när jag läser boken, är nog att man i SAAB-slutet inte samlade ihop alla pågående innovationer i ett ”kunskapsbolag”. Dels hade man kunnat behålla kompetensen i Trollhättan, och dels hade man kunnat bidra till utvecklingen av energismartare fordon. Och Trollhättan hade fortsatt vara en del av ett ”innovativt bilnav/-kluster”.

 

Boken är omfattande… och visade flera SAABar, som jag aldrig sett tidigare! Och, en del av dem, kommer aldrig att kunna ses, tyvärr. Några hade varit värda ett bättre öde! Boken var mycket läsvärd, både som ett ”skapandedokument” och som berättelse om flera misslyckade äganden.

 

Tvåtaktsmotorn i SAABen med Erik Carlsson vid ratten  -  välväxt man i en liten bil  -  blev succé i rallyvärlden i början på 60-talet. Efter hans bortgång 2015 hedrades han med en ”otyst” minut (OBS!!! Se upp med ljudnivån!!!)::

 

Nästa ”musikinslag” blir också lite dunka-dunka…  ett nästan 15 min långt reportage om Monte Carlo rallyt 1963 med Erik Carlsson som kommentator. Del av rallyt startade i vänstertrafikens Sverige, men från Helsingör var det högersidan som gällde! Intressant sätt att göra reportaget, där man inkluderat hurtfrisk musik á la ”Tekniskt Magasin”-signaturen…

 

 

Go’ Ärtsoppeda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Boktiteln ”Honeckers kanderade äpple” fick mig att stanna till! ”Frontningen” på biblioteket hade gjort nytta och jag lånade boken skriven av Claudia Rusch (2003).

 

Rusch föddes 1971 i Stralsund, växte upp på Rügen och i Brandenburg innan hon och hennes familj 1982 flyttade till Östberlin. Hennes föräldrar var kritiska till DDR-regimen och var ständigt bevakade och kontrollerade av Stasi och dess ”medhjälpare”.

 

Detta är tonåringens berättelse om att leva i den kommunistiska diktaturen! En mycket intressant läsning om de vardagliga vedermödorna, men också med de egenskapade friheter, som kunde tas. Presterade du bra i skolan och gick med i ”Freie Deutsche Jugend”, så fanns det belöningar att erhålla…

 

Helt plötsligt kunde man bli uttagen till att följa med på studiebesök i utlandet! Och få nya kontakter… och förhoppningsvis genomskåda hemlandet och, inte minst, dess styressätt… samtidigt som man ändå var under kontroll…

 

Detta blev en överraskande god läsupplevelse! Jag tyckte om att läsa om Östtyskland strax före, under och efter ”Die Wende”, dvs förvandlingen till det förenade Tyskland. Just att boken är skriven av en ung icke-politiker/-historiker, som ”var med”, tilltalade mig. Klart läsvärd bok!!!

 

Ralph Siegel skrev, som vanligt, musiken och Berndt Meinunger till ESC-vinnaren 1982 och Nicole (Seibert) sjöng. Undrar om bokens författare Claudia Rusch fick/kunde se tävlingen? En vacker sång är det. Tycker den går att lyssna på även nu många år efter, bara jag slipper Nicoles engelska version!

 

 

Go’ Donnerstag!!!

 

Haj å Goodbaj!

17 år gammal, 1993, fick Mikael Lindnord efter en träning veta, att han inte längre platsade i hockeylaget! Fick uppmaningen att packa ihop sakerna. Rena knäcken för en tävlingsinriktad Örnsköldsviksgrabb! Senare ledde det dock till en bok om hunden ”Arthur” (2016).

 

Med en pappa i FN-tjänst blev det flera vistelser utomlands. Mikael fick gå i pakistansk (!) skola i Damaskus med hård disciplin och undervisning på engelska. Det gick inte jättebra… och så blev det flytt till Kairo och ett halvår där, innan det blev Ö-vik igen. Och möte med Helena…

 

Tävlingsinstinkten satt kvar, men tog sig nya uttryck. Träningsnerven ledde honom in i multisporten, som enl Wikipedia är en ”upplevelseinriktad konditionsidrott”, som oftast innehåller orientering, mountainbike, paddling och sker över långa sträckor. ”Team Peak Performance”-laget bildades med Mikael som en av medlemmarna.

 

Första större tävling i Sverige var i Åre 1997, men laget tävlade redan 1995 i Argentina. Det blev flera framgångar för laget i olika tävlingar, även pallplatser! Och så i november 2014 var det dags för en tävling i Ecuador med start sydost om Quito och målgång i Mompiche, vid Stilla havskusten.

 

Boken ger en bra beskrivning av dramatiken i tävlingen. Och så dyker en gatuhund upp när de passerar en by en bit in i tävlingen. En hund som inte vill ”släppa kontakten” med laget, speciellt inte med Mikael!

 

Detta är en dramatisk berättelse, med mycket smärta… och hjärta! Som det kan bli när några envisa, energiska människor  -  och en hund  -  bestämmer sig för, att inte bara klara av en tävling, utan även ”efterspelet”! Klart läsvärd!

 

Hösten 1963 fick Rufus Thomas sin största hit med sin ”Walking the dog”, 13 år efter skivdebuten. Han hade nyss gått över till Stax Records, som var stora på soulmusiken. Låten kom strax att spelas in av flera andra artister. Rolling Stones hade låten med på sitt debutalbum, 1964. Så här lät playbacken i australisk TV…

 

 

Go’ Ärtsoppeda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Bertil Perrolf är väl inte på allas läppar i dessa dagar, men nu har jag läst hans bok från 1993: ”Sidor till kaffet”, titeln är en travesti på hans radioprogram ”Skivor till kaffet”.

 

Bokens undertitel är ”Minnen från femtiofem radioår” och det handlar boken om. Perrolf var en mästare i att ordrikt väl beskriva saker och ting inkl det klassiska ”vädret-genom-mitt-fönster”. Och boken följer samma linje!

 

Perrolf var också en mästare på att få Evert Taube medverka i diverse radioprogram, dock inte alltid på just det sätt som Perrolf tänkt sig… men program blev det! Georg Rydeberg, Anders de Wahl m fl av de ”svenska elefanterna” lyckades Perrolf också få fram till radiomikrofonen, men han gav sig också ut till skogar och öar och intervjuade lokala personligheter.

 

Jag saknar dock i boken hans målande beskrivning av snöbergen mellan Tomelilla och Lunnarp när han tisdagen den 20 februari 1979 sände ”Skivor till kaffet” från Skånemejerier i Lunnarp! Det var dagarna efter det våldsamma snöovädret den 13 – 18 februari, då jag f ö inte lyckades ta mig hem från jobbet, utan fick sova över ett par nätter hos en kollega i byn.

 

Programmet ”Skivor till kaffet” startades 1957 och var ett entimmesprogram, som sändes varje tisdag från en ny arbetsplats i Sverige. Vid julen 1993 sändes det sista programmet, då var man nära den 1500:e sändningen! ”Mikrofonen är min pensel”, var Perrolfs egen förklaring till sitt beskrivande språk.

 

Kul att läsa om de gamla personligheterna, tycker jag. Ett härligt och väl balanserat språk gör hans upplevelser ”till mina”! Bra loppisköp!

 

På tal om trotjänare, så verkar det vara årsmöte på gång i Music Heaven…  Många tycks vara på väg…  Först Jerka…  och nu Lill-Babs…  tur vi har deras skivor! Och YouTube… Där jag hittade Eldkvarns ”Huvudet högt” i en inspelning med Lill-Babs. Plura Jonsson hade skrivit låten 1999 med sin mor, som gått bort något år tidigare, i åtanke. Så här lät Lill-Babs i ”Så mycket bättre” 2010 med ”Huvudet högt”:

 

Både Lill-Babs och Jerry Williams var ju hårt arbetande scenartister. Svettigt skuttande runt och med hjärta och känsla i agerandet. Alltid ge allt och aldrig ge upp, men nu…  Ber att få tacka för vad jag fått höra & se och ser/hör Jerry i ”I’m going home” tillsammans med bra driv och ett bra band från ”Allsång på Skansen” 2012:

 

 

Tänkvärd tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!