Johnny - samlaren...

Strax före kl 12.30 igår (söndag) körde vi söderut efter en helg i Helsingborg. Vi bodde på ett hotell i södra delen av staden där även Djurgården IF’s ishockeylag och supporters logerade. Supporterna applåderade när hockeylaget anlände sent på lördagseftermiddagen efter vinsten mot Rögle. Och det var ett gäng matglada personer vid frukostbuffén på söndagsmorgonen…

På lördagskvällen promenerade vi till Helsingborgs centrum i akt och mening att spana in någon av de trevliga restauranger vi sett ut under förmiddagen. Vi hade bl a kollat ”The Headless Swan”, men den föll inte i smaken, eftersom vi inte kunde finna någon meny där på förmiddagen.

Ett par kvarter därifrån hade vi sett par andra intressanta ställen och de hittade vi tillbaka till nu på kvällen. Vi gjorde vårt val, steg in och fick frågan ”Har ni bokat?”. Och det hade vi inte tänkt på…  Dock fanns det ett ledigt bord för oss. Vi beställde, serverades, åt och njöööt! Riktigt god mat!

Utanför restaurangen passerade polispiketbilar vid några tillfällen, men vi funderade inte djupare över det. Vi lämnade matstället och promenerade tillbaka till hotellet utan några incidenter. När vi kom till hotellet, så var stämningen god och mycket balanserad bland gästerna/fansen efter dagens hockeyframgång.

På söndagen passade vi på att besöka en ”bakluckeloppis” inte långt från vårt hotell och sedan gav vi oss iväg. I jakten på den rätta utfarten fick vi köra ett par kvarter in mot centrum innan vi hittade den och kunde styra mot söder.

Vi kom hem i god tid till att peta igång TV:n för att kolla in allsvenska matchen mellan HIF och DIF   -   ja, då fick vi veta…

Sorglig Sönda’.

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Händelserna i Ukraina och Krim på senare tid gör mig både skrämd och överraskad. Inte trodde jag väl, att någon kunde agera mot ett grannland så som Putin i Ryssland gjort och gör. Man gnuggar sig i ögonen och kollar almanackan en gång till   -   jo, det stod 2014, inte t ex 1938! Som av en händelse har jag just läst färdigt en bok, vars berättelse börjar i Ukraina.

Det är ingen måtta på eländet i boken ”Med brödet under bröstet” från 2013! Men det är också många, många bevis på människans överlevnadsförmåga. Anna Lindgren berättar om sin väg från Ukraina via Polen, Östtyskland och Västtyskland till Simrishamn och Trelleborg. Hennes familj och fler därtill utvandrade några generationer tillbaka i tiden från Bayern till Ukraina, där yrkeskunnigheten behövdes vid den tiden.

I oktober 1936 föds Anna. Den 1 september 1939 anfaller Tyskland Polen och efterhand går de vidare in i Ryssland, vilket leder till bekymmer för den tyskspråkiga gruppen i Ukraina. Detta gör att Annas familj beslutar sig för att fly gåendes med häst och vagn. Därmed inleds en flera år lång prövning av olika slag.

Familjen försöker hålla samman, men råkar ut för ett kraftigt bakslag när pappan blir inkallad. På något underligt vis råkar Annas mamma och syskon hamna just väster om det som håller på att bli gränsen mellan Väst- och Östtyskland, medan Anna själv blir kvar i en liten by på östra sidan. Samtidigt har pappan förflyttats till kriget i Italien…

Berättelsen fortsätter in i 70-talet med mot- och medgångar och läsaren ledsagas av en flyktkarta för att försöka begripa omfattningen av flykten. Texten är i stort skriven på talspråk, vilket stundtals kan vara lite störande med upprepningar och allt, men samtidigt ger det en trovärdighet och ett djup, som är svårt att inte gripas av. Tänk att människor kan utsätta andra människor för så mycket elände! Och att detta fortsätter att ske på olika håll i världen, även i dessa dagar. Låna & läs!

Balalajkan har blivit något av en symbol för Ryssland, men det bedrivs högskolestudier i instrumentet även i Ukraina och så kom jag att tänka på vår svenska balalajkaorkester Södra Bergens Balalajkor. Deras första LP (1971) innehåller en melodi om Ukrainas stora flod, Dnjepr, men så lätt ska det inte vara, så jag valde ”Poljanka”! I en liveinspelning från 2009 med en liten kort inledning av en av orkesterns ”ursprungsgubbar”:

Det är snart 25-årsjubileum av Berlinmurens fall. Och för de tyska rockarna Scorpions stora hit ”Wind of change”, som bandet började skriva 1989 och som handlar om de stora förändringarna i östeuropa och Sovjetunionens upplösning. Låten blev 2005 korad till ”århundradets sång” av ZDF’s tittare!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Igår var det lördag! Och Premiär på ”La Boheme” på Malmö Opera!!!

Vacker musik och väldigt vacker sång, denna afton, i berättelsen om bohemen i Paris. Rollerna som kärleksparet Rodolphe och Mimi framförs på ett alldeles utmärkt sätt av tenoren Luc Robert och sopranen Olesya Golovneva   -   en späd Mimi med kraftig variationsrik röst. Kvällens Marcel, barytonen Vladislav Sulimsky, och framför allt, Musette, sopranen Maria Fontosh, gör också en strålande insats.

Enligt Wikipedia, så lever en bohem ”ett okonventionellt liv” ofta ”med musikaliska, konstnärliga eller litterära ambitioner…”. Hur hittar man nu detta i föreställningen? Jo, man har byggt upp en ”vindsvåning”, som en byggnadsställning, flera meter upp i luften, där drygt hälften av första akten utspelar sig. Till fasa för oss som satt på balkongen  -   ljudet nådde inte riktigt fram, så ”Che gelida manina” kunde ha träffat mina öron bättre…  Temat återkommer dock i andra akten och då har man lämnat vinden, tak och lov!

”Vindsvåningen” imponerade inte på mig, ej heller klädvalet! Tycker man missar helheten, när man försöker berätta om tuberkulossjuka Mimi i en drygt 100 år gammal Paris-miljö samtidigt som personerna är klädda i jeans och mysoverall. Och inte blir det bättre av att den svartsjuke Rodolphe sjunger om att Mimi flirtar med andra och viftar förföriskt med kjolen   -   när hon hela tiden är klädd i ett par jeans…

Föreställningen direktsändes denna kväll i både svensk och dansk radio och vill du lyssna, så klicka på http://sverigesradio.se/sida/sok.aspx?q=boheme . ”Spolar” du fram till 26:30 in i programmet, så kommer ”Så kall ni är om handen”. Så ock efter ca 40:00.

Eller varför inte lyssna på ”Mästarnas Mästare” Jussi Björling…

Kan detta sjungas bättre?

Go’ Sönda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

”Jag är den jag är” är titeln på Maud Olofssons nyss utkomna bok och titeln stämmer, på gott och ont, väl överens med den bild jag får av henne här.

Född 1955 och uppvuxen med mamma, pappa och 2 äldre bröder i Högbyn utanför Örnsköldsvik fick hon tidigt lära sig att ta för sig för att ”synas och höras”. Det blev mycket ”hjälpa till” i hem och gård, men även tid att engagera sig i CUF (Centerns Ungdoms Förbund). Kanske mest för att det gav fler kamrater och ett umgänge, som efterhand, blev till mer av politiska diskussioner. F ö var Mauds pappa och Torbjörn Fälldin nära vänner, så det fanns väl en gnutta politiskt engagemang i ådrorna…

Hon hade färgstarka kvinnor i sin närhet och det smittade, liksom arbetet i CUF. Nedläggningar och indragningar skapade ytterligare engagemang för landsbygden, så i slutet på 70-talet blev Maud partiombudsman i Luleå. Hon mötte Rolf, som med tiden skulle bli hennes make. Han hade också en karriär i politiken och blev Sveriges yngsta kommunalråd när han tillträdde i Robertsfors.

Livet fortsatte och, för att ta ett hopp i tiden, så blev hon ordförande i centerpartiet 2001. I valet 2006 blev centern del av den borgerliga regering, som tog över efter en socialdemokratisk minoritetsregering. Olofsson blev näringsminister (hon hade på 90-talet jobbat en period på Arbetsmarknadsdepartementet), men även vice statsminister.

Hon var mycket aktiv i att skapa Allians för Sverige med att samla de 4 borgerliga partiledarna hemma hos familjen Olofsson   -   den omtalade badtunnan kom dock ej till användning!

Det var ett tufft liv att vara kvinna i den manligt dominerade politiska världen och efter hand började glöden falna, så hösten 2011 lämnade hon rikspolitiken. ”Bättre att avgå själv, än att vänta tills man blir ombedd…”, menade hon.

Intressant och läsvärd bok om nutida politik. Kvinnans roll återkommer hon ofta till, inte minst genom att berätta om t ex Göran Perssons ”pikar om vikt och form” på hennes väg till och från talarstolen i riksdagen…

Absolut värt ett besök på biblioteket för denna lättlästa bok!

Bokens titel ger direkt tankekoppling till ”Jag är som jag är” ur ”La cage aux folles”, som gjorde jättesuccé på Malmö Stadsteater 1985 med Jan Malmsjö i rollen som Albin/Zaza. Tyvärr tror jag inte det finns rörliga bilder från föreställningen, så håll till godo med sång & musik till stillbilder!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

En tanke slog mig! Det är ju ganska enkelt att ha synpunkter på hur saker och ting emballeras. Och vi kan ju glädjas över att opinionen ledde till att en tandkrämstub inte behövde levereras i en pappask...

Jag uppskattar också, att vi nu nått dithän, att man tydligt förklarar på t ex färskostburken att burk och lock sorteras som plast, medan folien lämnas till metallinsamlingen. Bra jobbat av livsmedelsindustrin! Skönt att vi kan skilja vårt återvinningsbara avfall åt!

Men vad händer hos läkemedelsindustrin? Förnuftet hjälper oss givetvis i att lägga den tomma pillerburken i plast på rätt insamlingsställe, men hur är det med blisterförpackningen, dvs den platta förpackning där pillerna ligger ett och ett? Varför finns det inte angivet på läkemedelsförpackningarna hur dessa ska hanteras när de tömts? Apoteken har inget svar och på stadens sjukhus slängs det hela som ”vanligt skräp”!

Tänk så oerhört många medicinförpackningar, som riskerar att inte kunna återvinnas. När ska läkemedelsindustrin dra sitt strå till stacken? Eller alla läkemedelsförpackningar består av papp, papper och plast, som ju skulle förenkla sorteringen en del?

Det känns ju nästan som att läkemedelsfolket valt årets svenska schlagervinnares låttitel till sin signatur…  ”Undo”…

Go’ tisda’!!!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

”Halvblodsblues” av Esi Edugyan kom på svenska sent 2013. Handlingen är förlagd till Berlin 1939 med en fortsättning i Paris samt i Berlin 1992 med en fortsättning i Polen. Ett litet populärt jazzband med tysk-amerikansk sättning förbjuds att verka i det nazistiska Berlin, men försöker överleva och spela ändå. Tillsammans med deras kvinnliga medhjälpare görs allt för att skaffa fram resedokument för att kunna lämna Tyskland. Till slut lyckas man fly till Paris, men i det dramatiska skeendet försvinner ett par bandmedlemmar, så det är bara trummisen, basisten och trumpetaren som når fram.

I Paris träffar man Louis Armstrong, som blir helt betagen i bandets trumpetspel och man börjar jobba med en skivinspelning. Ett hårt arbete, som dock avbryts av stöveltrampet…  tyskarna har invaderat och tar snart över Paris. Armstrong hinner ge sig iväg söderut i god tid, men det gör inte bandet. De saknar en del papper de behöver och tvingas invänta dessa.

När de väl får tag i papperna saknas ändå på ett märkligt sätt handlingar för trumpetaren. Deras kvinnliga medhjälpare kan inte förstå hur detta kunnat ske och resultatet blir att trumpetaren blir tillfångatagen, medan de övriga två kan ge sig av och fortsätta över Atlanten.

På en jazzfestival i Berlin 1992 vill man hylla bandet och de två musikerna i Amerika bjuds in. Under vistelsen i Berlin följer de båda musikerna ryktena om, att den legendariske trumpetaren skulle vara i livet och åker österut till Polen för att söka och undersöka. Resultatet låter jag dig finna själv…

Detta är en både skrämmande och spännande bok, inte minst med tanken att ha intresse i en musik, som inte regimen accepterar. Har man då dessutom ett utseende som inte platsar i det nazistiska Tyskland, så blir inte livet enkelt att leva…  En del uttryck känns igen…  Boken är läsvärd och tänkvärd! Finns förhoppningsvis på biblioteket.

Tänkte det vore passande med lite Louis Armstrong idag. Och varför inte kombinera med tysk musik? Tolvskillingsoperan skrevs av Kurt Weill och Bertolt Brecht och uruppfördes i Berlin 1928. En av melodierna, ”Mack the knife”, framför här Armstrong i en TV-show från 1970, kanske en av hans sista då han avled sommaren året efter.

Eftersom Louis inte trumpetade utan sjöng, så det vill jag rätta till detta med Duke Ellington. I hans orkester fanns i många år trumpetaren William ”Cat” Anderson, en briljant musiker med stort tonomfång  -  drygt 5 oktaver! Här hör vi en ”tipping and whispering” Cat i en blues, som jag inte lyckats få fram namnet på. Skulle gissa att detta är inspelat strax före 1971, då Cat lämnade Ellingtons band. Oj, vad det svänger som Cat-en!!!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Ojojoj, så kul det var att läsa om ”Jan Olofssons galna tripp genom pophistorien” i Sven Lindströms bok ”Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix” (2013)! Olofsson är en synnerligen energisk och fantasifull Malmöpåg, som inte räds något, så t ex anmäler han sig som 13-åring till tävlingen om att bli Malmös rockkung på våren 1958. Han vinner! Har dock bekymmer med att han inte kan sjunga speciellt bra, men när han, Rock-Ola, med lite höftviftningar får tjejerna att skrika, så drunknar ju ”sången”…  En insikt om kreativitet, något som han kommer att använda sig av många, många gånger genom åren.

Hans tid i skolan minskar efter hand som han ”får annat” att ägna sig åt. Musiken tar mer och mer av hans tid, men han övergår snart att bli manager för andra. Han blir Sveriges yngste manager och är oerhört duktig på att övertyga andra om saker och ting. Han tar sig till Hamburg redan tidigt 60-tal och blir kompis med bl a ett band från Liverpool, som spelar på olika klubbar på Reeperbahn. Bandet kommer att kalla sig The Beatles…

Olofsson lyckas på något vis bli ”du & bror” med massor av musiker och musikmänniskor och ger sig in i skivbolagsbranschen efter ett flertal resor till bl a London. Han får t ex i uppdrag att lansera ”Olga-artister”, bl a Hep Stars, i England. Skivbolaget Olga drevs av Åke Gerhard, som f ö är den förste svensk att toppa Englandslistan! År 1956 hade Anne Shelton 4 veckor överst på listan med låten ”Lay down your arms”, som Gerhard skrivit.

Förlagsbranschen och fotografering och reportage i diverse tidningar blir också födkrokar för Olofsson. Och restaurangen ”Titti”, döpt efter Titti Wachtmeister, öppnas efter att han blivit Londonbo ”på heltid”. Och så fortsätter han med det ena projektet efter det andra i en lång rad.

I den här boken fick jag ju helt plötsligt bakgrund och förklaring till några av mina lite mer udda singelskivor! Helt otrolig berättelse om en helt otrolig pågs liv, som, efter vad jag hittat, rullat vidare med en återflytt till Malmö för några år sedan. Den här boken skulle passa väldigt bra i min musikhylla!!!

Att välja musik till den här boken, låter sig inte göras hur enkelt som helst. Boken ger så mycket idéer och inspiration. The Who är ett av många band som passerar revy i Swinging London, så varför inte se och titta på TV-playbacken till ”Pictures of Lily” från april 1967. Keith Moons utspel på trummorna är ju helt betagande!

Olofsson gjorde ett försök att lansera den svenska tonåringen Gunilla Thörn i England. Han kontaktade sin gode vän, den framgångsrike producenten Joe Meek. Meek fick sin låtskrivare Geoff Goddard att fixa fram en låt och det blev ”Merry go round”. Den lades på singelns A-sida och EMI via etiketten HMV blev bolaget att lansera det hela 1963. Helt utan framgång  -  överraskande?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!