It was fifty years ago today... och mer därtill!
”Kärlekens miljonär” sjöng Ann-Louise Hanson in 1975 och nådde som bäst sistaplatsen med den på Svensktoppen i januari året efter. Nu har det blivit titeln på hennes och maken Bruno Glenmarks bok (2017).
Kristianstadstösen Ann-Louise föddes 4/4-44 och menar att 4 alltid varit något av hennes tursiffra. Hon och hennes bror växte upp med mamma och pappa, men bodde ofta hos mormor och morfar, eftersom det var lite knackigt med familjens ekonomi. Ann-Louise började tidigt sjunga, även offentligt.
Hon träffade Tomelillapågen Bruno, de blev (och är fortfarande) ett par och fick 3 barn. Ja, det är lite grovt tillyxat det lilla paret berättar om sin uppväxt i den här boken. Resten är mer att betrakta som ett CV med vackra bilder…
Det finns en skaplig diskografi i slutet av boken, men jag hittar inget om varför man valde att spela i just dessa cirka 600 sånger. Vem valde sångerna? Vem skrev oftast melodierna och texterna? Ja, jag ser ju att Anders Glenmark skrev lite vid countrysatsningen runt 1980, men i övrigt?
Och varför får jag inte veta något om själva inspelningarna? Vilka musiker deltog? Vem arrangerade och producerade? Ja, jag vet ju att Jan Johansson med trio spelar på ”Jag hade en gång en båt” från 1966, men det är ju Cornelis Vreeswijks skiva! Med Anders Burman på Metronome som producent!
Jag önskar inte redovisning av alla inspelningar, men… För mig är dock den definitiva droppen bokens uppslag med artister, som hon jobbat med genom åren! Där man inte ens klarar av att stava namnen på sina dåvarande kollegor, som Carli Tornehave, Sonya Hedenbratt, Kiki Dee, Acker Bilk, Sven Melander eller Martin Stenmarck, korrekt… Vilken brist på respekt! Det finns ju hjälpmedel för kontroll… ja, då tar jag fram sågen! Lägg inte tid på den här boken!
Börjar med en 60-talare! Ann-Louise sjunger Stig Olins ”Jag tror på sommaren” och har sällskap av Carl-Gustaf Lindstedt i detta TV-klipp. Låten skrevs i slutet på 1966 inför höstavslutningen på radioprogrammet ”Frukostklubben” och sjöngs där den 21 december av hela familjen Olin. Här Ann-Louise i cafémiljö:
Ann-Louise har medverkat i Melodifestivalen ett antal gånger, både som tävlande och ”pausunderhållning”. Så här lät hon och kamraterna Carson och Malmkvist år 2013 i ”Pensinär”:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Ready, steady, it's like Eddie...
Eddie Meduzas namn och musik var inte obekant för mig när jag såg boken ”Just like Eddie - Errol Norstedt 1948-2002” på biblioteket. Jag lånade boken, som skrivits av Lennart Wrigholm, Göran Brandels och Peder Sveder.
Errol Norstedt, som var Meduzas riktiga namn, hade en besvärlig uppväxt i en instabil familj, där han fick flera syskon - alla med olika pappor… Det blev många flyttar för den ensamma mamman och barnen. Skolarbetet för Errol blev inte någon större framgång med alla skolbytena.
Efter att ha jobbat ihop till en gitarr blev musiken hans liv. Han ”lånade” en bandspelare i skolan, så han kunde spela in det han skrev och spelade.
Han började ge ut egen kassettbandsmusik, som kunde beställas direkt hos honom. ”Klämmiga” melodier med djärva texter, inte sällan med alla ord som inte fick sjungas i radio… Texter med porr, kvinnoförakt etc etc, men de gick att sälja! Det fanns de som var intresserade.
Det hela ledde till skivutgivning både på CBS och hos Bert Karlssons bolag och skivorna sålde. Allt flöt på… och det var det som blev problemet! Alkoholen tog över mer eller mindre! Utan att gå in på detaljer, så blev det till kaos! Spruckna förhållanden, avbrutna turnéer, avhoppande musiker, ovänskap med skivbolag… För att inte tala om hans totala brist på och intresse för ekonomi, som gjorde, att när han i januari 2002 hittades död i sitt fallfärdiga ruckel i Osadal, Värends Nöbbele, Småland, följde en konkurs! Skatteskulder etc hade samlats till flera hundratusen kr…
Förf har skrivit ”med hjärtat”, men det blir ändå ganska ointressant för mig. Stor text och många bilder/urklipp visar historien, men jag kommer fortsätta att ”sällanlyssna” på Meduzamusiken! Det finns så mycket b-r-a musik att lyssna på!
Så här lät Eddie Meduza och hans band med tre (!) trummisar på Gröna Lund, Stockholm, i sin ”Volvo”, 1993 (?!):
Onekligen musik i högsta tempo! De flesta runda och avlånga ord saknades där… Norstedt skrev även några låtar, som spelades in av dansband och fanns de med på album som sålde bra, så blev det en god inkomstkälla för honom. Trio me’ Bumba och Tommy Elfs, men även Streaplers spelade in låtar av Norstedt. Jag hittade ”Flickan i huset mittemot” i Saints version från 1974:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Thank you for the music...
Jazzentusiasten Göran Wallén kom 2106 med boken om Arne Domnérus. Underrubriken ”Tidsbilder med Arne Domnérus egna kommentarer” antyder att detta är en vältäckande bild av den svenska jazzhistorien. Och det förtas inte heller av den diskografi, som upptar 125 av bokens 350 sidor. A4-formatet ger utrymme…
Domnérus fick sitt genombrott 1941 i Orkester Journalens tävling för amatörorkestrar. Owe Kjells ork vann och i bandet ingick Dompan och Rolf Ericson. I ett konkurrerande band spelade Povel Ramel! Och slår jag ett öga i diskografin, så ser jag, att den första kommersiella skivinspelningen Dompan medverkar på är Ramels ”Vårt eget blue Hawaii”, där han spelar klarinett! Inspelad 18 april 1942.
Och så kan jag fortsätta grotta mig ner i jazzhistorien! Fullständigt betagen! Jag läser vidare om möten med Ellington, Charlie Parker (som sa’ om Dompan: ”Han är nästan lika bra jag”), Benny Carter och... ja listan är oerhört lång.
Dompan var skicklig klarinettist (kompisen och konkurrenten Putte Wickman var nog tekniskt skickligare…), men för mig är han altsaxofonist. Han bildar tidigt eget band och ställer ganska hårda och precisa krav på sig och sina medmusikanter. Kom i tid! Var nykter! Vårdad klädsel!
Parisorkestern, Harry Arnolds Radioband, samarbetet med Bengt Hallberg, Georg Riedel, Jan Johansson, Quincy Jones, Bengt-Arne Wallin, Alice Babs, Lars Gullin, Monica Zetterlund, Jan Lundgren, ja namnen bara susar förbi i en glad musikalisk rad!
Det här är en enastående musikhistorisk lektion, bl a om en tid när svensk jazz var strået vassare än t o m den amerikanska! Jag hade oerhört stort nöje i att läsa och leta rätt på och lyssna till musiken… som t ex ”The midnight sun never sets” (1958) eller ”Karl-Bertil Jonssons julafton” (1970)! Fantasifull, sprudlande, eftertänksam, gripande och fantastisk vacker musik!
Tack för musiken, så kan jag enklast sammanfatta den här boken. Och lyssnar så på ”Karl-Bertil Jonssons julafton” med Arne Domnérus. Gunnar Svensson skrev musiken och den ingår i Tage Danielssons och Per Åhlins film, ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”, som visats på SvT varje julafton sedan 1975.
Och så ett stort Tack till 2 skåningar för deras musik, filmer m m: Hans Alfredson och Jan Carlsson, som lämnat oss för att underhålla i änglarnas värld! Där sitter säkert Arne Domnerus redan och spelar ”The midnight sun never sets”. Låten skrevs av Dorcas Cochran, Henri Salvador och Quincy Jones. Jones arrangerade och dirigerade bandet där bl a Bengt Hallberg, Egil Johansen, Bengt-Arne Wallin, Åke Persson, Arnold Johansson och Weine Renliden ingick. Snacka om BIG Band!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
I’m goin’ where the water tastes like...
Ett småroligt omslag lockade mig att låna pocketen ”Förvänta dig det värsta” av Petteri Nuottimäki inför semesterresan. Boken utgavs 2015. Bokens Matti, som tappert slogs i fortsättningskriget, lämnar tillsammans med sin fru Beata Finland för ett bättre liv i Sverige. Berättelsens första tredjedel är ganska kul att läsa med alla sina förvecklingar och utvikningar.
Familjen får fullt upp med att skapa sig ett liv i det nya landet. Matti startar efter ett tag eget företag. Han satsar på och blir framgångsrik med predatorer! Och ju bättre det går för honom, desto mer bekymrad blir han för sina barn, som tycks sakna både energi och talang att ta sig framåt.
För att ”elda på” och för att reda ut vem som är bäst lämpad att ta över företaget skapar han en tävling. Var och en ska presentera en sorts framtidsplan och på bästa sätt förvalta 100.000 kr, som var och en får att disponera. En satsar på en god förräntning i fonder - Cancerfonden…
Pappa Matti klipper till ett stapeldiagram för att kunna följa det hela (och samtidigt sätta press på barnen…). Hur slutar denna lätt experimentella tävling? Ja, det står i boken…
När mitt småleende över omslaget och bokens första tredjedel tagit slut, så… ja, det var betydligt kuligare, att ta några steg ner på stranden och hoppa i det 27-gradiga vattnet! Boken var alldeles för vildvuxen och fantasifull för att locka mig stanna kvar i solstolen… Men jag tvingade mig läsa färdigt! Och ”sågade” den därefter!
Inledningscitatet är hämtat från ”Going up the country”, en av hitsinglarna med LA-bandet Canned Heat. Låten spelades in 1968 och blev storsäljare året efter. Den skrevs av sångaren/gitarristen i bandet, Alan Wilson, men i den här lite rivigare bluesiga versionen från Woodstock 1969 är det mest Bob Hite (The Bear) som sjunger. Wilson avled f ö under oklara omständigheter 1970, 27 år gammal…
En annan medlem i ”27 Club” avled en månad efter Wilson. Hon medverkade också på Woodstockfestivalen! Hennes första soloalbum, ”I got dem ol’ kozmic blues again Mama!”, kom 1969 och innehöll bl a ”To love somebody”, en låt av Bee Gees! En 26½ år ung sångerska/kompositör med en omisskännlig röst: Janis Joplin!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
