Johnny - samlaren...

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Maureen Callahan har jobbat på New York Post och blev 2009 nominerad till Purlitzerpriset. Året efter kom hon med sin bok om Lady Gaga.

Stefani Germanotta föddes i mars 1986 i New York och bestämde sig tidigt för att bli sångerska/artist/underhållare eller vad hon nu hade för överskrift på sin målsättning. I detta mål ingick att skaffa sig ett slående artistnamn och image och det blev Lady Gaga.

I boken berättas om vägen dit och på vilka vägar hon ”vandrat”. I berättelsen står även att läsa om över vem och vilka hon ”vandrat” för att nå målet. Jag får dock uppfattningen att hon jobbat och slitit hårt, men samtidigt lyckats övertyga rätt skivbolag etc och fått dem att satsa rejält med pengar för det underhållningsspektakel Lady Gaga står för. Onekligen imponerande att lyckas, kan tyckas.

Boken är ganska detaljerad med dialoger etc under utvecklingens/resans gång, men det känns ändå som att den ger en skapligt rättvisande bild av utvecklingen för Lady Gaga. Tror säkert att många andra artister och band jobbat lika intensivt med konserter, intervjuer, musikskrivande, inspelningar för skivor, TV och radio genom åren. Skillnaden mot 50-90-talet kan väl vara det större antalet media med t ex Youtube, Twitter, Facebook osv som också måste hanteras/hinnas med som en viktig del i lansering etc. Boken ger onekligen inblick i denna nyare värld.

Lady Gaga tycks ha knappat in på klädkontot de senaste veckorna, eller var det bara tygmängden hon sparade in på? Hur som helst, så har hon en ny singel ”Applause” och där verkar det vara ”allt eller (nästan) inget”…

Till sist lite sprillans ny musik! I mitten av oktober, dvs om 1½ månad, släpps Paul McCartneys nya singel ”New”. Faktiskt en riktigt trevlig Makka-låt! Trallvänlig och välgjord, eller hur? Lite Penny Lane och lite, ja McCartney, helt enkelt!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det äntligen fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Neil Young, legendarisk musiker, vecklar ut sina tankar och idéer i denna drygt 400 sidor tjocka bok, med titeln ”Fredförklaring” (2012). Han berättar i små korta kapitel om sitt liv som musiker, men vi får även ta del av hans intresse för stora bilar och hans jobb i att få dessa att gå på andra drivmedel än bensin. Han försöker leva ett energisnålt liv och därmed värna om natur och miljö.

Med samma energi har han engagerat sig i ett nytt ljudsystem, där kärnan ligger i att sprida ett ljudsystem, som är betydligt omfångsrikare än mp3:or etc. Han menar att stora delar av artistens och producentens musikprodukt försvinner i komprimeringen till de vanliga filformaten   -   han ger även CD:n en ”släng av sleven”.

Neil Young, kanadensare och son till en känd författare och sportkommentator, berättar också om sin familj med en dotter, som f ö är i musikbranschen, och två handikappade söner. Young är en engagerad pappa, men inte enbart i familjen   -   känns som att han har ”många bollar i luften” utan att alltid hinna hantera dem alla.

Jag blir inte riktigt klok på tanken med bokens titel   -   är det den ”gamle” mannens Fredsförklaring med sin omvärld eller är detta snarare en sorts TillFredsförklaring till det liv han lever? Det har jag inte klurat ut!  

Boken är intressant och lättläst med merendels små korta kapitel, som visserligen skuttar runt hej i vilt i tid och rum, men griper tag i en och, givetvis, bjuder på väldigt mycket musikhistoria från t ex Buffalo Springfield, Crazy Horse, CSN&Y m fl. Boken finns säkert på ditt bibliotek!

Buffalo Springfield fanns bara i 2 år och 3 album, men det blev ett antal hits i alla fall. Här framför de ”For what it’s worth”, skriven av Stephen Stills, och ”Mr Soul”, som skrevs av Neil Young, i ett TV-program från 1967.

Crosby, Stills, Nash & Young startade 1968, men Young kom inte med förrän året efter. Bandet varade bara något år innan allas soloprojekt tog över, men de har återförenats ett otal gången under årens lopp. Och det händer än idag. 1970 skrev Neil Young ”Ohio” som en reaktion på skjutningarna på Kent State University då Nationalgardet sköt mot studenter, som protesterade mot USA:s invasion i Kambodja. 4 studenter dödades och 9 skadades, varav en blev förlamad.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Äntligen fredag! Det verkar vara ett tag se’n det var fredag senast…  Men det blir ingen bok idag, jag väljer några rader om musiker i stället.

Två briljanta musiker har på kort tid lämnat oss för att spela vidare i en annan värld. Musikerna har aldrig spelat tillsammans, men båda brann för sin musik och båda var lika ödmjuka och lågmälda. Den 2 juli avled Bengt Hallberg, 80 år gammal, och den 26 juli gick 74-årige J.J. Cale bort.

Ingen av dem gjorde så stort väsen av sig, men skapade och medverkade i mycken vacker musik under en lång karriär. Hallberg spelade med de flesta av jazzens stora, som Stan Getz, Arne Domnérus, Quincy Jones, Alice Babs och Lee Konitz och spelade på Jazzfestivalen i Ystad så sent som augusti förra året. Han har även skrivit filmmusik, bl a till ”Madicken”.

Cale ville helst ägna sig åt att komponera och fick många av sina låtar framförda av de ”tunga namnen” inom rocken, varav Eric Clapton kan nämnas.

Jag ber att få tacka för att jag fått njuta av deras musikaliska glädje, fantasi och värme med att få spela några go’a låtar.

”Dinah”, som visserligen inte skrevs av Hallberg, blev dock i hans eget arrangemang lite av hans signaturmelodi  -  Varsågoda:

Cales mest kända låt, förutom ”Cocaine”, är ”After midnight”. Här spelar han den och ”Call me the breeze” tillsammans med Eric Clapton live på Crossroadsfestivalen 2003.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!