Ung och modig...
Kina 1941 är skådeplatsen för Hazel Gaynors bok ”Vi var unga och modiga” och är baserad på verkliga händelser. Boken gavs ut 2021.
Läraren Elspeth lämnar England för Kina och för att jobba på en engelsk missionsskola, där tioåriga Nancy och hennes storebror Edward går sedan 2 år. Många av eleverna är barn till diplomater och skolan drivs lite i flickscoutrörelsens anda.
Elspeth kommer till Kina och den kinesiska inlandsmissionens skola, Cheefo School, 1941. Hon är en uppskattad lärare med ett lite sviktande självförtroende, men med klara och tydliga regler. Tillsammans med Minnie skapas ett bra arbetsteam.
Skolan är väl fungerande med en bra rektor, som drivande kraft och en väl organiserad stab av trädgårdsmästare, köksfolk och städare från lokalbefolkningen. Men så invaderas Kina av en av axelmakterna, Japan…
Friheten för skolan stramas åt… Skolan, som ju är engelsk, är nu en ”Japan-fiende”… Cheefo School tvingades att flytta till nya och nedslitna lokaler en bit från ursprungsplatsen.
Senare blev det ny flytt, nu till ett större interneringsläger i Weihsien med många andra fångar. Japanerna hade tvingat bort skolans lokala stab och den mathållning skolan haft med egenodling etc var borta.
Tiden gick. Eleverna var på väg att bli vuxna, med allt vad det innebar för både flickor och pojkar. Nu boende i ett läger med matbrist, dåliga hygien- och boendemöjligheter och sjukdomar. Svält och hälsoproblem, förutom vakters våld, blev påtagligt.
Men så upptäckte Edward, att Eric Liddell var en av fångarna. Liddell var friidrottare med bl a guld på 400 m i Paris-OS 1924. Han organiserade, med vakternas goda minne, spel och lekar till glädje för många, men så blir han sjuk… Och någon månad senare anfaller Japan Pearl Harbour…
Boken är skriven ur Elspeths resp Nancys perspektiv - de är berättarna och har vart annat kapitel med början 1941 och framåt till Japans kapitulation 1945. År 1975 görs en återblick/-träff.
Jag blev onekligen fängslad av denna bok. Vilken energi, fantasi och överlevnadsvilja hos dessa människor i en annan del av världskrigets idioti än den vi brukar höra talas om. Mycket läsvärd!
Tottenham-födda Adele Adkins kom 25 år gammal med sitt tredje album ”25” (2015). En av låtarna, ”When we were young”, skrev hon tillsammans med Tobias Jesso Jr. Den gavs även ut på singel med framskjutande listplacering som följd, liksom för många andra av Adeles utgåvor. Så här lät det i The Church Studios, norra London:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Åldrandets bokstavliga väg...
”Fjärran han drumlar” är en samling kåserier från 1993 skrivna av Herman Lindqvist. Han pryder omslaget finklädd med en yxa i handen sittandes på en huggkubbe. Jag må vara dum, men jag begriper inte riktigt varför denna bild valts.
I boken gör Lindqvist ofta återkopplingar till händelser i historien, men, framför allt, citeras och kommenteras en bok från 1884. Prästdottern Mathilda Langlets ”Husmodern i staden och på landet” ger råd till husets kvinna om hur hon ska sköta hemmet, leda pigans och tjänarens arbete, passa upp maken etc. Raljerande kommenterat, men…
Då är det något mer intressant när Lindqvist noterar, att Ibsen har en gata uppkallad efter sig i Paris, men inte Strindberg! Linné och Nobel har en gata, medan Berzelius även har en passage med sitt namn. Däremot saknas Nordenskiöld, von Fersen, marskalk Bernadotte och Gustav III på Parisiska gatuskyltar. Fast hur intressant är det…
Nja, jag har nu läst en bok, som kanske kunde roa lite när den kom för 30 år sedan, men nu… Alla böcker åldras inte med stil och charm…
På tal om åldrande, så hittade jag BBC-tv med Jools Holland där han firar nyårsafton av ett åldrande 2007 och övergången till 2008. På scenen har han sin Rhythm & Blues Orchestra med sång av Paul McCartney och Kylie Minogue i Pauls låt ”Dance tonight”. Den övergår via tolvslaget i ”Auld Lang Syne” till säckpipors ljuva ljud. Ut med det gamla året och in med det nya…
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Efter Prag-våren blev det...
Boken startar 1968 i Stockholm med examensdiplomet från Handelshögskolan och slutar 4 år senare med ett körkort i Prag. Onekligen en intressant resa som Richard Swartz bjuder oss på i ”Ostron i Prag” (2022).
Redan på trappan ut från skolan har Swartz bestämt sig: Han ska inte jobba med ekonomi! Men han har känt utbildningstrycket från familjen och nu lyckats infria förväntningarna. Det ”firar” han med att riva sönder diplomet och slänga delarna i en papperskorg ”på sta’n”. Nu är han fri!
Två år efter Pragvårens brutala avbrott 1968 reser den 25-årige Swartz till Tjeckoslovakiens huvudstad, nyfiken på hur staden är efter att ryssarna kuvat frihetssträvandena. Han finner, med hjälp av några unga damer, boende och börjar försöka lära sig staden. Ett par av tjejerna hjälper honom med det tjeckiska språket - inte helt enkelt eftersom de endast kan tjeckiska… och med flickvännen Ela växer språkkunskaperna.
Efter en tid i Prag kommer Swartz in på Karlsuniversitetet i Prag och börjar plugga ekonomi (!). Antalet utländska studenter är inte stort. Efter ett tag inser han, att studierna är styrda till att visa ”kommunistiska framgångar” och inte följer Handelshögskolans spår direkt… Swartz tar upp detta med sin handledare docenten Konecny…
Övervakning, censur, kontroll, styrning etc finns överallt i landet. Swartz inser snart, att flickors intresse för honom i många fall är en åtrå till hans pass…
Detta är en intressant ”på-platsen-beskrivning” av livet i en kommunistisk diktatur i 70-talets början. För Richard Swartz del, så blev Prag-tiden inledningen på en tid som utrikeskorrespondent på Svenska Dagbladet och senare krönikör i Dagens Nyheter. Ekonomi visade sig inte vara hans ”grej”.
Boken är välskriven och ger inblick i det dagliga i en totalitär stat, som varubrist i affärerna, dålig kvalitet på en del av det som finns, köandet utanför butikerna (utan att veta vad som kan finnas till salu) osv.
Förresten, i slutet av den här läsvärda boken kommer förklaringen till dess titel.
Bokens titel fick mig att tänka på det amerikanska hårdrocksbandet Blue Öyster Cult och konstaterade, att min kunskapsbrist var stor. Fann att bandet bildats 1967 och är aktivt fortfarande. De spelade på Sweden Rock både 2008 och 2012, men numera är bara två av originalmedlemmarna kvar. Deras största och nästan enda hit är ”(Don’t fear) the reaper” från 1976. Deras senaste album kom 2020, men här backar vi 44 år:
Och så nås vi av nyheten att Jeff Beck avlidit. Hans karriär startade i Yardbirds, där f ö två andra kända gitarrister också fick sina genombrott: Eric Clapton och Jimmy Page!. Beck lämnade och bildade Jeff Beck Group med bl a Rod Stewart och Ronnie Wood.
Beck har haft en lång och framgångsrik solokarriär, oftast med sin vita Fender Stratocaster, som här i ”Cause we’ve ended as lovers” från Claptons Crossroads Festival 2007. R.I.P.
Go’ freda’ den Trettonde!!!
Haj å Goodbaj!
Klubbad av Bongo...
Redan 1971, då jag flyttade till Malmö, var det för sent. Klubb Bongo stängde 1968, men den fanns bara ett par kvarter från min bostad på en tvärgata till Bergsgatan. Ulf Clarén har sammanställt boken ”Bongo * Berättelsen om Malmös första popklubb” (2022).
Klubb Bongo öppnades på Skottdagen 1964 av Dan Walterström och Per Falck. Båda gick i gymnasiet och tyckte det var trist att det inte fanns något ställe i Malmö dit ”modsen” kunde gå. Raggarna och jazz-diggarna hade sina lokaler, men den gryende popmusikens vänner hade inget.
Dan och Per gjorde slag i saken. Hyrde in sig i en festlokal på Skolgatan, ett hus där f ö Edvard Persson tog sina första stapplande steg i karriären. En kompis till dem skapade ”Bongo-loggan”, Sydsvenskan gav dem rabatt på nöjesannonsen och medlemskortstryckeriet gav dem kredit tills de sålt tillräckligt med kort.
De ansökte om och fick alla tillstånden från Polisen, så då var det hela igång. Två lokala popband och två jazzakter spelade nästan gratis på öppningskvällen, som blev succéartad. Klubb Bongo blev ett begrepp, även utanför Malmö. ”Alla” de stora svenska banden kom till klubben.
Därutöver skrev Dan och Per kontrakt med Eric Persson, MFF-hövdingen, och fick hyra lokal till större arrangemang. Konserter med Who, Animals, Kinks, Manfred Mann, etc krävde en större publik, liksom de 2 konserterna med Jimi Hendrix Experience.
De lokala banden med Gonks, Troublemakers och Beatchers (som bytte/förlorade sitt namn och blev Namelosers) i spetsen hade Tio-i-topp-framgångar, som gjorde deras hemmaspelningar riktigt poppis. Full fart på Klubb Bongo, med andra ord, som i december 1966 flyttat ett par kvarter bort till ny lokal. De fick ett ”rivningskontrakt”, så när det aktiverades fick klubben stänga. Lördagen 27 april 1968 blev sista kvällen! På måndagen började grävmaskinerna välta huset…
Detta är en kul dokumenterande bok över några år i Malmös nöjesvärld på 60-talet. Trevliga bilder, tidningsklipp och intervjuer med några av de inblandade, men, som den statistiknörd jag är, så saknar jag en sammanställning i tidsordning över vilka artister som framträdde. Men det finns kanske inga bevarade säkra uppgifter…
Malmöbandet Troublemakers fanns 1964-69 och hann göra 7 st 7”-singlar och två EP. År 1967 kom deras andra singel, ”Funny man”. På baksidan fanns ”Blow the horn” skriven av bandets gitarrist Bengt ”Mulle” Holmqvist och den hittade jag!
Gonks, 1964-67, lyckades nå Tio-i-topp med sin ”Loppan” - en gammal jazzdänga ”Down at papa Joe’s”. Låten blev lite av en landsplåga 1967.
Namelosers, 1962-67, nådde Tio-i-topp med ”New Orleans” 1965. Låten skrevs av Frank Guida och Joseph Royster. Den senare lämnade 39 år gammal 1973 Jacksonville för att resa till Las Vegas, men försvann och har aldrig återfunnits... ”New Orleans” är inspelad av mängder av artister, men så här lät Namelosers:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
