Johnny - samlaren...

Festivalkommittén för ”Ystad Sweden JazzFestival” var riktigt snabba med att komma med boken om de första 5 åren, 2010-14. Den kom 2015.

Detta är en stor och vacker bok med några få berättelser. Men boken är mer som en gedigen dagbok med bilder och namn på de deltagande musikerna.

En stilig bok, men mest för de som var på plats och det var jag bara söndagen den 5 augusti 2012 för att kolla besöket av Quincy Jones, Bengt-Arne Wallin m fl. Glad jag var där då!

Eller varför inte besöka årets festival? 1 – 5 augusti rullar jazztonerna i Ystad!!! Några smakprov från tidigare festivaler:

Sofia II med saxofonisten Nicole Johänntgen lät så här förra året:

2015 spelade Robert Glasper Trio på Festivalen:

Toots Thielemanns, född 1922, gästade med sitt munspel Festivalen 2011 och spelade bl a ”Bluesette”:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Fotbolls-VM är över för den här gången och jag har läst Stefan Lövgrens bok ”Fotbollsspelarpojken” (2018). Underrubriken, ”En biografi om Tord Grip”, ger VM94-vibbar, men innehåller så mycket mer än så!

Tord Grip föddes för drygt 80 år sedan i Ytterhogdal, byn i Hälsingland med kyrkan så vackert belägen på en udde i Kyrksjön. Pappan hade ett litet åkeri och körde timmer, medan mamman, trots sviktande hälsa, bl a drev frisersalong. Tords syster, Maine, har f ö nyss återvänt till byn och tagit över värdshuset Knoppergården, som jag gästade 1980…  men det är en helt annan historia.

Pappan tyckte att Tord snabbt skulle klara av skolan, för att börja jobba i skogen. Tords intresse för fotbollen var, ansåg pappan, inget att bygga livet på! Men precis så blev det!

Den lågmälde Tord visade snart sin talang för fotbollen, värvades till Degerfors och fick jobb på ett bageri. Fotbollen gick/fick inte gå att leva på. Amatörbestämmelserna avskaffades inte förrän i slutet på 60-talet…

Tords resa i livet och fotbollen är omfångsrik. Familjen betyder mycket för honom och frun och dottern följer honom till de olika orter dit spelar-/tränarjobb tar honom, men det får du läsa om i boken!

Visst hade jag lite koll på vad Tord gjort genom åren, men boken visar tydligt hur lite jag kände till! Massor av jobb på olika ställen och ibland samtidigt, som t ex att han var den första ledaren för damlandslaget, samtidigt som han hade ett pojklandslag och var ”bisittare” till A-landslagscoachen… Snacka om dubbelarbete!

Boken är inte kronologisk, utan i en annan ordning  -  vilken hittade jag inte… Men det har ingen betydelse, boken är oerhört läsvärd oavsett! Vilken berättelse! Vilket liv! Familj, fotboll och dragspel!

Till slut avslöjas varifrån bokens titel kommer! Lillebror Gunvall skrev en del, bl a novellsamlingen ”Yxa”. Där fanns ”Fotbollsspelarpojken” Eja, fotbollstalangen, som blev uppringd av den allsvenska klubben… Men pappan sade tvärt nej till den onyttigheten och då tog Eja sig… Norrländskt svårmod i kubik!

Jag gillar skarpt den här boken om Tord Grip  -  en ödmjuk, flitig, klurig och eftertänksam man, som kommit att göra rejält avtryck i svensk fotboll!

Inför ”lanseringen” av boken var Tord med i ett antal TV-program. Så här lät det om hans dragspel i ”Drömmen om Elin” i TV4 i apriöl 2018:

Från en fotbollsekvillibrist till ett orddito: Povel Ramel! Hittade ett liveframträdande, utan bild, av en 65-årings ordordning på engelska av en gammal klassiker: ”Johanssons boogie woogie vals” inför amerikansk publik 1987:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

I år är det 100 år sedan ”bonnatösen” Birgit Nilsson föddes och då har bl a Elisabeth Meyer-Topsøe markerat detta med en bok om henne: ”Birgit – Från Västra Karup till Metropolitan” (2018). Elisabeth föddes i Danmark 1953 och kom att lockas till den klassiska musiken. Hon läste musikvetenskap på Köpenhamns Universitet och ville gå vidare med sången, så hon skrev ett brev till Birgit om råd och tips. Hon fångades av brevet och engagerade sig i Elisabeth.

Birgit Nilsson, redan då uppburen världssopran med mycket resande, brukade inte ha elever. Det var dock något ”som klickade” med Elisabeth och det resulterade i, att de blev väldigt nära vänner! Vid Birgits 60-årsdag 1978 besökte Elisabeth Birgit och maken Bertil första gången.

Med denna vänskap som bakgrund berättar Elisabeth om Birgit, vars föräldrar ville att hon, som enda barnet, skulle gifta sig och ta över gården! Men blyga Birgit sjöng ändå allt vad hon kunde. Det blev kyrkokör, där kyrkomusikern Albert Runbäck insåg, att hon hade en bra röst. Han lyckades få Ragnar Blennow, kyrkomusiker i Lund och engagerad i körförbundet, som gästlärare till kören. Detta lyckades och Blennow kom att betraktas som Birgits upptäckare.

Men kor skulle mjölkas, betor gallras och hö tas in… Pappa Nils var fortfarande negativ till ”sjungandet”, men mamma Stina hade lite ärvda pengar, som hon ”sponsrade” dotterns vidare öden med för studier i Stockholm. Hon kom in på Musikhögskolan 1941  -  av 47 sökande antogs 2!

Allt detta och mycket, mycket mer finns att läsa om i boken  -  och det är den verkligen värd!!! Jag har läst andra böcker om Birgit, bl a hennes egen ”La Nilsson”, men detta slår allt! Birgits humor, drivkraft, envishet, generositet och den stora värmen från publiken finns väl beskrivet i boken.

Elisabeth har haft tillgång till massor av material, bl a Stinas dagböcker, och det ger boken ett stort omfång. Jag saknar bara det fina fotot, som togs av fotografen i Ystad, Gunnar Harnesk! Det stod i butiken på St Östergatan…

Birgit gjorde förresten 3 Sommarprogram i radion. Det sista, 13 juli 2003, gav hon rubriken ”Från bethögen till Beethoven”!  Nog hade hon humor!  

Sopranen Birgit Nilsson var ju stor Wagner-tolkare, men det finns mycken annan go’ sång med henne, som här: ”Vissi d’arte” från akt 2 av ”Tosca”, opera av Puccini. Gissar att detta är hämtat från italiensk TV i slutet på 60-talet

Men ok, lite Wagner här då… Slutscenen ur ”Ragnarök”/”Götterdämmerung”, Wagners fjärde och sista opera i ”Nibelungens ring”-sviten. Visserligen är det en konsertinspelning och inte scenversion, men ändå…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Tambourine Studios grundades i Malmö 1992 av bl a Per Sunding, basist och sångare i Eggstone, och blev snart en inspelningsplats känd för sitt unika sound. Tyvärr kom studion senare, att få utgöra namnet på en ekonomisk härva i ”den högre musikaliska skolan”. Journalisten på Sydsvenskan, Eskil Fagerström, skrev om det då och har nu samlat ihop det hela i boken ”Sanningen om Tambourine-härvan” (2014).

Fler och fler artister drogs till Tambourine efter Eggstones framgångar. Cardigans, Ark och Timbuktu och senare även Hives skapade storsäljande musik i Malmöstudion. På Tambourine fanns även en ekonom, som skötte bokföringen för artisterna och deras olika bolag. Hon var dessutom specialist på hanteringen av utländska skatter vid turnéer, skivförsäljning osv, vilket ju inte minst Cardigans drog nytta av.

Det kom även Hives att haka på. Och där har vi ”ingången till” problemen. De fem medlemmarna i Hives blir överväldigade av alla inkommande pengar efter sina framgångar i t ex USA. En gigantisk köphunger på samlargitarrer etc etc startar. Miljonerna rullar.

Ekonomen protesterar, men ingen lyssnar. Då börjar bokföringsmässiga ”lån” från de övriga ”Tambourine-banden” och det rullar vidare. Hives struntar i att lämna in kvitton, så bokföraren har svårt att reda ut vad som är privata eller bandets inköp. Som gammal ekonom blir jag ju knottrig på ryggen när jag läser detta. Kvittona är ju grunden i bokföringen! Grunden för korrekta skatter! Etc!

Ett litet hopp i historien/boken tar mig fram till, att pengarna håller på att ta slut! Och det kan inte Hives acceptera! Och de andra artisterna blir förvånade! Det hela slutar i rätten i Lund resp Malmö som den största och mest omfattande ekonomiska tvisten någonsin!

Och när boken kommer ut 2014 är de flesta tvisterna i Lund och Malmö avslutade, med Hives som ”förlorare” att betala till övriga artister samt rättegångskostnaderna.

Hives har dock överklagat! Så jag kollade på nätet och hittar, att det blev samma resultat i Hovrätten. Även detta överklagas, men HD tar inte upp ärendet! The Hives är förlorare och har att betala ett antal miljoner! Mycket intressant bok, både om musiken och konsten att ha ”noll koll” på det där med pengarna!

”When the music’s over” passar väl utmärkt som ”ledmotiv” till dagens bok? Det är dessutom en gammal dänga med Doors. Den kom på deras andra album, ”Strange days”, 1967, men sångaren Jim Morrison hade skrivit den året före och dessutom framfört den på scen! Låten är lång och har en suggestivt gungig ”tangentbordsbas”, spelad av Ray Manzarek. Bandet höll sig inte med basgitarrist! ”When the music’s over” för Tambourine Studios, men med The Doors live at Hollywood Bowl, den 5 juli 1968, dvs nästan på dagen för 50 år sedan!!!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!