Johnny - samlaren...

”De Aderton” är Sveriges Radio-mannen Anton Bergs debutroman (2018) och det märks, att han jobbat på Radiosporten. Spänningsbyggandet fängslar läsaren.

 

Kan det finnas ett samband mellan statsminister Olof Palme, krigsmaterielinspektör Carl-Fredrik Algernon och Rapportjournalisten Cats Falck? Ja, förmodligen blev alla tre bragda om livet, men finns det mer gemensamt?

 

Ja, bokens Axel Skölds efterforskningar leder till flera frågetecken, som i sin tur behöver utredas. Sköld är radiojournalist (!) och gör dokumentärer med goda lyssnarsiffror, men sitter inte i själva radiohuset. Tillsammans med Eko-reportern, Stina, har han hyrt en lokal ”på stan”. Kollegan är ensamstående mamma med ett handikappat barn, vilket visar sig ha betydelse.

 

Sköld har ett ganska stort nätverk efter alla gjorda dokumentärer och det inkluderar polisen. Dock är tilliten till dessa inte alldeles gedigen, men med Karolina funkar det.

 

Statsminister Tammer, socialdemokrat, har avgått och efterträtts av Ulf Göransson. Han får dock problem med trovärdigheten och spås efterträdas av finansministern och miljöpartisten Lova Magnusson. Sköld känner Magnusson sedan skoltiden.

 

Och ”De Aderton” är inte DE Aderton, som försöker dela ut författarpriser! Detta är en annan sammanslutning, men även den med lång historia. Arton herrar utgör dessa Aderton…

 

Sanningar och fiktion blandas i boken i ett hejdundrande tempo! Igenkänningsfaktorn i politik, fiffel och media är stor, mycket stor t o m! Svårt att värja sig och väldigt svårt att lägga ifrån sig boken innan sista sidan nåtts! Riktig Höjdarbok!!! LÄS!!!

 

Bokens alla frågetecken fick mig att tänka på ? & the Mysterians, ett band som bildades 1962 i Michigan. Question Mark hette från början Rudy Martinez och var gruppens sångare. Bandet hade egentligen bara en enda hit, ”96 tears”, men den blev med sitt speciella orgelsound (Vox Continental) stor 1966!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Christer Borg, nöjesjournalist på Kvällsposten, minns sina år i branschen i boken ”Mina nöjesbekanta – Från A till Ö” (2019). Han hann avsluta boken, men fick aldrig se den i färdigtryckt skick, då han avled i oktober 2018, så detta blev en sorts testamente från honom.

 

Det blev långt över 50 år med nöjesskrivande för Borg med tidiga år i Skånska Dagbladet, som följdes av Kvällsposten (inkl iDag, detta dunderfiasko i tidningssammanslagningarnas namn). Borg räknas tillsammans med Björn Fremer (KvP) och Tony Kaplan (Arbetet) till tungviktarna i branschen.

 

Det är en intressant uppställning av Borgs möten genom åren med underhållare från Ahlroth, Nils till Öfwerman, Rune! Spannet är stort från cirkus till ”Bordellmammas visor” och anekdoterna är flera under resans gång, dock utan större avslöjanden.

 

Mötena med ABBA, både som solister och gruppmedlemmar, resulterade i en av de tidiga böckerna om gruppen. Hans engagemang i Kvällspostens Edvard-pris gav en statyett till Björn och Benny i samband med ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Opera.

 

Ja, det är en intressant bok, men Borgs ganska försiktiga och snällt lågmälda skrivande gör, att det blir många ”det var roligt att träffa”, men få färdigberättade stories om vad som egentligen hände. Det gör att boken blir lite andefattig, trots alla de kända namnen.

 

”Först ut” i Borgs bok är Nils Ahlroth, så varför inte satsa på ”Danskdödaren” (1972) ur ”N P Möller  -  fastighetsskötare”  -  säsong 1.

 

 

Go’ lörda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Ny bok  -  nya lärdomar! Det verkar kvitta hur många böcker jag läser om och kring andra världskriget  -  ”det hade jag ingen aaaning om” dyker ständigt upp! Som i Marcus Walléns bok ”Naziguldet och de invigdas hemlighet” (2019).

 

Krigets erövringar visade sig ha ännu en girighetsvariant, utöver stölderna av konst och juveler från museer och privatpersoner, som t ex judarna. Riksbanksvalven innehöll ju både valutor och guld! De utsatta länderna försökte givetvis rädda/flytta guldtackorna, men allt lyckades man inte med.

 

Den här historien börjar egentligen redan efter första världskrigets slut och fredsuppgörelsen. Skadeståndet, som Tyskland ålades att betala, var stort och då betalningarna uteblev ockuperade Frankrike Ruhr-området i början av 20-talet. Tyskarna i industrin där strejkade och betalades med nyupptryckta sedlar, som, för att snabba på utgivningen, lämnades ena sedelsidan blank!

 

Boken innehåller många läsvärda avsnitt, men jag nöjer mig med några små rader:

Weimarrepubliken dog den 23 mars 1933, då riksdagen röstade igenom Fullmaktslagen och gjorde Hitler till landets högsta lagstiftare och diktator, dess Führer. Ett par månader senare var landet en enpartistat utan att ha haft egen majoritet, eftersom flera av de övriga partierna valde att lägga ner sina röster i stället för att rösta emot!

 

När Österrike intagits valde tyskarna, att lägga en växelkurs, som gjorde den österrikiska shillingen så undervärderad, att Tyskland kunde göra inköp till halva priset. Denna valutamanipulation kom att bli Tredje Rikets mesta och bästa väg att suga ut de ockuperade länderna.

 

Andra världskriget startade den 1 september 1939 kl 04.45 när tyskarna gick in i Polen efter att en tysk radiostation utsatts för en polsk attack. I själva verket var det ett avancerat ”skådespel” av tyskarna där koncentrationslägerfångar mördats, klätts i polska uniformer och därefter förts till stationen och visats upp som bevis för den polska attacken.

 

Och så har vi ju Stalin, som tyckte, att Leningrad låg för nära gränsen till Finland…

 

Ja, så fortsätter det och jag överlåter till dig att läsa vidare…

 

Kriget tar slut och så börjar jakten på guldet! Vart tog det vägen egentligen? Jakten fortsätter långt in på 2000-talet, inte minst efter att flera arkiv öppnats upp och fler dokument hittats.

 

De av nazisterna i andra världskriget erövrade länderna hade guld liggande i sina riksbanksvalv, men aldrig hade jag läst om, att stjäla detta var en viktig del i krigföringen. Tyskarna behövde betalningsmedel för att kunna betala t ex råvaruinköpen, bl a järnmalmen… Och då kom guldet väl till pass.

 

Detta är en riktigt spännande bok och mycket läsvärd.

 

Med all denna text, så nöjer jag mig med att kolla in Neil Young på tramporgel och munspel i ”After the gold rush” live från Farm Aid-konserten 1998. Häftigt!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Zinedine Zidane med en skog av mikrofoner framför sig är en bokframsida som gör en nyfiken… Så pass, att jag lånade boken ”Domslut – Fotbollens hjältar och syndabockar” (2019) skriven av Lars Nylin och Ronald Åman på biblioteket.

 

Redan kapitelrubriker som ”Bosman – Frihetshjälte…”, ”Målvakter med gummiben och

tvålhänder” och ”Domare – vita näsdukar, röda kort och stirrande blå ögon” gör ju att spänningen stiger. Prioriterad läsning!

 

År 1913 bildades klubben Verdi FBC i Italien som en hyllning till kompositören Giuseppe Verdi. Senare bytte föreningen till Parma FC och fick uppleva en veritabel berg- och dalbana genom åren.  Cupvinnarcupfinalseger på 90-talet och en inställd match i serie A 2014  -  klubben hade inte pengar att betala erforderligt antal matchfunktionärer!

 

Givetvis berättar författarna om Colombias skrala insats i USA-VM 1994. Den ödesdigra styrningen in i egna målet i matchen mot hemmanationen kom att kosta lagkaptenen Andrés Escobar livet. Några dagar efter hemkomsten blev han skjuten i ryggen.

 

Damfotbollen har fått ett bra kapitel i boken, liksom agenterna och deras, allt mer, destabiliserande roll. Den förstnämnda har lyckats lämna ”potatisåkrarna” och kommit in på de riktiga arenorna. Landslagen har kämpat på och, helt plötsligt, har även de stora klubbarna börjat intressera sig för fotbollsspelande damer!

 

Domarna är ett kapitel för sig… i dubbel bemärkelse! Var bollen i VM-finalen 1966 mellan England och Västtyskland verkligen inne??? Domaren Bachramov, som blåste för mål, kom hem till Baku som hjälte och fick Azerbajdzjans huvudarena uppkallad efter sig. Och vi glömmer ju aldrig profiler som Pierluigi Collina eller Graham Poll, som 2006 i VM-matchen mellan Australien och Kroatien gav kroaten Josip Simunic tre gula kort innan utvisningen kom!

 

Detta var en riktigt underhållande bok, som gav mig flera ”Ja, visst ja” och ”Just det”, men även många ”Jaså”! Tur jag hann med denna fotbollsbok innan EM i handboll börjar!

 

Det har onekligen lagts ner energi på att räkna ut om Englands 3 – 2 mål mot Västtyskland i finalen 1966 var korrekt:

 

Argentina möter England i VM-kvartsfinalen i Mexico 1986 och Maradona briljerar:

 

Men några minuter före målet ovan hade Maradona gjort ett annat mål, ”Hand of God goal”, och gav fusket ännu ett ansikte… Argentina vann med 2 – 1…

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Robert Wells är en kreativ person, kan man lugnt säga. Nu har han skrivit ännu en bok om sitt liv, ”Blod, svett och toner” (2019). Den förra kom 2003, så det har ju hunnit hända mer...

 

Han är, enl min mening och tolkning, en av få riktiga musikanter. I samma ”gäng” har jag Charlie Norman, Benny Andersson, Paul McCartney, Janne Schaffer och några till. Ett inte alltför stort gäng, men överfullt av musikalitet!

 

Musiken kom tidigt in i hans liv, han hade dessutom turen att familjen uppmuntrade honom i hans pianoklinkande. Ett av kapitlen i boken har rubriken ”Öva, öva, öva” och ett annat ”Mormors piano”  -  då är grunden lagd!

 

Wells är född och uppvuxen i Solna, men flyttade tidigt till Stockholm. Han kom in på Musikhögskolan, men behövde finansiera sitt boende och fann möjligheten att spela på olika pubar etc. Favoritstället var ”Engelen” i Gamla Stan, dit han kommit att återvända många gånger under karriären.

 

I mitten av 70-talet började han göra egen musik. SR P3 hade ett program på lördagarna, ”Bandet går”, dit man kunde skicka kassetter/rullband med sina inspelningar. Så gjorde Wells, men utan framgång. Andra lyckades bättre som Ulf Lundell och Per Gessle och vissa andra… ingen nämnd, ingen glömd… men det var kul att få rek.brevet om medverkan, kan jag intyga…

 

Högskolan uppskattade inte att Wells spelade på pubar osv. Det var ju dessutom ”fel sorts” musik, så det krävdes en hel del energi för att övertyga om att få fortsätta på skolan. Känns dock som att kombinationen studier/spelningar gav en bred musik och spelvana.

Den största och viktigaste läromästaren skulle han möta senare i livet: Charlie Norman! Denne visste vad som var viktigt för en musikant! Och kom dessutom att bli en god vän och spelkamrat.

 

Idén med ”Rhapsody in rock” var ju, kan jag tycka, egentligen en fortsättning på Musikhögskolan och pubspelningarna, dvs konsten att blanda musikstilar. Efter att ha varit kapellmästare hos bl a Lill-Babs, tog han kontakt med Gävle Symfoniorkester. Tanken var att ”ta ett steg till” och blanda symfoni med ”rock”, vad nu det kan innehålla. Anders Berglund bjöds in som dirigent till de 3 konserterna  -  en inte helt populär åtgärd att låta en ”schlagermusikdirigent” leda en symfoniorkester… Men det funkade! Musikaliskt bra, men bara 80 pers i publiken första kvällen när man var 67 på scenen…

 

Det skulle dock bli bättre, väldigt mycket bättre! Spelningar landet runt, dessutom till ”Royal Albert Hall” i London. För att inte tala om alla spelningarna i Kina inkl flygel på kinesiska muren! Framgångsrikt koncept, med väldigt bra gästmusiker dessutom: Albert Lee, Jon Lord, Paul Carrack, Glen Hughes, Linda Lampenius, Jools Holland bland många andra. Och så gräddan av svenskt musikliv! Imponerande lista!

 

Många bilder, men även välskriven text. Snygg bok, väl värd att lägga tid på!

 

Mitt första musikklipp visar musikanten Wells rötter i klassisk musik i modernare arrangemang, men även att Victor Borge var en av de stora idolerna. Live på scenen (2014?) och med Anders Berglund i publiken flödar melodislingorna för fullt:

 

Gitarristen Albert Lee gästade ”Rhapsody in rock” i bl a ”Saturday night boggie woogie man” och det är fingerfärdiga herrar, Lee och Wells…

 

En musikant kan ju inte nöja sig med att spela bara två nummer, så vi tar väl ett tredje… I mitten av november 2019 passerade min familj och jag ”Engelen” i Gamla Stan och svängiga toner nådde oss på den regniga trottoaren! Vi hade en tid att passa, så Robert Wells och Brian Kramer fick spela vidare utan oss. Så här lät de i en snutt av ”somebody told me”:

 

 

Go’ forts på Nya Decenniet !!!

 

Haj å Goodbaj!