Johnny - samlaren...

Idag är det fredag! Och dags för “Litterära Hörnan”!!! Och då tänkte jag göra ett skrivarundantag med tanke på järnvägsolyckan den 12 november nära Stockholm Södra station och reprisera en bok jag skrev om i mars i år. Olyckan skedde när ett godståg spårade ur, troligen p g a dåligt underhållen räls, och slog ut både tåg- och pendeltrafiken, dvs både lokal- och fjärrtrafik, där Stockholm utgör navet.

”Det stora tågrånet” är en bok från förra året skriven av Mikael Nyberg. Boken handlar, trots sin titel, inte om det stora tågrånet i England på 60-talet, då miljoners miljoner försvann. Den enda likheten är väl de svindlande beloppens försvinnande, fast nu handlar det om svensk järnväg och dess avreglering. Följden har bl a blivit färre ”järnvägare” och fler administratörer   -   det senare beroende på att det är fler bolag inblandade och då är det ju fler avtal och avtalstolkningar som måste hanteras… 

Sverige och Storbritannien har gått längst i den av EU önskade/påbjudna avregleringen och det har inte blivit succé i något av länderna. Britterna har backat lite till en snarliknande lösning som den som fanns innan, medan Sverige ”kämpar på” mot ”ruinens” brant, där många bolag slåss om ”lägsta-budet”-trafik på spår, som underhålls dåligt och utan framåtsträvande strategi.

”Förebyggande underhåll” är nästan avskaffat och ersatt av ”Reparationer i efterhand”, som kanske blir billigare för stunden, men förödande i långa loppet och tär på kapitalet, både i reda pengar och för spår, tåg etc. Dessutom sliter det på ev kvarvarande yrkesstolthet hos ”järnvägsfolket”. Att göra något förebyggande är ju meningslöst, när man inte vet om man har kvar trafikkontraktet mer än något enstaka år i taget…

Och vad tyckte jag om boken? Jo, den är en enda lång uppräkning över järnvägsmisslyckande och elände och det går bra att läsa om det så länge förklaringarna till motgångarna finns med, men när boken i slutet övergår till rent allmänekonomiskt gnäll, då tappar jag intresset   -   om jag vill läsa om det ämnet, då väljer jag en bok som handlar om allmän ekonomi. Dessutom trodde jag ett tag att boken bara hade text på vänstersidan, om ni förstår vad jag menar…

Men största delen av boken är en svidande vidräkning över den svenska järnvägspolitikens misslyckanden, den delen av boken är läsvärd! Ja, både lärorik och läsvärd!

Järnvägen är ju ständigt aktuell   -   man kunde ju nyss läsa om att gränsen för att en tågavgång ska betraktas som ”Försenad” ändras från 5 till 15 min   -   därmed minskar givetvis förseningarna…

Med den utgångspunkten, så kan vi väl också bestämma oss för, att man är feberfri upp till 39 grader, det skulle ju innebära att färre personer betraktas som febriga och sjuka och kan därmed ta sig till jobbet som vanligt (om tåget går…) och därmed sjunker frånvarokostnaderna för Försäkringskassan och arbetsgivarna   -   nu har jag väl jobbat ihop till åtminstone ett halvt Nobelpris…?

Musik till detta mitt gnäll är ju fullständigt självklar. Stefan Demert är en strålande tågberättare, men jag serverar inte ”SJ-visan”!  ”Antirallarens visa” från 1975 har också mycket att berätta och går inte spårlöst förbi, eller…?

Förhoppningsvis så är järnvägen inte på väg mot ”End of the line”, men låten tål definitivt att lyssnas på! Den framförs av de musikaliska grabbarna i Traveling Wilburys!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

”Skådepelaren”, ja så står det på baksidan av boken, Michael Nyqvist, har nu kommit med sin andra bok, ”Dansa med oss”, med berättelser ur sitt liv. Läsaren får sig till livs både roande och rörande episoder i författarens liv.

Givetvis är det mycket om teatern, de första stapplande scenstegen men också om de val som kommer längs vägen. Val av pjäser, men också oron inför att stå på scenen och känslan av att det här kanske inte blir så bra som man tänkt sig. Teatern övergick ganska snart i filmande och i många fall ett framgångsrikt arbete med bra roller och insatser, inte minst i Hollywood!

I boken berättar han även lite om hur han fick veta att han är adoptivbarn och med den biologiska pappan från Italien. Nyqvist tillbringade f ö det första året av sitt liv barnhem.

Små korta berättelser från olika tidsperioder av Nyqvists liv och som blandats ”i tid och rum”, är nog en bra beskrivning av boken. Och jag ser detta som positivt. Boken är välskriven och ganska fängslande, så det var väl använd tid att gå till biblioteket…

Till det här bör man väl spisa dansmusik, gärna framförd av skådespelare… För jag föreslå en sång- och dansman? Jan Malmsjö! Vilken röst! Och vilket skådespeleri! Och när jag då ska välja låt, så fastnar jag på en sketch! Jag uppskattar när skådespelarna också har roligt, så det får bli ”Tvättomaten” från 1970 SvT med Malmsjö, Isa Quensel och Monica Nielsen   -   en omtumlande scen, om man säger så!

En annan duglig hantverkare i samma genre kan väl Frank Sinatra påstås vara, eller hur?

“Come dance with me” kom 1959 och albumet med samma namn blev hans mest framgångsrika med 140 veckor på Billboard-listan! Sinatra fick flera olika Grammy’s också för albumet. Får jag lov till en dans?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Allas vår radiopratglada Lotta Bromé har tillsammans med allas vår sjungande veckotidningshälsingeflicka Lill-Babs dykt ner i den senares fotografier. Och upp kom en bok med titeln ”Barbro”!

En stor bok med en stor bunt bra bilder och förklaringar till dessa. Flera riktigt bra bilder, inte minst av Lill-Babs tillsammans med Beatles från oktober 1963…  eller med Quincy Jones…  eller med, ja det är en hel ”skrälldus” med bekanta ansikten som lyser upp novembermörkret.

Hon har varit gift med några och jobbat med många, många, men ändå lyckats skaffa sig återhämtningspauser hemma i Järvsö med jämna mellanrum. Har säkert varit välbehövligt för en hårt arbetande artist att få dessa andrum med familjen. Mer än 50 år i branschen för denna 75-åring sätter säkert sina spår.

För en annan, som missat spaltkilometerna i veckopressen, så är detta en bra genomgång av ”The greatest hits of Lill-Babs”. Men jag kan inte låta bli att fångas av den värme, med vilken bilderna är utvalda och texterna skrivits. Lill-Babs är inte landets bästa sångerska, ej heller bästa skådespelerskan, det är utstrålning och energi som är hennes ”bästa gren”. Men där är hon formidabel! Och boken är en god spegel av det!

Stikkan Andersson fick väl sitt genombrott som kompositör och textförfattare och Lill-Babs som sångerska  med ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran?”. 1959 var året! Här kommer låten i en lite annorlunda liveinspelning:

1963 startade Stikkan tillsammans med Bengt Bernhag skivbolaget Polar. Bolaget skulle komma att påverka svenskt musikliv rejält, inte minst genom att anställa Björn Ulvaeus och Benny Andersson. De kom också att jobba med Lill-Babs vid ett par tillfällen, bl a gjorde hon en sommarturné med Festfolket, som ”doa-kör”.  Festfolket var Björn och Benny tillsammans med Agnetha och Anni-Frid. 1971 kom Lill-Babs med singeln ”Välkommen till världen”, som skrevs av Björn och Benny och nog låter det ABBA om inspelningen. Tyvärr hittade jag låten utan bra bilder, så vi får nöja oss med att titta skivetiketten…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Fredrik Lindström har samlat 15 små berättelser ”ur livet” i boken ”När börjar det riktiga livet” (2011). Han hinner med hela spannet från kapitlet om ”Gosedjuren” via ”Hosta på teatern” till ”Åttioårskrisen”…  vad mer kan man önska sig?

Flera av avsnitten är både tänkvärda och underhållande, dock inte alla…  Men boken kan vara ett enkelt sällskap mellan ”Rapport” och ”Aktuellt”, om man säger så.

Låten i rubriken fick mig direkt att tänka på en kommande ”dubbelbegivenhet”   -   både Fars Dag och Mårten Gås på en och samma söndag 10 november! Undrar förresten hur grov en ”wire” behöver vara för att kunna fungera som landningsplats till en gås…?  Eller det behövs kanske bredband…?

På tal om gåsen, så kan jag inte låta bli att citera en rad, som tillskrivs domprosten i Lund, Christian Wåhlin (1761-1829). Han menade att gåsen är ”en obekväm fågel, som är för stor för en men för liten för två”. En helskånsk vidareutveckling säger, att ”en gås e fårr myed fårr en å fårr lided fårr två, men faur man en ånka ti blirr de laugom”…   Tilläggas kan att enligt litteraturhistorikern och ledamoten i Svenska Akademin Fredrik Böök, så var Wåhlin ”något mer tjock än lång”.

Lämplig musik till detta kan väl vara Hootenanny Singers och deras ”Mårten Gås” med extra sånginsats av bandets chaufför ”Berka” Bergkvist. Stikkan Andersson skrev texten och låten kom ut på EP-skivan med ”Början till slutet” som spår 1 år 1967. Den kom aldrig som singel, vad jag vet, och lyckades skrapa ihop några veckor på Svensktoppen!

Och så fyller jag på med C.C.S. och deras ”Walking”, där det ju gås (?...!)…  Låten nådde en andraplats som bäst på Tio i Topp våren 1971. Bandet bestod till stor del av  studiomusiker, varav kan nämnas Alexis Korner, som ledde det hela, och Peter Thorup på sång.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

… I can smile at the old days…

All Helgona tiderna får många av oss att tänka på och minnas nära och kära, som under årens lopp lämnat oss. Människor, som kommit att påverka oss i olika omfattning och i olika riktningar med sitt handlande och sina tankar och idéer. Vi hade kanske inte varit den vi är idag utan denna påverkan från föräldrar, mor-/farföräldrar, livskamrater, vänner eller vem det nu kan vara.

Nästa rad i texten till ”Memory” ur musikalen Cats är…

…I was beautiful then…

Är jag inte det nu, då? Kan det vara så, att ”utanverket” har tappat lite av sin patina…? Tidens gång har kanske gjort att jag åldrats? Att nunan jag möter i spegeln på morgonen ser lika pigg och fräsch ut fortfarande, beror kanske mest på att synen blivit lite sämre…? Strunt samma, ”innanverket” är ju piggt, eller hur?

Minnenas dag får mig att tänka på Bee Gees och låten ”Don’t forget to remember” från 1969. Bandet startade redan 1958 i Brisbane, Australien, och hade mängder av hits på 60-talet, men fick stora framgångar även senare, t ex med disco- och filmvågen i ”Saturday night fever”. Idag är Barry Gibb den ende av bröderna i livet.

En annan ”minnes-låt” med värme i är Phil Collins ”Do you remember”. Här i en liveinspelning från 1990.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!