Johnny - samlaren...

Kjell Albin Abrahamssons bok ”Stor var Lenin” har underrubriken ”En massmördare och hans statskupp” och kom ut februari 2017. Författaren avled i september 2016, så detta blev hans avslutning. Och vilken avslutning sen! En ilsknare och mer besviken författare får man leta efter!

Han är ilsken över att Lenin i alla år, inte minst det röda 70-talet, hyllats som hjälte och revolutionär, när denne i själva verket iscensatte en statskupp i Ryssland några månader efter den verkliga revolutionen i februari 1917, då tsaren avsattes. Februari-revolutionen var en fortsättning på vägen mot demokrati och hade inletts med revolutionen 1905, varefter demokratiska val till duman hölls! Nästa val skedde 1991…

Efter Lenins kupp, oktober 1917, ägnade han sig mycket åt att radera ut alla som inte tyckte som han, på känt diktaturmanér! En av överlevarna var Stalin… och Trotskij…

Lenins version av kommunismen var kopplad till Karl Marx teorier, men de båda kom aldrig att mötas. Marx dog 1883 och då var Lenin 13. Vladimir I Uljanov föddes i ett välbärgat borgerligt hem, hans morfar Israel Blanck var jude och dennes mor var svenska Anna Östedt, dotter till en guldsmed i Uppsala! Namnet Lenin tog han efter förvisningen till en stad vid floden Lena, efter att ha tillbringat flera år i Centraleuropa.

Han kom även att tillbringa en tid i Sverige, där han fick kontakt med bl a bankiren Olof Aschberg (farfar till Robert!). Denna kontakt användes senare till att ”stöpa om” ca 500 ton konfiskerat ryskt guld till stämplat svenskt guld…

Lenin kom aldrig att påverkas av den begynnande svenska socialdemokratin. Tvärtom blev den till ett hatobjekt! Demokrati var inget för Lenin!

Ojojoj, vad arg Abrahamsson är i boken! Han är väldigt tydlig med att röja bland en del av lögnerna kring Lenin, som i verkligheten var en av mänsklighetens värsta diktatorer/mördare. Många hemliga dokument, dock inte alla, har offentliggjorts efter Sovjets fall. Författaren har givetvis tagit del även av dessa. Boken är omskakande med sitt kraftfulla och tydliga språk och mycket läsvärd!

I den här veckan har vi nåtts av att Charlie Watts och Gunilla Bergström avlidit. Båda unika konstnärer i sin genre. Tack för underhållning/-fundigheter! Nu ska jag bara skriva lite till…

Charlie Watts var, liksom Ringo Starr, en sällsynt suverän takthållare i sitt band. Inga utsvävningar, likt Keith Moon eller John Bonham, men en trygg, stabil motor i Rolling Stones sedan januari 1963, då han efterträdde Mick Avory. Den senare gick över till Kinks! Watts hade, liksom våra egna Jan Carlsson och Bosse Skoglund, sina musikaliska rötter i jazzen. I sept för 10 år sedan lät ”Down the road a piece” så här med en trio där Watts på sitt sedvanliga Gretsch-set håller takten:

Redan 1965 till sitt Decca-album ”No. 2” hade Rolling Stones spelat in ”Down the road a piece”. Denna boogie-woogie skrevs 1940 av Don Raye och verkar ha funnits på de flesta 50-/60-talsbandens repertoar.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Skribenten (i Språktidningen) och författaren Sara Lövestams fjärde roman, ”Hjärta av jazz…”, kom 2013. Underrubriken är ”Likaså en enda gång du möter just den vän du behöver”.

Högstadieeleven Steffi Herrera i den värmländska byn passerar äldreboendet på vägen hem från skolan. Från ett öppet fönster hörs musik. En låt med Povel Ramel når hennes öron. Povel är ju hennes favorit! Hon är förtjust i hans underfundiga texter och kluriga melodier.

Steffi spelar bas, men musikläraren har inte riktigt lust att lära ut det hon vill kunna. Hon får dock låna en ”krasslig” klarinett för att öva på egen hand. Spelandet är lite av en tillflykt då hon är mobbad av klassens ”ledande” flickor.

Povels musik får henne att gå in på äldreboendet i akt och mening att hitta den som spelar skivan. Alvar Svensson är mannen med vevgrammofonen och 78-varvarna.

Det visar sig att han är gammal musiker, på kontrabas och lite klarinett! Som hittat för Steffi. Hon får lite tips, men efter hand också hans livsberättelse kombinerat med svenska jazzhistoria med start i början av 40-talet. Å andra sidan får han veta lite om musiken på 2000-talet.

Alvar hade på 40-talet lockats till Stockholm av jazzmusiken och nu, många år senare, har Steffi sökt till musikgymnasium i staden. Samma längtan och samma driv, men ett drygt halvsekel senare. Värmlänningar på väg till storstaden  -  hur blir det? Utsatthet? Mobbning även där?

Denna bok fångade mig omedelbart! Inte bara för jazzberättelsen, utan minst lika mycket för värmen och beskrivningarna av relationerna.

Hur slutar nu boken? Ja, jag kan verkligen rekommendera dig att ta en tur till biblioteket, låna och läsa! ”Så grip din chans  -  men fort, innan den flyr bort. Underbart är kort, alldeles för kort.” (Povel Ramel)

Till filmen ”Ratata”, regisserad av Hasse Ekman, plockades in ett antal Ramelodier, bland dem ”Underbart är kort”. Singeln kom 1955, året före filmen, och lät nu så här:

Program- och albumserien ”Vid pianot: P. Ramel” startade 1971 och jag föll direkt. Det Ramelska ordflödet var suveränt och därtill det väl utförda musicerandet gjorde mig helt tagen, som i ”Livet är ett helvete”. Verkar som den spelades i ”Vid pianot…”, men jag hittar inte den som skivutgiven där, utan på ”Karamellodier” (1972):

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Kalle Moraeus har tillsammans med Johan Hedberg skrivit boken ”Tjur på retur” (2021). Underrubriken ”En kärleksförklaring till alla gubbar” visar, att boken inte är en ren biografi, bara lite lätt åt det hållet…

Kanske en lite diffus förklaring, men huvudtemat är åldrandet och förgubbningen, som Moraeus ”föll in i”. Detta ackompanjeras med händelser i Moraeus’ liv, så lite får jag, trots allt, veta om uppväxten, utbildningen, musiken och familjen.

Anledningen till bokens tillkomst är, som jag ser det, att livet som framgångsrik musiker i flera olika genrer, bl a SM-guld i luftgitarr(!), kräver ett engagemang i den egna hälsan. Detta var inte hans bästa gren…

Musikframgångarna hade kanske firats lite väl mycket genom åren och därutöver gick han och hans fru skilda vägar och dottern flyttade hemifrån för studier. Helt plötsligt satt han ensam i huset tillsammans med sin katt.

Till slut hade han svårt att ”hitta hakan” att vila fiolen mot. Han var kraftigt överviktig och vägde nästan mer än sin längd. Räddningen blev en inbjudan till TV’s ”Biggest looser VIP”, som han först tackade nej till. Han var ju inte så tjock…

Men när han ett par dagar senare blev uppringd på nytt, så hade han tänkt om. Han skulle visa upp sin kropp i TV! Och det blev starten på ”återkomsten”. Nu var han motiverad! Han var i medelåldern och en tjur på retur!

Detta är, som tidigare nämnts, ingen egentlig biografi, utan snarare en bok med råd om hur en man kan förändra sin livsstil och få ett hälsosammare och, förhoppningsvis, sundare och längre liv. Om man är på det humöret, så kan man reagera på alla pekpinnarna, men förklaringarna och entusiasmen tar över och boken blir hanterlig med alla sina lärdomar…

Storebror Per-Erik skrev låten om ”Koppången”, som Py Bäckman satte text till. Här spelas den av Kalle Moraeus i Sissel Kyrkjebøs ”Julekonserten 10 år” 1999:

Hittar inga bra bilder från Luftgitarr-SM, så det får bli lite ”Jailhouse rock” med Kalle och Orsa Spelmän i stället. Live från Grammisgalan 1995 med många och långa förklaringar, så brakar det loss:

Go’ månda’!!!

Haj å Goodbaj!