Inte så lätt med klarinett...
Skribenten (i Språktidningen) och författaren Sara Lövestams fjärde roman, ”Hjärta av jazz…”, kom 2013. Underrubriken är ”Likaså en enda gång du möter just den vän du behöver”.
Högstadieeleven Steffi Herrera i den värmländska byn passerar äldreboendet på vägen hem från skolan. Från ett öppet fönster hörs musik. En låt med Povel Ramel når hennes öron. Povel är ju hennes favorit! Hon är förtjust i hans underfundiga texter och kluriga melodier.
Steffi spelar bas, men musikläraren har inte riktigt lust att lära ut det hon vill kunna. Hon får dock låna en ”krasslig” klarinett för att öva på egen hand. Spelandet är lite av en tillflykt då hon är mobbad av klassens ”ledande” flickor.
Povels musik får henne att gå in på äldreboendet i akt och mening att hitta den som spelar skivan. Alvar Svensson är mannen med vevgrammofonen och 78-varvarna.
Det visar sig att han är gammal musiker, på kontrabas och lite klarinett! Som hittat för Steffi. Hon får lite tips, men efter hand också hans livsberättelse kombinerat med svenska jazzhistoria med start i början av 40-talet. Å andra sidan får han veta lite om musiken på 2000-talet.
Alvar hade på 40-talet lockats till Stockholm av jazzmusiken och nu, många år senare, har Steffi sökt till musikgymnasium i staden. Samma längtan och samma driv, men ett drygt halvsekel senare. Värmlänningar på väg till storstaden - hur blir det? Utsatthet? Mobbning även där?
Denna bok fångade mig omedelbart! Inte bara för jazzberättelsen, utan minst lika mycket för värmen och beskrivningarna av relationerna.
Hur slutar nu boken? Ja, jag kan verkligen rekommendera dig att ta en tur till biblioteket, låna och läsa! ”Så grip din chans - men fort, innan den flyr bort. Underbart är kort, alldeles för kort.” (Povel Ramel)
Till filmen ”Ratata”, regisserad av Hasse Ekman, plockades in ett antal Ramelodier, bland dem ”Underbart är kort”. Singeln kom 1955, året före filmen, och lät nu så här:
Program- och albumserien ”Vid pianot: P. Ramel” startade 1971 och jag föll direkt. Det Ramelska ordflödet var suveränt och därtill det väl utförda musicerandet gjorde mig helt tagen, som i ”Livet är ett helvete”. Verkar som den spelades i ”Vid pianot…”, men jag hittar inte den som skivutgiven där, utan på ”Karamellodier” (1972):
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
