Säg inte nej, säg…
I Slottsbron, strax norr om Karlstad, började 1956 Sven Svärd och Ingvar Karlsson spela musik tillsammans - trummor resp dragspel. Snart lockade man Sven-Erik Magnusson, klarinett, med i bandet och Sveriges näst mesta Svensktoppsband, Sven Ingvars, var startat!
Anders Nilsson har samlat orkesterns historia i boken ”Sven-Ingvars * Ett år i taget” (2021). Detta är bandets officiella biografi, men när bindestrecket kom in i namnet har jag dock inte lyckats lista ut…
Trion spelade en blandning av de då populära rocklåtarna och svenska schlagers. Sven-Erik började sjunga i bandet och blev 1959 korad till Värmlands rockkung!
Snart utökades bandet med både basgitarrist och saxofonist och Ingvar och Sven-Erik började spela gitarr.
Första skivan, en EP, kom 1961, men genombrottet kom först med nästa EP, oktober 1961. Låten, ”Te’ dans mä Karlstatösera”, skrevs av Erik Uppström med text av Rune Lindström – han med ”Himlaspelet”.
Fler skivor följde, vid något tillfälle ryckte Egil Johansen och Jojje Wadenius in på trummor resp gitarr, men oftast var det bandet som spelade. Låtarna skrevs sällan av bandet utan levererades av t ex Rune Wallebom, Thore Skogman, Owe Thörnqvist och Ingvar Hellberg
Framgångarna var många, men deras film ”Under ditt parasoll” med premiär i januari 1968 var nära att tvinga Sven-Ingvars i konkurs. Ragnar Frisk, känd för Åsa-Nisse-filmerna, regisserade, budgeten överskreds rejält och publiken svek. Det tog bandet lång tid att komma på fötter igen.
Göte Wilhelmsson på skivbolaget Philips blev en viktig person för Sven-Ingvars. Han kom att producera bl a albumet ”Sven-Ingvars i Frödingeland” (1971), där Östen Warnerbring tonsatt flera Frödingdikter. Värmland, Fröding och Sven-Ingvars blev ett vinnande koncept, som drygt 40 år senare upprepades av Borlänges Mando Diao, men det är ju en helt annan sak och tid.
Krogshower, Hultsfred, nya album med ny musik av t ex Per Gessle, Niklas Strömstedt, Plura Jonsson, Peter LeMarc, Grammisar, invalda i Swedish Music Hall of Fame - det är mycket som genom åren händer för Sven-Ingvars!
Mer än 65 år efter starten spelar Sven-Ingvars vidare, men det närmaste originaluppsättningen de kommer idag är, att bandet leds av Sven-Eriks son, Oscar. Övriga medlemmar har anslutit de senaste 25 åren.
Det var många nya och intressanta saker i den här boken om Värmlands-legendarerna! Jag lade många kom-ihåg-lappar i boken vid läsningen och jag har här inte skrivit ens om hälften av dem.
Boken är skriven efter många intervjuer och arkivgrävande och med stor kärlek till fenomenet Sven-Ingvars. Det blev trevligare läsning, än vad jag hade förväntat, MEN varför finns det ingen diskografi??? Som musikintresserad samlare, dock ej Sven-Ingvars, så vet jag, att utgåvorna och, inte minst, återutgåvorna är många, men har man nu gjort sig omaket att gräva i bandets historia, så borde diskografin vara en självklarhet!
För den nyfikne kan jag rekommendera ”Sven-Ingvars” på www.discogs.com . Uppfattar den sidan som omfattande, men om den är komplett kan jag inte bedöma.
Hur som helst: Boken är klart läsvärd!
Den 9 och 10 oktober 2015 samlades Sven-Ingvars på Sliperiet i Borgvik, Grums f ö tätt på Slottsbron, där allt startade. Det skulle göras en dokumentär om bandet och Sven-Erik var i så pass god form, trots en envis cancer, att han orkade med både intervjuer och spelning. Spelningen blev mycket minnesvärd och kom att ingå i ”Sven-Ingvars 60 år”, som sändes på TV4.
Inledningen på programmet blev ”Min gitarr”, en trad.låt, som Thore Skogman, inte helt utan framgång, satte text till… Jag startar med den, inte minst därför att musikerna presenteras och så finns det några små ”kändisinlägg”.
Ett av toppnummerna blev ”Så många mil, så många år” skriven av Dan Hylander och med ett vackert gitarrsolo av Henrik Janson. Göte Wilhelmsson spelar piano och Oscar Magnusson gitarr/sång. Ingvar Karlsson, ursprungsmedlem, hoppade in på gitarr, liksom Lasse Lindbom, bara för att nämna några av de medverkande. Vilken sång&spel! Vilken text! Intet öga torrt…
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
It’s the same old...
Walter Kempowski räknas som en av de främsta tyska efterkrigsförfattarna och jag har läst hans sista roman, ”Allt förgäves”, som kom 2006. Som jag uppfattar det, så kom den inte på svenska förrän 2022! Kempowski föddes 1929 i Rostock och blev 78 år gammal.
I staden Mitkau i Ostpreussen låg godset Georgenhof ägt av familjen von Globig. Ostpreussen var vid tiden för andra världskriget ett tyskt territorium beläget mellan floderna Wisla och Njemen vid sydöstra Östersjön. Idag är området delat mellan Litauen, Polen och Ryssland.
Boken utspelar sig i krigsslutet 1945, då ryska trupper är på väg mot Berlin. För befolkningen i Mitkau och däromkring är detta en svår tid, men von Globig dröjer med sin flykt. ”Ryssen kommer” hörs, liksom deras stridsvagnar och bomber. Flyktingar passerar och några söker skydd för natten på godset.
Men så kommer det en besökare, som förmedlas via byns präst. Det är en hemlig gäst, som bara stannar över natten, men…
Jag kan inte släppa likheten med dagens situation i Ukraina, nästan granne med Ostpreussen, som innefattade Königsberg, numera Kaliningrad... Flyktingar, ”ryssen kommer”, våld, avrättningar utan rättegång, en brutalitet utanpå det mesta. I en del sammanhang tycks människan inte bli dugg klokare…
Jag ska inte avslöja vad som händer i denna intensiva bok, men titeln luras inte…
Boken är välskriven och har ett lite annorlunda upplägg med små korta episoder samlade i kapitel på ett, för mig, lite annorlunda sätt. Människans stora fantasi i att skapa nya plågoformer beskrivs, liksom girigheten och förljugenheten. Ska dock erkännas, att kärlek och omtanke också visas i boken. Jag fängslades av boken. Läsvärd!
Det är lätt att bli besviken på mänskligheten. Kunskapsnivån stiger, men det tycks inte förhindra krig och elände. Det känns lite som ”It’s the same old song”, som Four Tops sjöng in 1965. Låten skrevs av Motowns ”huskompositörer” Holland-Dozier-Holland och blev en hit världen över. Four Tops bildades 1953 i Detroit och håller igång fortfarande, men bara Duke Fakir återstår av de ursprungliga fyra medlemmarna. Här ser vi dem i ett TV-framträdande 1966. Playback, dock… om det åtminstone varit singback…
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Bruce och Barack om livet...
Det startade med en podd… sedan blev det en bok… en stor bok med bilder, sångtexter och tal, förutom poddens prat. Barack Obama och Bruce Springsteen samtalar i ”Renegades * Born in the USA” (2021).
De pratar om drömmarna, myterna och musiken på ett fängslande sätt. De är inte jämngamla, Bruce född 1949 och Barack 1961, men livets erfarenheter delar de ändå. Dessutom har båda en liten del europeiskt (England-Irland-Italien) ursprung.
Intressant läsa om deras papparoller. De har ju hela tiden varit på resande och skapande fot i politiken och musiken och kanske inte alltid varit så närvarande för sina barn.
Drömmen om ett jämställt, öppet och demokratiskt USA är och har varit den stora drivkraften för dem i deras gärning. Baracks arbete ledde ända fram till presidentposten och Bruce har nått stora framgångar med sina sånger.
Det har inte varit en enkel och rak väg framåt. Rasismen drabbade dem båda, även för Bruce. I hans tidiga band var hälften av musikerna färgade, vilket försvårade turnerandet - alla blev inte insläppta på hotell och matställen! Clarence Clemons, saxofonist i bandet i nästan 40 år, blev en nära vän och tillsammans försökte de bekämpa rasismen.
Barack och Bruce hade lite olika grundförutsättningar. Bruce kom från fattiga förhållanden. Baracks familj hade det lite bättre ställt, men föräldrarnas tidiga skilsmässa gjorde att Barack fick lämna Hawaii. Han flyttade med mamman och hennes nye partner till Indonesien och pappan återvände till Kenya. Som 10 åring flyttade Barack till sina morföräldrar på Hawaii.
Vad kan en f d president och en världsberömd musiker ha att berätta om, tro? Jo, faktiskt en hel del gemensamma förhoppningar och en drivkraft att sträva mot sina respektive mål. Snarlika mål, dessutom!
Läsvärd bok, som lyckas balansera präktigheten och framgången precis på rätt sida utan att trötta ut läsaren. Och jag tror inte man måste läsa de oöversatta sångtexterna och talen, men de kan ju vara en utmaning…
Duetter med Bruce och Barack är svårfunna, så jag väljer några kloka ord från Alex Atkins och J.B. Lenoir i stället - ”Talk to your daughter”. Barack har ju två döttrar och Bruce en, samt två söner, så ”rådgivande” samtal med barnen har de säkert haft.
I anslutning till sin 70-årsdag 2003 bjöd John Mayall in några av sina gamla bandmedlemmar för en konsert i Liverpool, där överskottet gick till UNICEF. Eric Clapton, Mick Taylor, Chris Barber m fl anslöt. ”Talk to your daughter”:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
