Johnny - samlaren...

Journalisterna Legs McNeil och Gillian McCain har samlat ihop en stor mängd av sina intervjuer med punkens musiker och ”runt-omkring-folk” i boken ”Please kill me – Den ocensurerade historien om punken”. Boken kom redan 1996. Pocketversionen jag läste är dock tryckt 2010 och har säkert funnits på mitt nattduksbord i 3-4 år…  Där den tjock och maffig väntat…

Nu är det gjort! Och jag blev väl lite imponerad av alla intervjuerna, men kanske mer mängden än innehållet i många fall. Iggy Pop, Debbie Harry, Sex Pistols, Velvet Underground (!), Andy Warhol, Patti Smith, Ramones, ja, massor med kända namn passerar revy.

Och så får jag veta att ordet Punk inte hade sitt ursprung i musiken, utan i en fanzine (fan magazine) skapad av bl a John Holmstrom och Ged Dunn. Det första numret av Punk kom i januari 1976 i New York.

Flera av de intervjuade musikerna berättar, att de musikaliska färdigheterna i deras nystartade band var usla. Scenenergin var viktigare i starten. Och övning ger färdighet, så efter hand lät det riktigt bra från flera grupper. Dock ska noteras att många av banden blev väldigt kortlivade.

Ja, det var kul att ”komma igenom” de 550 sidorna, men… jag tror att den här boken ligger nog bäst till hos de riktiga ”musiknördarna”…

Det är väl lika bra att rubrikbandet nr 1 får inleda  -  Sex Pistols! Deras singel, ”God save the Queen”, släpptes lagom till drottning Elizabeth II 25-årsjubileum, 1977, och nådde som bäst andraplatsen på Englandslistan.

Tio år tidigare kom New York-bandet Velvet Underground med sitt första album. Lou Reed,  John Cale m fl hade tagit hjälp av sångerskan Nico och en av låtarna, ”I’m waiting for the man”, visade sig vara en ”överlevare”. Den här videon lär vara filmad av Andy Warhol, som var lite av en konstnärlig ledare för bandet.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nä, nu börjar det likna Charterresor till Music-Heaven! David Bowie, Glenn Frey, Lemmy Kilmister, Jack Lidström  -  listan på passagerarna är lång…och risken finns att jag läst listan dåligt…

Christer Borg och Jan Olsson är 2 av de namnkunniga jazzintresserade författarna till boken ”Jazzen i Malmö” (2003). Även Leif ”Smoke Rings” Anderson, Östen Warnerbring och Jacques Werup bidrar, liksom fotografen Georg Oddner. Allt som allt en gedigen samling berättelser om det Malmöitiska jazzlivet.

Boken ger en god bild över de ofta kortvariga lokaler och klubbar där jazzen frodades. Det blev många flyttningar, men entusiasmen gick inte att ta fel på. Många musiker passerar revy, varav några efterhand byter till andra stilar, medan andra kämpar vidare med jazzen, inte sällan som lärare på musikskolan.

Besöken av musiker från andra länder förgyllde och de flesta storheterna spelade i Malmö en eller flera gånger, som t ex Duke Ellington, Lionel Hampton och Count Basie. På Skånefestivalen i Folkets Park 1965 spelade Louis Armstrong, liksom bl a Svend Asmussen, Lasse Gullin och Dexter Gordon.

Bland många intressanta jazzande Malmöbor hittar jag både Östen Warnerbring, Jan Lundgren, Lennart Gruvstedt och Gunnar ”Siljabloo” Nilsson. Jag noterar också namnen Christer Svärd och Rolf Sjöö.

Läser också att trumpetarens Hans Carling redan runt 1960 var så tydlig i sina rasistiska uttalanden, att saxofonisten Mikael Wiehe väljer att lämna orkestern de spelar i! Hoola Bandoola Band skulle dröja ytterligare några år…  Och Carling och hans åsikter dök upp i rubrikerna igen bara för några veckor sedan, då några arrangörer avbokade flera konserter med familjen Carling…

Jag gillade den här boken! Uppskattar att få historien om jazzmusiken i Malmö berättad på det här viset, även om jag inte känner till varenda musiker eller klubbadress. Tycker mig ändå kunna känna glädjen och entusiasmen i spel, dans och lyssnande  -  och författande!

Det finns säkert spännande jazzmusik/-bilder från Malmö på Youtube, även om inte jag hittade något speciellt. Däremot hittade jag ”rörliga 60-talsbilder” till Ellingtonmusik:

Duke Ellington besökte Malmö ett flertal gånger, men här kommer ett klipp från Köpenhamn i slutet av 60-talet. Vi får höra ”Sophisticated lady” med Harry Carney på baritonsaxofon. Imponerande!!!

“PS” Efter att Ellington avlidit i maj 1974, sade Carney: ”Without Duke I have nothing to live for”. Drygt fyra månader senare avled Carney, 64 år gammal…

Och så hittade jag en småjazzig TV-inspelning, ”Malmö stand by ’70”, där Sir Noel Cowards komposition ”Mad about the boy” framförs av Anni-Frid Lyngstad! Ljudet är väl inte det bästa, men sången…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

I veckan nåddes vi av budskapet, att David Bowie lämnat oss - 2 dagar efter sin 69-årsdag. Musikvärlden har sorg för en av giganterna. Karriären, som inte alltid var framgångsrik, var lång och första hiten, ”Space oddity”, kom redan 1969.

”Live Aid”-galan 1985 blev en framgång för David Bowie, som tillsammans med Mick Jagger, tog sig an Martha & Vandellas hit från 1964, ”Dancing in the street”. Tanken var att Bowie i London skulle sjunga låten i direktsändning i duett med Mick Jagger i Philadelphia, men tekniken med fördröjningen över Atlanten gick inte att lösa. Det blev en video i stället som visades på båda arenorna. Energin, lusten och kraften i framförandet är påtaglig!

David Bowie  -  RIP.

”Jagger - Mannen, myten, musiken” (2011) är boken om den gänglige ”ynglingen”, som åldrats men ändå inte. Författaren Marc Spitz, ej att förväxla med simmaren Mark Spitz, har försökt beskriva Mick Jaggers liv och inte bara livet som frontman i Rolling Stones. Solokarriären, skådespelarförsöken och kvinnorna belyses också.

Jagger-familjen tillhörde medelklassen och Micks far och farfar var båda lärare. De bodde i Dartford, Kent, där f ö även arbetargrabben Keith Richards växte upp. Jaggers pappa tyckte att sonen skulle satsa på studier och idrott…  Studier blev det dock på London School of Economics.

Musikintresset växte, speciellt för bluesen. Så kom han att möta Keith, som blivit utslängd från konstskolan han gick på…  Gemensamt lyssnande gjorde att Keith också fastnade för bluesen. Brian Jones hade startat ett band tillsammans med bl a Ian Stewart och Dick Taylor. Mick Avory var trummis en tid innan han lämnade för Kinks! Mick och Keith blev tillfrågade om de ville vara med i Brians band och…  ja resten är historia, som man säger.

Författaren berättar vidare om Micks liv, men även mycket runt omkring. Vi får veta hur det kom sig att Mick är med och sjunger på Carly Simons jättehit från 1972, ”You’re so vain”. Carlys syster, Lucy, har f ö gjort musiken till musikalen ”Doktor Zjivago”, men det skriver Spitz inget om!

Efter att Brian fick sparken ur Stones, så tog Mick över, men Keith har också haft synpunkter… Men bandet rullar vidare, mer än femtio år efter starten, sjungandes ”What a drag it is getting old… Things are different today…”…

Mick Jagger har, enl Wikipedia, 4 döttrar och 3 söner med 4 olika kvinnor. Även mödrarna och några av barnen rör sig i ”kändis-världen”…

Keith Richards bok, ”Livet”, från 2010, var väldigt intressant, men den här boken om Mick Jagger står inte långt efter. Kanske några sidor för mycket ”runt-omkring-snack”, men absolut läsvärt i alla fall!

En annan omtalad duett från ”Live Aid”-galan är Mick Jaggers och Tina Turners framträdande med låtarna ”State of shock”/”It’s only rock ’n roll”. Den första låten ursprungligen gjord av Jacksons och Jagger, medan den andra är en Rolling Stones-singel från 1974. Hot performance with hot lips-duo…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Snacka om (h)julbok… Musikern och kompositören Neil Young skriver om ”sina” fordon i boken ”Bilar och sånt” (2015). Boken är dock, tack och lov, ingen orgie i tekniska beskrivningar!

Den förra memoarboken av Neil Young var en sorts tillfredsförklaring över det levda livet, där jag saknade en del om musikerlivet. Här finns det betydligt mer! Och allt är kopplat till de olika fordon Young haft genom åren. Bilarna är dessutom avbildade som vackra teckningar.

Turnéer, kvinnor, band, låtar, ja allt är integrerat och kopplat till fordon och jag får äntligen veta lite mer om Young och hans insatser tillsammans med bl a Stephen Stills i Buffalo Springfield! Tre album på två år, sedan var det över för detta legendariska band (1966-68).

Precis som i sin förra bok, berättar Young mycket om hur han jobbar för att få en sundare och förnuftigare förbrukning av energi i USA och Kanada, hans hemland. Han lägger ner mycket energi (!) på att t ex få nordamerikanerna att förstå, att bilar inte nödvändigtvis måste vara så stora och förbruka så mycket bränsle. Han har bl a rent påtagligt påvisat att det går att bygga om gamla ”raggarbilar” till elbilar!

Young har också konstaterat att lobbyverksamheten från oljebolag och biltillverkare är jättelik och välfinansierad. Men hans engagemang för att bryta dominansen är stort. Bränsleförbrukningen är en viktig faktor och då ska vi veta, att VW’s debacle med fuskade värden inte framkom förrän efter denna bok utgavs…

Bokens sista 50 sidor är helt ägnade åt energiförändringstankar och handgripliga förbättringsförslag. Samtidigt imponeras jag över energin och omfattningen av hans musikskapande! Hur hinner han? Hur kan han finansiera allt? Och varför ger han inte ut allt han skapar? Karln verkar ju ha hur mycket färdiginspelat som helst liggande i byrån…

Boken är både tankvärd och  läsvärd!

Januari 1967 kom den tredje singeln med Buffalo Springfield: ”For what it’s worth”  -  så känner väl inte Young om sitt miljöengagemang, antar jag. Men låten skrevs av Stephen Stills och blev en listframgång!

Neil Young framträdde med “Born in the USA” på TV nu i nyårshelgen i en Springsteen-hyllning med en enorm energi men helt nyanslöst, för att uttrycka mig försiktigt…  Jag föredrar t ex ”Heart of gold” från 4:de soloalbumet ”Harvest” (1972). Hittade en lustig live solospelning, där drygt 1/3 av visningen ägnas åt munspelsgrävning i jackfickorna… Den som väntar på nå’t gott…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!