Johnny - samlaren...

Monica Zetterlund Sällskapet gav 2007 ut boken ”Till Z * Röster om Monica Zetterlund”. Redaktör var Tom Alandh, som f ö ingår i styrelsen för Sällskapet.

Detta är en liten tunn bok med ett 25-tal olika personers minnen av Monica. Det är allt från Hans Alfredson till Bosse Parnevik och musiker som Arne Domnérus till Monica Dominque, som delar med sig av sina minnen. Till detta fogas foton, varav flera kommer från Monicas dotter, Eva-Lena.

En bok i all enkelhet från Sällskapet, vars syfte är att ”förvalta och stimulera intresset för arvet efter Monica Zetterlund” som det står på deras hemsida. Föreningens stipendienämnd handhar Monica Zetterlunds Minnesfond, som delar ut stipendier till musiker och artister som verkar i Monicas anda. På hemsidan läser jag också, att Sällskapet har ca 500 medlemmar.

Förvisso en enkel bok, men huvudpersonens artisteri var precis tvärtom  -  sång och skådespeleri med hög kvalitet och stor variation. Inte minst hennes spelningar med Bill Evans Trio är lyssningsvärda. Hittade den här livespelningen gjord i oktober 1966 för dansk TV. Redan programledarens introduktion är hörvärd. Det var ju faktiskt så, att dansk musikscen kom att betyda mycket för Monica. År 1958 gjorde hon sina första skivinpelningar med Ib Glindemanns storband i Köpenhamn!

Här hör vi dock henne med Bill Evans Trio i ”Once upon a summertime”:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Aja Gabel, med doktorsexamen i litteratur, kom med debutromanen ”Kvartetten” 2018. Hon är även cellist. Boken handlar, som av en händelse, om en stråkkvartett i USA.

Finns ju en del kända kvartetter, som det skrivits om… Några kända stråkkvartetter är Amadeuskvartetten (GB), Borodinkvartetten (RU) och Brodsky Quartet (GB). De flesta ”stora” kompositörerna har skrivit för denna sättning.

Här är det Jana Van Ness (1. violin), som fått namnge ”sitt band”. Henry (viola) är det musikaliska underbarnet. Båda har absolut gehör. Brit (2. violin) är också skicklig, liksom Daniel (cello). Tillsammans blir de fyra efter hand en välspelande kvartett i världsklass.

I boken får vi följa bandet från starten en bit in på 90-talet. De är musikstuderande när Jana föreslår och väljer sina tre bandkamrater. Vi får följa kvartetten i med- och motgång. Utmaningar, slitningar, personliga kriser och fysiska bekymmer med yrkesskador, men även framgångar, som leder till spelningar i Carnegie Hall och, inte minst, turnéer världen runt.

Först ”stördes” jag av författarens alla ingående beskrivningar av huvudpersonerna. Allt från ögonbryn och hårstrån till fingrar granskades och jag var på väg att lämna boken  -  kunde inte se vitsen med allt detta. Men så insåg jag, att dessa beskrivningar var ett utsökt sätt att följa personernas förändring i fram- och motgångarna, vilka ju satte sina spår i och hos musikerna! När jag väl fattade det, så bara smälte jag och fångades av berättelsen! Kanonbra!

På samma sätt beskriver författaren kvartettens spelningar. Hon använder alla fackorden och, som tur är, så finns en musikordlista i slutat av boken. Många lärdomar för mig! Författaren är verkligen nere på 16-delsnivå! Fascinerande och spännande!

Kan man ha familj, utöver ”kvartettfamiljen”? Vill man? Skapar det avundsjuka utöver ev musikalisk sådan? Finns det plats för självständighet? ”Stråk’n’roll”-banden tycks inte ha det annorlunda än ”rock’n’roll”-banden, med både glädje och konflikter inom och utanför.

Partiturläsning och repetitioner, både i ensamhet och i grupp är inte så glamoröst, men en förutsättning för framgång. Ställer onekligen krav på den enskilde och även omgivningen.

Hur går det då privat och arbetsmässigt för Van Ness-kvartetten? Ja, jag vill inte avslöja för mycket. Den här boken mår absolut bäst av, att läsas utan förutfattade meningar. Skulle vilja påstå, att den är värd det! Sista halvan av boken närmast sträckläste jag!

Dagens överskrift är dellånad från Birger Sjöberg, men jag vill ändå inte avslöja hur det gick med Van Ness-kvartetten! Går i stället över till musiken och fastnar snabbt för Joseph Haydns Stråkkvartett nr 77 opus 76:3 i C-dur från 1700-talets sista år. Den kallas även ”Kejsarkvartetten” och finns med olika texter, bl a i Missionsförbundets sångbok 1894, men fram för allt är det Tysklands nationalsång! Haydn var österrikare…

Här hör vi ”Kejsarkvartetten” med ungerska Kodàly Quartet:

Johan Helmich Roman skrev Drottningsholmsmusiken för att uruppföras vid bröllopet den 18 augusti 1744 mellan Adolf Fredrik, född på slottet Gottorp i Holstein-Gottorp, och Lovisa Ulrika, född i Berlin. Det här lilla stycket har du säkert hört förr. Här spelar Slottets Stråkkvartett XX. Allegro:

Danish String Quartet satsade på ”Den blomstertid nu kommer” med lyckat resultat, tycker jag:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Österlenbon Klas Östergren kom 2019 med boken om ”Hilde”. Året före hade han under uppmärksammade former lämnat sin stol och utträtt ur Svenska Akademien. De nya reglerna tillät nu utträde.

Unga norskan Hilde Wangel reste på tjugotalet till Berlin. Hon lämnade sin familj i Lysanger och lyckades få jobb på en resebyrå i Berlin. Där sålde hon, med sin friska och sunda utstrålning, resor till Norge. Med framgång, dessutom. Till glädje, inte minst för byråns ägare, herr Daber.

Men så, helt plötsligt, kommer hon inte till jobbet. Hon är sjuk. Lätt förvirrad. Hon har drabbats av något svårdefinierat, som senare kommer att benämnas panikångest. Herr Daber får henne att gå till en av nya tidens själsdoktorer, dr Liebig, för att få hjälp.

Och så fortsätter boken som ett långt terapeutiskt samtal mellan henne och doktorn, som leder till…  Ja, jag stannar där.

Jag läste boken med en del frågetecken och var vid ett par tillfällen ganska nära att avbryta. Blev inte så fängslad av denna lite udda berättelseform. Men jag förstod kanske inte storheten i detta berättandeformat…

Jag gillar Östergrens tidiga böcker, som ”Gentlemen”, betydligt bättre! Skönt att kunna lämna tillbaka ”Hilda” till biblioteket…

I december 2019 gjorde en annan Österlening en bejublad konsert på Berns i Stockholm: Ulf Lundell! Janne Bark, även han Österlenbo, var också på scenen. De spelade bl a en av mina favvo-Lundell-låtar: ”Förlorad värld”, som ursprungligen kom på albumet ”På andra sidan drömmarna” (1996). Nu blir det allsång på Berns!

Go’  Bartolomeusda’!!!

Haj å Goodbaj!

Thomas Johansson berättade och Mats Olsson skrev. Resultatet blev 2019 boken ”Rock’n’roll circus” och handlar om Johanssons liv och driv som konsertarrangör m m.

Redan som tonåring gav Johansson sig på att ”fixa” konserter på lokal nivå. Det ledde till att han 1969 startade Ema Telstar, som kom att arrangera både konserter och turnéer, bl a ABBA i Australien och Roxette. 30 år senare sålde han bolaget, som numera är Live Nation Sweden (dotterbolag till Live Nation Inc).

Höjdaråren för Johansson beskriver han som…

1974  -  ABBA, 1982  -  Rolling Stones på Ullevi, 1987  -  Roxette, 1989  -  Cirkus, 1992  -  Tomas Ledin och Rocktåget.

Just Cirkus kräver nog ett förtydligande. Johansson ville ha ett mellanting mellan klubb och arena med plats för ca 1500 personer och köpte Cirkus i Stockholm. Succé med allt från ”Chess”, ”Les miserables”, ”Mamma Mia” och ”…Duvemåla” till Povel Ramel och Rolling Stones. För att inte tala om Dylan, Bowie, Young, Lundell, Ledin, Skifs, Jerry W…

En lång lista, liksom listan på hans andra arrangemang och spelställen, men han ”fick” aldrig någon av Beatles två turnéer i Sverige. Däremot Wings inkl McCartney, Springsteen, U2, Queen, Hendrix, AC/DC, Marley, Kiss…

Johansson arrangerade också utdelningen av själva Nobelpriset till Bob Dylan. Det skedde den 1 april 2017 i samband med Stockholm Waterfront! Lugnt och stilla utan fotografering och så…

I boken ”avverkas” den ene artisten/gruppen efter den andre med små kapitel med bilder/låtlista. Jag bara baxnar. Det är ju en musikens Who’s Who! Läser f ö ang Marley, att Haile Selassie föddes som Ras Tafari och var rastafarireligionens Gud! Visste inte den namnkopplingen.

Styrkan i boken ligger på artist-/spellistorna, men de blir samtidigt mer som en uppräkning över arrangörens förträfflighet. Jag är övertygad om, att det finns många fler anekdoter att berätta. Dessutom hittar jag sakfel, som att låten Paul McCartney skrev till Everly Brothers är ”On the wings of a nightingale” och inget annat! Jag hade hoppats och önskat mer av den här boken.

Här skulle jag kunnat spela ”Johanssons boogie-woogie-vals”… Så det gör jag! Denna vals, med överraskande boogie-woogie-takter insprängda blev Povel Ramels genombrott 1944. Dock var det nära ett stopp! 78-varvaren blev försedd med etiketten ”Får ej spelas i radio”, beroende på en konflikt mellan skivbolagen och Radiotjänst. Povel kände dock en anställd på radions Grammofonarkiv och hon plockade bort etiketten… så sägs det i alla fall… Men succe blev det för den Povelska valsen!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Debutromanen, ”Allt vi höll hemligt”, från 2019 har nu i år kommit på svenska. Lara Prescott är författaren.

Boken är på väg att bli film. Inte helt överraskande med tanke på, att den är baserad på en av 1900-talets stora kärleksromaner, ”Doktor Zjivago”, och dess författare Boris Pasternak.

Han föddes 1890 i en judisk familj i Moskva och hade den stora turen, att inte försvinna i Stalins stora utrensning av författare, poeter m fl. Stalin gillade Pasternaks diktande. Flera kollegor och vänner skickades till Gulag.

Arbetet med ”Doktor Zjivago” var redan påbörjat och avsnitt för avsnitt gömdes hos Pasternaks älskarinna, Olga. Hon blev diktarens stöd genom hela livet, men skickades till Gulag för att förmå Pasternak att ”skrota” boken. I 3 år satt hon fängslad utan att manuskriptet kom att förstöras.

Manuskriptet smugglades ut och kom till ett förlag i Italien  -  jfr Solzjenitsyn, vars verk smugglades ut ur Sovjetunionen (bl a av SvT’s Stig Fredriksson)! Efter översättning trycktes ”Doktor Zjivago” på italienska och blev väldigt omskriven. Fler översättningar följde och kom att leda till stor framgång, men det gjorde inte livet lättare för Pasternak…

Och inte blev det bättre, när Pasternak tilldelades Nobelpriset i litteratur 1958. Han tackade först ja till priset, men tvingades av de sovjetiska myndigheterna att tacka nej. Ungkommunistledaren kritiserade, i närvaro av bl a regeringschef Chrusjtjov, Pasternak hårt med orden: ”Den här mannen spottade i folkets ansikte. Det går inte att jämföra Pasternak med en gris, för en gris äter aldrig där han skiter.”

Den här boken väver samman Pasternaks liv i Sovjetunionen med ett arbete inom CIA för att ”återsmuggla” en ryskspråkig upplaga till Sovjet i akt och mening att påverka folk. Destabiliseringsförsök redan då på 50-talet… Låter högst aktuellt även i dessa dagar, eller hur?

Intressant och läsvärd bok med blandad verklighet och fiktion, men med trovärdigheten i behåll! Det känns, i den mån jag kan bedöma det, rimligt och fullt möjligt det som Prescott berättar. En bok värd att lägga tid på!

Efter 50 år i hemlighet har Svenska Akademien släppt lite information om 1958 års pris och där framgår, att ”Doktor Zjivago” var den stora anledningen till att åriset gick till Boris Pasternak. Framgången blev inte mindre av att boken blev film! Julie Christie och Omar Sharif i ledande roller regisserades av David Lean. Musiken skrevs av Maurice Jarre, f ö pappa till kompositören Jean-Michel Jarre! Här följer ett par minuter ur filmen inkl musiken:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Baserad på den sanna historien om transporterna som räddade tiotusen barn från nazisterna” står det på baksidan av boken ”Sista tåget till London”. Boken kom på svenska 2020 och är skriven av Meg Waite Clayton.

Senare delen av 30-talet börjar en orolig tid även i Österrike. Hitler försöker införliva sitt födelseland in i det tyska riket. Judeförföljelsen börjar inte bara i Tyskland utan även i Österrike.

Judiska barn ska sitta bakom en gul linje längst bak i klassrummet. Butiker och fabriker får inte ägas av judar och ett par av bokens huvudpersoner ”skiljer sig på pappret” för att den ickejudiske maken ska rädda kvar chokladfabriken.

En kvinna, som inte är jude, skriver i ”Wiens Fria Tidning” om nazisternas framfart. Hon hamnar också i trubbel och förhörs.

Några personer i Nederländerna, bl a ett barnlöst äkta par, börjar försöka få ut barn från Österrike. De transporteras, på föräldrars önskemål, vidare till fosterhem i Storbritannien. Allt i akt och mening att kunna återförenas när eländet är över.

”Tante Truus”, Geertruida Wijsmuller, är en av de stora hjältarna i detta. Hon lyckas t o m övertyga Adolf Eichmann, som då var posterad i Wien, om att fylla ett tåg med 600 judiska barn i åldern 4 – 17 år för transport ut ur landet. Man fick ett par dagar på sig att samla ihop 600, inte 599 eller 601 (!!!), barn, läkarundersöka och förse dem med erforderliga papper. Det lyckades och Eichmann beställde 600 praliner med ett tåg på för att fira med sina kamrater, att han lyckats ”bli av med” 600 judar! Hur sjuk får man bli???

Jag skulle kunna berätta mycket, mycket mer, men avstår och säger i stället, att det var tur att jag höll ut i läsandet! Jag var nära att ge upp. Hade så svårt att komma in i handlingen med alla små händelser och namn. För mig krävdes, att jag kommit förbi den första tredjedelen innan jag ”blev fast”. Men sedan var jag fast! Och tagen, störd och rörd av händelserna. Fastnar du också?

Varningssignalen till att en av huvudpersonerna skulle stanna kvar i sitt gömställe var, att första delen av Bachs cellosvit nr 1 spelades på grammofonen. Musiken, som jag tycker är energiskt upprörd, var en bra varningssignal och komponerades 1717. Cellisten Yo-Yo Ma, Polarpristagare 2012, har spelat in sviterna. Cello svit No. 1 i G-dur med Yo-Yo Mo:

Signalen de använde för ”Kusten är klar” var också toner av Johann Sebastian Bach: ”Ave Maria”. Detta stycke är betydligt lugnare. Oerhört vackert, dessutom. Dikten har tonsatts flera gånger, men jag har valt Charles Gounod, som 1859 byggde vidare på Bachs ”Das wohltemperierte Klavier”. Här har Yo-Yo Ma, cello, sällskap av Kathryn Stott, piano  -  intet öga torrt!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!