Johnny - samlaren...

För något år sedan kunde vi se ”Sixties” på SvT. Nu har Rolf Hammarlund i samarbete med Peter Torsén ”specialiserat” sig och kommit med boken om ”Popåret 1967” (2016).

Boken följer 1967 månad för månad och blandar in politiska händelser också, allt från Sveriges övergång till högertrafiken till USA-bombningar i Vietnam. Våra personnummer blev 10-siffriga och lättmjölken lanserades det året, liksom Saab V4! Men ingenstans hittar jag något om, att jag tog realexamen den sommaren…

Däremot följs det legendariska Beatles-albumet ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” upp ordentligt, liksom deras singel ”Strawberry fields forever/Penny Lane” och inspelningen av ”All you need is love”. Stora hits för femtio år sedan! Och still going strong!

Flera band släpper sina bästa album just detta år. ”Disraeli gears” med supergruppen Cream (inkl Clapton), Doors släpper ”Strange days” och Velvet Underground & Nico kommer med albumet, som har en bild av en banan, som kan pillas loss!

Flera odödliga singlar, som ”A whiter shade of pale” med Procol Harum, kom ut under året. Och massor av ”börjar bli kända”-band spelar i Sverige, bl a Jimi Hendrix, som inte bara låter sin gitarr höras i de stora städerna, utan även i t ex Högbo bruk, där en ung Tomas Ledin hjälper till att hålla högtalarna på plats…

Stor bok med många fina bilder, varav flera känns igen. Layouten är trevlig och lättläst, men det är kanske inte alla som är intresserade av vem som skrivit låtarna på de olika albumen, som redovisas…  och kanske inte låtlängden heller…  men jag hade en trevlig stund i sällskap med boken!

Och musik till detta…? ”Sgt Pepper…” har nyss återutgivits med tilläggsspår, ”Penny Lane” återutgavs till Record Store Day, och… ja… vad väljer jag? Jo, Jimi Hendrix Experience på Gröna Lund i september 1967. Det är ett ganska långt sjok och ljudet är väl inte det bästa, men inledningsliret bakom scenen visar lite av Hendrix’ storhet  -  det är inte flest toner per minut som gäller, utan feelingen och gunget!

Efter uppvärmningen  -  in på scenen! Efter 3:30 in i filmen kommer en liten överraskning! Den låten framförde Hendrix på scen bara några få dagar efter att skivan kommit!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Första halvan av 2017 har bara rusat iväg och solen har nått sin ”högsta punkt” för i år…  Ja, det lät väl lagom dystert. Vi går mot mörkare tider, om de inte redan är här…

Men först kan vi väl få njuta av en skön Midsommarhelg, vår egentliga nationaldag, skulle jag vilja påstå. Och jag inleder med en fransk visa:

Kom du skuttarstämning? Då kanske vi ska dämpa det lite med lite lugn svensk folkmusik? Vi tar ”Visa från Utanmyra” i en livespelning med Jan Lundgren på piano och Georg Riedel som dirigent:

Och som en bonus väljer jag en trudelutt jag såg/hörde för några få dagar sedan vid utdelningen av Polarpriset. Sting och Wayne Shorter var pristagarna och vid konserten på kvällen lyckades Nils Landgren kombinera de båda! Så här lät han i ”If you love somebody set them free”, som han avslutade med toner från ”Birdland” av Weather Report, där Wayne Shorter var medlem. Enastående musik!

Gla’ Midsommar!!!

Haj å Goodbaj!

Jason Diakité, kanske mer känd som Timbuktu, kom hösten 2016 med boken ”En droppe midnatt”. Det blev en uppskattad födelsedagspresent till mig!

Diakité är född i Lund, medan hans pappas ursprung är Harlem, New York, men med rötterna i Mali i västra Afrika. Pappan kom till Lund 1968 för studier. Mamman är vit och kommer från Pennsylvania. Redan här har vi boktiteln och alla funderingarna Diakité bär med sig.

Boken är Diakités djuplodande försök att hitta rätt i sitt ursprung. Ett letande efter ”var hör jag hemma”. Samtidigt blir det ett sökande efter sina och släktens rötter, på båda sidor om Atlanten. Och ett letande för att utröna huruvida han är vit, svart eller nyanserat både och. ”En droppe midnatt”…

Detta är en bok som fångar och fängslar, men också utmanar, eftersom den engagerar. Det händer ju saker i svensk politik och i debatten, där Diakité också är aktiv. Boken är tyvärr angelägen, arbetssam att läsa, men väldigt intressant och givande  -  tack för gåvan!

”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” (2005) var Timbuktus första singel från albumet med samma namn och spelades in i Ghana. Låten är en svidande kritik mot girigheten, som brer ut sig. Textexempel: ”…Staten backar bakåt, företagen tar över…”. Så här berättar Timbuktu:

Timbuktu medverkade i andra säsongen av “Så mycket bättre” 2011  -  f ö kanske den hittills bästa med E-Type, Eva Dahlgren, Laleh, Lena Ph, Tomas Ledin, Miakel Wiehe och Timbuktu! Riktigt toppgäng! Wiehes ”Flickan och kråkan” fick sig en uppgradering av Timbuktu, som tar sig an låten som vore den hans egen:

Bonus:

När jag nu letade musik, så hittade jag denna alldeles glimrande intervju med Timbuktu ur Skavlan i nov 2016. Ja, jag ser att den är mer än en kvart lång, men sååå lärorikt bra med denna vältalande pojke:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

En bok med titeln ”Det finns bara två David Beckham” kan ju locka vilken fotbollsintresserad som helst…  som jag t ex! Så bra, att biblioteket hade ”frontat” den! Engelsmannen John O’Farrells bok kom 2015.

Denna ”knasiga” bok berättar om det lika ”knasiga” fotbolls-VM 2022 i Qatar  -  borde det inte snart vara dags för utomhus-VM i simning på Svalbard…  eller mutintresserade gjorde slut på pengarna för fotbollen 2022…?

Förutom Qatar-VM får vi också författarens ord om VM-kvalmatchen mellan Vatikanstaten och England på Olympiastadion i Rom hösten 2021! England hade förlorat mot både Sverige och Tyskland i kvalgruppen och var piskade att vinna i Rom. Matchen är spännande och referatet likaså!

Bokens jag, Alfie Baker, är en hängiven fotbollsjournalist/-supporter, men hamnar i ”kris” när han ”drabbas” av en omfångsrik vetskap. Han börjar tvivla på sin sport och börjar se sig om efter alternativ. Han erinrar sig OS i London och dess friidrott. Kan längdhopp ge samma kick som fotbollen? Eller kanske kulstötningen? Men sammanfattar det hela med: ”Sommar-OS var en semesterromans, fotbollen är ett äktenskap”.

Fotbolls-VM i Qatar fortsätter…  och Alfie Baker fortsätter skriva om det. Men vad var det han hade kommit på spåren???

Närmare än så vill jag inte berätta, men boken tar en väldigt kul/spännande vändning! Jag läste med största intresse och överraskades av ”dribblingarna”! Underhållande och mycket läsvärd bok!

Hos familjen Piqué i Barcelona skulle man kunna tänka sig att fotboll och sång möts… och Gerards och Shakiras båda barn får antagligen leka med bollar i trädgården… Så här lät det när mamma Shakira sjöng för fotbolls-VM 2014 i Brasilien med ”La la la”:

Ännu bättre lät det 4 år tidigare när hon sjöng “Waka waka” I Sydafrikas VM. Sverige sparade många respengar till dessa långväga platser genom att inte kvalificera sig…   Shakiras födelseland, Colombia, slutade f ö femma i Brasilien.

Go’ sönda’!!!

Haj å Goodbaj!

På omslaget marscherar ”Putte Wickman, klarinettist”, f ö bokens titel, i full karriär. Det är en väl avvägd bild till Jan Bruérs bok från 2012.

Hade länge trott, att boken skulle finnas på mitt bibliotek, men den fick beställas från ett annat. När jag fick den i min hand, blev jag först besviken när jag insåg ett bara drygt 1/3 var direkt om Wickman. Kändes som ett snålt utrymme för en av världens bästa klarinettister genom tiderna.

Wickman, född i Falun, men uppväxt i Stora Tuna utanför Borlänge, gick ganska tidigt sin egen väg, både i livet och sedermera musiken. Han började tidigt med pianospel, men lyckades ”utverka”, att efter realexamen i Borlänge, få gå gymnasium i Stockholm. Men där tog jazzen över, så det blev ingen studentexamen! Däremot klarinett!

Svend Asmussen presenterade vid något tillfälle Wickman som ”en fullständig autodidakt, ja till och med en självlärd autodidakt”! Sant och imponerande! Klangen, rytmiken, fantasin, lyhördheten och förmågan var unik och hans egen. Han var inte repetitionernas man, han kunde mycket väl komma till en konsert med bara några bytta ord med medmusikanterna, kanske en spellista, som han sedan struntade i och bara körde igång. Kanske t o m i en ändrad tonart.

Han ställde krav, inte minst på sig själv. Alltid propert klädd och med en lätt elegant stil och mån om att ge publiken det bästa, oavsett om det var i en kyrka, jazzlokal eller utomhusjazz i Brantevik.

Bokens andra tredjedel är medmusikanters berättelse om Wickman. De flesta nämner alla practical jokes han utsatte kamraterna för  -  salt i kaffet var en av de lindrigare. Samtidigt som man berättar om den allmänkunskap Wickman besatt och hans enastående musikalitet. Intressant läsning, trots alla mina dubier.

Den sista delen är näst intill oslagbar! Det är ett livs-CV och framför allt en diskografi i den yppersta klass! Från första inspelningen 1945 till sista studioinspelningen 2005, den senare f ö med Ystadsboende Jan Lundgren! De flesta musikerna och deras instrument på inspelningarna är noterade, liksom inspelningsdatum, skivbolag och –nummer! Jag är oerhört imponerad! Sällan sett något liknande (bortsett från Beatles…)! Tack för att jag fick läsa!!!

”Unforgettable”, Irving Gordons låt från 1951, passar väl som hand-i-handsken för Putte Wickman, eller hur? Den femte upplagan av ”Toner för miljoner” (2000) i Globen innehöll en helt underbar och ömsint version med Wickman och Lisa Nilsson:

Ofta hörs Wickman I jazztoner, så jag väljer i stället några minuter Mozart! Adagiot ur Klarinettkonsert framförs av Wickman och OD. Skönt & Vackert! Kör på!

Go’ freda’ & Gla’ Pingst!!!

Haj å Goodbaj!