Speleman, speleman, säg mig...
På omslaget marscherar ”Putte Wickman, klarinettist”, f ö bokens titel, i full karriär. Det är en väl avvägd bild till Jan Bruérs bok från 2012.
Hade länge trott, att boken skulle finnas på mitt bibliotek, men den fick beställas från ett annat. När jag fick den i min hand, blev jag först besviken när jag insåg ett bara drygt 1/3 var direkt om Wickman. Kändes som ett snålt utrymme för en av världens bästa klarinettister genom tiderna.
Wickman, född i Falun, men uppväxt i Stora Tuna utanför Borlänge, gick ganska tidigt sin egen väg, både i livet och sedermera musiken. Han började tidigt med pianospel, men lyckades ”utverka”, att efter realexamen i Borlänge, få gå gymnasium i Stockholm. Men där tog jazzen över, så det blev ingen studentexamen! Däremot klarinett!
Svend Asmussen presenterade vid något tillfälle Wickman som ”en fullständig autodidakt, ja till och med en självlärd autodidakt”! Sant och imponerande! Klangen, rytmiken, fantasin, lyhördheten och förmågan var unik och hans egen. Han var inte repetitionernas man, han kunde mycket väl komma till en konsert med bara några bytta ord med medmusikanterna, kanske en spellista, som han sedan struntade i och bara körde igång. Kanske t o m i en ändrad tonart.
Han ställde krav, inte minst på sig själv. Alltid propert klädd och med en lätt elegant stil och mån om att ge publiken det bästa, oavsett om det var i en kyrka, jazzlokal eller utomhusjazz i Brantevik.
Bokens andra tredjedel är medmusikanters berättelse om Wickman. De flesta nämner alla practical jokes han utsatte kamraterna för - salt i kaffet var en av de lindrigare. Samtidigt som man berättar om den allmänkunskap Wickman besatt och hans enastående musikalitet. Intressant läsning, trots alla mina dubier.
Den sista delen är näst intill oslagbar! Det är ett livs-CV och framför allt en diskografi i den yppersta klass! Från första inspelningen 1945 till sista studioinspelningen 2005, den senare f ö med Ystadsboende Jan Lundgren! De flesta musikerna och deras instrument på inspelningarna är noterade, liksom inspelningsdatum, skivbolag och –nummer! Jag är oerhört imponerad! Sällan sett något liknande (bortsett från Beatles…)! Tack för att jag fick läsa!!!
”Unforgettable”, Irving Gordons låt från 1951, passar väl som hand-i-handsken för Putte Wickman, eller hur? Den femte upplagan av ”Toner för miljoner” (2000) i Globen innehöll en helt underbar och ömsint version med Wickman och Lisa Nilsson:
Ofta hörs Wickman I jazztoner, så jag väljer i stället några minuter Mozart! Adagiot ur Klarinettkonsert framförs av Wickman och OD. Skönt & Vackert! Kör på!
Go’ freda’ & Gla’ Pingst!!!
Haj å Goodbaj!
